Att göra vad man inte vill

Det finns saker i livet som man bara måste göra. Fast man inte vill. Fast det kanske känns lite obehagligt att göra dem.

Ofta handlar det om saker man lovat någon att genomföra. Sällan måste vi göra något om den enda inblandade är vi själva. Jo, en del undersökningar, rannsakningar och analyser kan vara obehagliga att gå igenom och de berör oss själva främst.

Men om vi talar om de där andra sakerna en stund. Du lovade att organisera arkivet på jobbet, men du vill inte. Nu litar de andra på att du ska göra det. Innan jul, helst.

Hur ska man bäst hantera dessa obehagliga måsten, tycker du? De som växer och blir klumpar allteftersom man skjuter på dem? "Bara gör det" och strunta i resultatet?
Lägga ner mycket tid och energi, det är viktigt att göra sitt absolut bästa även när man själv inte är engagerad?
Strunta i dem?
Försöka slingra sig ur?

Jag har just fått tummen ur och gjort en sådan sak. Jag gjorde det långsamt och jag är inte helt nöjd med resultatet. Men jag gjorde det, på utsatt tid.

**********************************************************************************

Funderar över Björn Borgs reklam. Ni vet vilken jag menar.

Är det en härlig reklam? Ska jag vara lycklig att den visas? (Jo, lycklig att den inte stoppats!) Men känns den inte lite...falsk?

Missförstå mig inte. Jag skulle ge i princip vad som helst för att få leva i en värld där reklamen inte ens väckte en tanke. Där två manliga homosexuella präster vigs av kvinnliga präster "varje dag". Där det inte är "underbart" varje gång två kvinnor håller handen på en reklamaffisch, eller där man inte utgår ifrån att kärleksparet i sagan är en man, till biologin och egen identifikation, och en kvinna, till biologin och egen identifikation. I princip vad som helst.

Så för mig blir BB´s reklam snarare ytterligare en befästelse av fördomar om "normalt" och "onormalt", "rätt" och "fel". Genom att visa en bild av något som idag väcker stort motstånd i många läger, som får folk att höja så mycket på ögonbrynen, missar man målet. Grovt. Så grovt att det blir självmål, nästan.

Eller är reklamen ett steg mot att radera den knöligeht som finns runt dessa ämnen idag? Är reklamen ett gigantiskt steg mot en friare, skönare, rättvisare, tryggare värld? Det kan den vara. Att den kommer i juletid är också stort, det är den köpviktigaste tiden på året. Man kan få köpare av en sådan reklam, men man kan också förlora dem. Att våga riskera det, att lita så till sin köpbas (och nya köpbaser som väljer just denna produkt på grund av reklamens betydelser, meningar) är antingen högmod eller tecken på en enorm tillit. Kanske en tillit som jag själv borde känna när jag ser reklamen. Kanske borde jag inte bli misstänksam och tänka "hycklare"? Kanske borde jag bli enbart glad och omfamna detta steg mot en bättre värld?

Jag vet inte.

Det är en vacker reklamfilm. Musiken är underbar. Färgerna, deras ansikten, lyckan... Jag hoppas att mina eventuella barn får växa upp till en värld där ett bröllop alldeles självklart kan se ut såhär, inte bara i lagen utan även i folks sinnen, hjärtan och självklara föreställningar om världen!

I vårt kvarter

Det finns olika sätt att uppfostra sin hund, precis som det finns olika sätt att uppfostra sina barn. Några är strikta och ser till att satta regler efterlevs, hur orättvist det än kan upplevas, andra sätter inga regler alls.

Vi drar åt den första kategorin, om än inte fullt ut. Men vissa regler, de gäller. Så är det bara.

Som att möta andra hundar. Man får inte hälsa hur som helst, det är inte Keo som bestämmer hur, när eller om ett möte ska ske. Det är vi. Tills han har accepterat det blir det färre möten på öppen gata och fler planerade lekstunder med valda polare.

Det kan inte tantgänget i vårt kvarter acceptera. Med gråtande röst frågar de oss gång efter annan "Varför får han inte hälsa?", "Varför får han inte springa lös?"

Svaren som vi ger är enkla: Tills han har lärt sig att inte strypa sig själv i kopplet varje gång det finns en hund i närheten så hälsar vi inte alls. Tills dess leker vi med utvalda hundkompisar som vi vet är uppfostrade på snarlikt sätt som Keo. Som får vänta sittandes till matte/husse har hälsat och sagt att lek är OK. Som får gå ifrån leken ibland för att sitta och se på när de andra leker, för passivitet i sådana tillfällen är precis lika viktig som motion dagligen.

Svaren är enkla: Tills han obönhörligen kommer när vi kallar på honom kommer vi inte ha honom lös i stan.

Tanterna gråter vidare: "Varför får han inte hälsa?"...och släpper lös sina tussar som genast rusar fram till Keo. Kommer de när tanten kallar? Skulle inte tro det...
Respekterar tanterna att vi inte uppfostrar vår hund på det sättet? Hjälper de oss i vår uppfostran? Skulle inte tro det...




Så finner vi ett nytt sammanhang: Gänget vid kulturminnet! Där det är självklart att hundar frågar om lov hos husse/matte. Där det är självklart att vissa stunder får man chilla hos matte. Där det är självklart att en tiggande hund som inte lyssnar på sin ägare får skäll.

Det är en befrielse! Vi blir lyckliga, våra sinnen lyser och det är med lätta steg, inte arga, som vi lämnar dessa möten. Vi är tillfreds, vår uppfostran behöver inte försvaras, våra tankar är besvarade!

Och vi överlever tantgänget i vetskap att det finns en fristad i gänget vid kulturminnet.
Tack!

/yrsa

Bildbomb

Ska rota fram fler bilder på underverket Keo.

Hos Sonja

Grisen

Suger på tummen, bebisen!

*snark*

Neje! Jag vill inte gå upp än!

Han är stor nu. Mötte en annan welsh idag, en tre år gammal tik. Hon var ju en liten köttbulle i jämförelse mot Keo! Haha, fast han bara är drygt åtta månader är han större än fullvuxna tikar. Jisses när han lägger på muskler och hår!

Fin dag idag: lat morgon för att vid lunch ta oss till skogen där bekanta från valpkursen mötte upp. Hundarna fick ca två timmar med lek, promenad och övningar. Satt som det skulle, Keo har sovit sedan vi kom hem vid tre!

/yrsa

Jag lånar friskt och hej vilt!

En bloggare stjäl från en annan bloggare:


Var ligger din mobil när du sover?
I min väska i hallen, eller på bordet i hallen. Aldrig nära huvudet.

Hur känns det när du inte har din mobil på dig?
Lugnt och skönt. Avskyr egentligen mobilen och har den sällan med mig.

Hur många samtalsminuter har du ringt?
Oj, ingen aning. Orkar inte koppla i laddaren för att kolla.

Hur många mobiler har du haft det senaste året?
This one only.

Blir folk irriterade över att din mobil ständigt är med dig?
Nej. Jag har den inte ständigt med mig. Så snarare tvärtom, de blir irriterade att jag inte alltid har den med mig.

Vad står det i det 4e sms:et i din inkorg?
Ok, får väl koppla i den ändå då. Vänta...


...var tusan är den någonstans?...

Ok, där!

"Hej, min scanner har pajat o jag skulle gärna vilja ha miller bilden som illustrerar termod. andra huvudsats (med gubben och äppelträden). om du har kvar den skulle du vilja skicka den till mig. Tack på förhand =)"

Vad står det i det senaste skickade sms:et?
"Ja, mig behöver ni inte fråga! Fixa en cool fest bara!"

Vem är överst på listan över missade samtal?
Min bror.

Vem är 6a på listan över mottagna samtal?
Hehe, mamma.

Vem är 2a på listan över uppringda nummer?
Sambon.

Vad har du som bakgrundsbild?
En av mina fioler i närbild.

Vem är den första på bokstaven “G” i din kontaktlista?
Ingen aning! Det står G, och ett nummer jag inte känner igen. När jag söker på numret känner jag inte igen namnet heller! Hoppas det inte var något viktigt?

Den bästa låten på din mobil?
Inga låtar på min mobil. En mobil ringer man till/med för att prata med någon. Det finns andra maskiner som är till för annat.

Den sämsta låten på din mobil?
...

Den första bilden du ser när du går in på dina foton på mobilen?
En frusen valp med min bruna kappa om sig, sittandes på en parkbänk.

Hur mycket är klockan när du gör detta?
Mitt på dagen!

/yrsa, lånat av regipunktnu.blogspot.com

Ytterligare förändringar

Jag skrev i våras om hur våra kvällspromenader förändrades iom beslutet att skaffa hund.

Andra saker har också förändrats.

Jag gör något som jag inte borde, jag tittar på annonser på hemnet. Sambo tycker inte om det, tycker att det verkar som att jag inte trivs med tillvaron som den är nu. Det gör jag, men jag vill ändå fundera, tänka, titta, fantisera, undra och kolla lite. Jag är av den åsikten att även om vi inte köper någon gård IDAG så är det bra att ha kollat på dem under en lång tid. Så att man har en uppfattning, liksom.

Mitt tittande har förändrats sedan Keo kom. Förr tittade jag på interiören. Hur såg rummen ut? Golven? Köket? Arbetsytor? Förvaring och garderober? Ljuset?

Nu tittar jag på exteriörbilderna: Var är vägen, finns det möjlighet att ha honom lös på gården utan att oroa sig? Grannar? Verkar det finnas fin tillgång till skogsmarker? Finns ett grovkök/grovingång?

Ja, man förändras, ens seende förändras, ens preferenser förändras, ens behov förändras.

Flytt? Nej, det är faktiskt inte aktuellt, men innan hund nr två kommer så bor vi på gård med mycket skog runtomkring. Om jag får bestämma.

/yrsa

Samba?

Catarina, något för operans balett nästa sommar?

Jag tycker han har god finmotorik?




/yrsa, som ska motionera sömntutan nu

Längesedan...

...så jag bjuder på några bilder!

Såhär gott sover man

...när man haft såhär skoj!
(En stoooooor tjock gren släpades hem som present åt sambon en morgon. Men givaren uppskattade presenten mest!)

Idag var vi på utställning. Hujedamig va fina hundar! Men Keo fick stanna hemma.

/yrsa, med hopp om en god vinter med härliga stunder! Men nu saknar jag valpen som är med sambon i huset och bär bråte.

Ja så var det dags

Jag ska söka en tjänst som jag faktiskt vill ha.

Men tänk om jag inte får den? Vad gör jag då?

Äsch, det får bli som vanligt, inga förväntningar så blir man inte besviken. Men drömma och hoppas...ja, det blir nog svårt att låta bli den här gången...

Annars, arbetslösheten märks inte av så mycket, har fullt upp ändå. Söker minst ett arbete om dagen, tar hand om valpen och dessutom blir det en del ströjobb på olika håll. Så, som sagt, fullt upp ändå. Men självförtroendet...det kan liksom inte vara på topp när man inte har något stadigt. Fast det är klart, valpen får väl anses vara stadig då!

Hör av er om ni vet någon ledig plats på jordklotet för en liten yrsa!

Kram på er

Tillbaka till veterinären - 3

Jodå, så reste vi dit igen.

Nu är han friskförklarad med restriktionen att om han börjar bete sig konstigt eller inte vill göra saker som han brukar göra så ska vi höra av oss.

Så väntade vi på att fakturan skulle regleras mot försäkringsbolaget. Då kräks han två gånger, men det beror nog på stressen att sitta i väntrummet med alla djuren omkring sig. Plus att han inte ätit frukost. Plus "de främmande människorna som envisas med att klämma och böja varje gång vi kommer till det där stället", det vill säga visiteringen som utförs av veterinären för att fastställa att han faktiskt är frisk nu.

Och så en bild på oss där vi vilar på golvet en stund förra veckan:

Over and out.
/yrsa

Han mår bättre...

...men liksom inte helt bra...

/yrsa

Tung vecka

Jahaja.

Det började i tisdags med en rolig lekstund i rasthagen. Den andra hunden var lite tyngre och äldre, men det har gått jättebra förr.

Så hör vi dem skälla till inne i buskarna, och så kommer de farandes åt varsitt håll. Jag klämmer igenom, kollar i ögon, mun och öron. Känner och tittar, böjer och sträcker. Ingen reaktion någonstans, annat än att den andra hunden inte är så intressant längre. DET är ett säkert tecken på att något inte är som det ska.

Vi tar bussen hem. På bussen "gnyrskäller" han tre gånger, detta från en hund som aldrig säger ett knyst (annat än lekmorrar). Nu är något fel.

Det fortsätter och efter några timmar där Keo då och då gnyr till ringer vi veterinär, får komma in akut och de konstaterar att han har något som gör ont i nacken. Muskler eller skelett? Det kan de inte säga med säkerhet. Röntgenbilderna är svårtydda, skelettet är ju inte "färdigt" och ger inga skarpa bilder. Meningit kan inte uteslutas. Vi åker hem med en valp som nu ska röra sig så lite som möjligt i tre veckor och dessutom ska äta smärtstillande.

Onsdagen förflyter ganska lugnt. Han är medtagen, men verkar inte ha så väldigt ont. Gnyr bara någon enstaka gång.

Kräks på eftermiddagen.

Får smärtstillande på kvällen och sedan drar det igång. Han kräks med en timmes mellanrum fram till halv tre på natten, sedan klockan sex igen.

Halv tio på torsdagen är vi hos veterinären, som tycker det är en väldigt stark reaktion på smärtlindrande läkemedlet.

Röntgen konstaterar "Inget främmande föremål i magen".

Vi åker hem med dietmat, magmedicin och syrahämmande. Han får i sig tre riskorn och en halv matsked risavkok och kräks igen.

Framemot eftermiddagen/kvällen börjar han äta och får behålla maten, säkert med hjälp av syrahämmande och "bra bakteriekultur medicin". Snart dricker han spontant. Visst är han trött, men det går åt rätt håll.

Fredagen förflyter fint. Han är trött, men stundvis en riktig odåga! Rastlös och vill busa, så vi tränar trix som är snälla mot nacken. Som att ligga stilla, vad som än händer. Det märks att han är däven, jag får klippa alla fyra tassarna utan att han protesterar.

Vi kämpar vidare!

Pigg Keo innan allt brakade lös.

/yrsyrsa

Fick visst fler...

...bilder, som kommer här!

Även denna gång: penello håller i kameran och jag tackar ödmjukt.





/yrsa, som visat valpen stenplattan så att han äntligen kan somna. Det är för varmt idag, över 25 grader i skuggan före klockan 9 i morse. Vid 11, när mätaren hamnat i solen, var temperaturen 32,4. Sedan föll den till 27 i skuggan när solen vandrade vidare och mätaren gav skuggtemperatur igen.

Topptemperatur idag? 34,1 grader.

Jag hoppas ni inte har något emot lite badbilder?

Stort tack penello för de vackra bilderna!

Ser ni flugan?

/yrsa

sköna dagar

Har vi haft. Speciellt igår, på slottet, med blå himmel, varmt varmt varmt och så väninna på besök från hemstaden. En ny väninna, i den gamla staden. Det är roligt!

Opera. Kultur. Sköna dagar.

Och valpen växer.





/yrsa

Skador

I gårkväll blev han stucken av bi/geting/liknande på örat. Märkte att något hände, men först vid 2-tiden i natt såg vi något: örat hade svullnat. Lite orolig och svårt att komma till ro inatt, antingen värmen eller örat. Förmodligen kombination.

Men, idag har han varit som vanligt, fast örat är lite tjockt och hänger ner lite längre än vanligt. Han ruskar och ruskar på huvudet för att bli av med det, men vi har spårat korvbitar och det var en bra sysselsättning som fick honom att tänka på annat. Nu sover han gott! =)

Far min skulle röja slyr, började med att dra undan gårdagens "slyrskörd". Då skar han sig på vassen och nu ligger de båda i soffan. Den ena med armen rakt upp, den andra med svullet öra.

Ganska gulligt. Bild kommer senare.

/yrsa

Såhär lång...

... kan en femton veckor gammal welsh bli när det är något han vill ha!



Och såhär kan man finna honom framför en soffa. Då kan han ha stått så gud-vet-hur-länge, i väntan på att någon ska lyfta upp honom. Galenpanna! =)




/Syrsa och Keo, som längtar efter sambon och husse!

OK, fler bilder! =)

Tidigare i veckan.

Midsommarafton.

Trädgårdsmästare

Idag har vi varit trädgårdsmästare, Keo och jag.

Jag har skördat, han har ansat. Svarta vinbär. Gott.

Semesterlivet har alltså börjat, eller, pågått i drygt en vecka. Lite regn, lite sol. Massa bad och en valp som växer.

Livet är bra ljuvligt!




/yrsa

Inbrott

"Om någon skulle komma oinbjuden in i mitt hem, vad skulle jag göra då?"

Tänker jag ibland när jag vill skrämma upp mig själv.

Skulle jag sätta mig vid köksbordet och bara låta saker ske eller skulle jag försöka hitta en kniv och smyga upp bakom tjuven alá skräckfilm?

Skulle jag försöka ringa 112 och låta allt som händer spelas upp för den som tar samtalet?

Skulle jag göra som min mamma föreslog, och försöka skrämma inbrottstjuven med att skrikandes komma farande som ett jehu?

Skulle jag försöka komma ut i trappuppgången och in till grannen?

Jag vet inte, ibland är jag hjältinna och lyckas fånga tjuven helt själv, ibland är jag feg och tänker att om jag inte provocerar kanske jag åtminstone får leva. Andra gånger är jag övertygad om att jag ska springa skrikandes mot tjuven med endast en tanke i huvudet: Hoppas h*n inte har en pistol.

Vad tänker du på?

/Syrsa, med en myra på tangentbordet och fem dagar från barndomstaden.

Keo och favoriten pet-flaskan.




Då kan man bli såhär trött...Lyssna noga!




/Syrsa, ut på vägarna för första övningskörningen med svärfar!

Han mår finfint!

Och har idag fått kanske den roligaste leksaken man kan tänka sig om man är en liten valp på 12 veckor (idag!):

en pet-flaska med godis i!

Midsommar firades med mys på gräsmattan i stekande solsken, samt kalas vid havet!

Mina pojkar!

/yrsa, med glatt humör!

Dreggel-Pelle hos veterinären

Vi vaknade igår natt och Keo var helt dregglig på sidan av huvudet. På morgonen likadant så vi ringer veterinären. Avvaktar några timmar och ska återkomma om det inte går över.

Det gör det inte.

Får åka dit, veterinären tar en snabb titt. "Nej, verkar inte vara något. Håll honom under uppsikt och hör av er om han börjar kräkas."

Det gör han inte men hela natten till idag har han fortsatt dreggla. Vi ringer veterinären tidigt. "Kom in så snabbt som möjligt."

Taxi, en mycket trevlig chaufför!

Väl där tas han snabbt in och sövs. De går in med en tub genom munnen och söker i hans mage. Symtomen kan nämligen vara att han svalt en tygbit och tarmarna vrider sig. Alternativt en nål eller annat vasst som fastnat. Matte sitter orolig i väntrummet (de tyckte jag skulle gå och shoppa i det stora köpcentrat bredvid. Vad tar de mig för? Vem kan shoppa när ens valp är sövd och har en tubslang ner i magen???) och snart kommer en veterinär ut och berättar.
-Han har ätit gräs med ax som fastnat i tonsillerna. Det är mycket och vi håller på och plockar ut det nu.

PUH! Den lille har käkat fel sorts gräs och hullingarna på axet, till för spridning och fortplantning, har fastnat i halsen på stackarn! Skönt att de är så noggranna och skönt att hitta något, annars kan man lätt bli både mer orolig och känna sig lite fånig som kommer in och söver valpen som inget är fel på. Hans allmäntillstånd har nämligen varit mycket gott och han har varit pigg utan feber och med samma bitfrenesi som vanligt.

Den lille kommer sövd ut i uppvakningsrummet där matte ska få ha honom i knät. Han är lite vaken när han kommer och slickar mig med trötta ögon och dregglig tunga i ansiktet för att sedan somna om. En stund senare vaknar han av ett skall från väntrummet, han börjar tassa omkring och slickar snart på golvet, pigg och vaken. Vi får "checka ut".

Hela veterinärstationen tycks ha varit involverad i ärendet för alla som går förbi oss frågar hur det gick med gräset, eller hur det gått med dregglandet från igår. Alla vill kela med honom en stund, för han ÄR söt! Vi har blivit kändisar eftersom det var så svårt att lista ut vad det var för fel och vi är evigt tacksamma mot de som tagit hand om oss och varit nogranna, ödmjuka och vänliga mot en liten dreggel-pelle!

Taxi


Tur att maten stod färdig på bordet när jag kom hem, för någon frukost eller kaffe hade jag inte ätit på morgonen.

/yrsa, stark, modig och van vid äventyr.

Man förändras

Många gånger i livet får man tillfälle att förändras. Ibland gör man det bästa av dessa tillfällen, ibland hemfaller man åt ovanor som är mindre trivsamma.

En ny vana för mig är att ständigt söka av marken i letandet efter tuggvänliga saker som jag vill se före Keo. Sånt har jag aldrig tänkt på förr.

En ny vana för mig är även att gå upp lite tidigt på morgonen. Det behövs för annars blir det våta fläckar på golvet. Jag till och med stannar uppe när jag varit ute! (Oftast)

En annan ny vana är att gå med tjock stickad tröja på sommaren. Det gör mindre ont när han bits då.

En ny vana som jag inte är så stolt över är att jag sitter i soffan nästan hela dagarna. Jag har ju inget att göra - direkt - och datorn är av bärbart format, TV.n visar skitprogram som lockar ändå och Internet erbjuder så mycket roligt. (Inte bara Facebook...)

...därför har jag bestämt mig för att jag måste skapa en ny vana till: jag ska börja springa. Jag gjorde det tidigare i vår, riktigt duktig var jag, men de sensate veckorna har jag slarvat. Så, dags för ny vana nr 5! Hejja på mig!

/yrsa, i vardagsrummet, framför TV och dator, med stor-dreglande hund i hundkorgen. (Vi har ringt veterinären för han började i natt. Återkommer med besked när vi vet något. Om han fortsätter dregla ska vi ringa i eftermiddag igen.)


Och så några bilder till, så ni ser hur han växer!

Hej

Snart får jag inte plats längre!

På sommaren ska man pressa i solen, väl?

Provocerande?

Jag har tagit ledigt. Inga bidrag, ingen a-kassa, ingen ersättning. Jag har sparat mina egna pengar, från studiemedel och extrajobb. Jag har slitit hårt; arbetat och studerat samtidigt. Efter fyra års konstant studerande/arbetande/både ock samtidigt har jag beslutat att ta sommaren fri från liknande ansvar. Jag tackade nej till två erbjudanden om arbete över sommaren, två erbjudanden som båda var mycket roliga uppgifter. Det var säkert riktigt dumt av mig, när det gäller karriären, inte får man tacka nej till arbeten man skulle njuta av att utföra?

Men jag tog ledigt. Jag lever på mina egna sparade pengar och folk ifrågasätter mig?!?

"Varför det?" "Har du alltså inget jobb nu?" "Hur kan du tacka nej? Får man ens göra det?" "Hur får du pengar?"

Jag svarar tålmodigt att "Nej, jag har inget jobb i sommar men det betyder inte att jag inte vill ha det i höst." "Nej, jag är inte anmäld till Arbetsförmedlingen (Kompetensförmedlingen?)" "Nej, inga bidrag, jag har sparat pengar."

Varför är det så provocerande att vara ledig en sommar? Varför blir folk så upprörda över att jag "åtminstone inte anmält mig till a-kassan"? (Svaret är att jag inte vill luras. Är jag anmäld vill jag aktivt söka arbete, något jag inte vill göra denna sommar. Den ska vara min och bara min.)

Tycker du att jag är lat? Eller vill du också vara ledig tre långa härliga månader?

/yrsa, med omsprgen om en valp

Bildbomb

MASSA bilder på salami-monstret. (Han är så prickig och "salami" låter mer sofistikerat än "prickiga Korven...)

Jag är Keo!

Matte, jag kommer!

Jag är trööött!

På hugget!

*snark*

En groda?

Är det inte mat snart?

Tja...

...så var man färdig då.

Någon som vill ha en etnolog/humanekolog?

Men i sommar är det Keo som gäller!

/yrsa

Ett knyte

Första dagen.
Ett knyte har hamnat på min kudde.

Kan hjärtat känna annat än kärlek?

/yrsa

En vuxen irländsk varghund

...och en welshvalp möttes på gatan idag och hälsade så vackert. Så promenerade de sida vid sida någon minut och skildes vid gathörnet.

Nu är det bevisat: storleken har ingen betydelse.

/yrsa

Keo världens duktigaste!

Jopp, nu har han kommit hit! Keo, världens finaste och duktigaste welsh springer spaniel!

Han håller på att vänja sig vid storstadens alla finurligheter...
"som det där med motorcyklar som tar fart uppför backen och låter jättemycket precis när man kommit fram till en ny gräsmatta som i sig är lite skrämmande. Usch, då är det bra att husse och matte verkar så lugna och säger att allt är som det ska. Men på den nya stora gräsmattan har jag inte vågat kissa ännu, jag trivs bäst på den lilla som jag är van vid. Men kanske att jag vågar imorgon, matte säger att det är slappar-dag idag eftersom det var så mycket nya intryck igår. Jag hälsade på 4 (fyra!) hundar, och i morse hälsade jag på två samtidigt! Duktig jag var, va´?"

Ja, ni ser vem som genast förmänskligat sin valp...

Keo-gos!
/yrsa

Zappapappa varm hund

En tålmodigare, värmekänsligare, klokare, kärvänlig-men-självständig-are hund får man kanske leta efter (hämtar ju min egen hundvalp imorgon så vi får väl se om det blir annat ljud i skällan då.. ;) )!

Zappa, den blandras som vi reste med från staden vid den stora sjön till byn vid det långa vattnet är härlig!

In i bilen, inget gnäll, inte något illamående och säger snällt till när det är dags att kissa.

Sover snällt och kastar sig efter skuggan i baksätet.

Ettåringen i framsätet lika duktig hon! Den cirkus vi tänkte oss uteblir nästan helt, och vart vi än kommer vill alla beundra den lilla björnungen.

Sverige är vackert, den resa bakåt i årstiderna som vi gjorde är spännande. Det blir ljusare men tidigare vår för varje landskap vi passerar längs Inlandsvägen. Det är en nästan flytande känsla att kissa en hundvalp i ett nattljust Sveg, långt hemifrån. Inte en människa förutom bilisten med ett guppande släp som bränner genom stan vid fyratiden. Men fåglarna...

Nu på Arlanda och snart i hemstaden igen. En lång resa i vårt avlånga land.

Kram från yrsa,
som är så trött att det gungar under fötterna. När hon sitter ner.

Nu bär det av!

Om lite mindre än 24 timmar sitter jag i en bil på väg 150 mil norrut tillsammans med en av de bästa vännerna livet kommer att erbjuda mig!

Det ska bli så spännande, med valp och ettåring och Ajaure!

Jag är anställd som valp- och barnvakt på färden, i gengäld får jag en gratis resa till Ajaure, dit jag varit på väg så länge nu. Jag kan inte dölja det, jag är både hedrad inför uppdraget, uppspelt inför roadtripen och förväntansfull inför samhället som inte längre finns.

Kanske blir det kräks och skrik och jobbigt. Men det gör ingenting för jag är Tant Filt!

Se upp ni därute i världen, här kommer vi!
/yrsa

Något är fel på mig

Ojdå!

Det är vanligt att höra från mig.

Just för en liten stund sedan satte jag eld på vårt kök eftersom jag glömde av att jag värmde mjölk. Eller, det brann inte men allt som kokat över glödde på spisen och lägenheten är rökfylld.

/yrsa, lite för mycket mänskligt felande ibland.

Att minnas

Jag har vid några tillfällen tidigare funderat över platser som inte längre minns mig så som jag vill minnas dem.

Min far sa idag på telefonen "Jag är ju född här, jag kan gå in och ut mellan olika tider hur jag vill. Om jag bara tittar med ögonen för idag ser jag inte historien, då ser jag bara en bostadsort som alla andra. Det moderna samhället. Men jag kan också se alla de minnen som finns på denna plats. Men dem kan ju inte någon annan se."

Det där är precis vad jag skriver om i min magisteruppsats. Han är så klok min far, så seende. Det är skönt att prata med honom, han förstår och ser så mycket. Tar mina tankar vidare.



-------------------------

Sambon har fått tillbaka sitt Wii som varit på lagning i fem veckor. Men det är inte lagat. Det är irriterande, tycker han och tycker jag.

-------------------------

På måndag påbörjar jag och vännen en lång resa genom Sverige, tillsammans med Zappa och Agnes. Det ska bli så roligt och jag är så hedrad och glad och stolt att hon frågade om just jag ville följa med. Det ska bli så häftigt!

-------------------------

/yrsa, som borde göra annat

Varför jag helt enkelt vägrar

I veckan köpte jag jordgubbar, svenska. 225g för 35 kronor. Det är dyrt, men jag kände att jag verkligen var värd de där stackars jordgubbarna. Jag ville ha dem, jag längtade efter dem. Jag köpte dem, som sagt.

När jag kom hem och äntligen skulle avnjuta dem, till efterrätt med en kopp thé, mosade i tallriken med flytande grädde, socker och mjölk så som jordgubbar alltid njutits i min familj såg jag att de rara bären var helt ruttna och otäcka på undersidan. (De låg i en kartong med svart botten så jag hade inte kunnat se detta i affären.)

Morgonen efter blev jag vuxen och gick för att byta bären. Vanligtvis vågar jag inte detta, orkar jag inte detta. Men denna gång, dessa 225g svenska jordgubbar för 35 kronor som jag så hett längtat efter. De skulle jag ha! De var värda nervositeten att ställa krav på varorna.

Jag kom dit och allt gick smärtfritt. Tills butiksbiträdet kom ut med dagens leverans av jordgubbar - inga svenska såklart. Jag ville inte ha de holländska egentligen men tog emot de 500g för 39 kronor som erbjöds mig. Det var när biträdet sa

"Det går bra att du får de här istället, fast de är dyrare"

som jag bestämde mig för att ALDRIG NÅGONSIN jobba på ICA. Inte hur desperat jag än blir.


/yrsa, som vägrar fördummelse

Valp

Vi väntar valp.

Jopp. Vi väntar valp. Den sötaste finaste Keo som världen skådat.

Så vi planerar. Och tänker. Och drömmer. Och pratar och tittar på bilder. Kenneln uppdaterar sin hemsida och vi är som hökar, tittar på bilderna, letar efter den teckning som vi nu lärt oss känna igen. "Där! Där, det är han!"

Vi går på promenader i staden där vi bor. Det har vi alltid gillat att göra men de senaste månaderna har vi sett med nya ögon. "Här kan vara en bra kisserunda." "Detta blir en fin långpromenad med många fina ställen att springa lös en stund." "Detta blir morgonrundan." "Oj, kan man stänga grinden till tennisplanen, då kanske vi kan träna inkallning där?"

Den allra första föreläsningen på Gotland handlade om ett projekt där man studerade hundägares upplevelse av Visby. (Föreläsningen visade sig vara en skämtföreläsning arrangerad av Kåren som Kick-Off på nollningen. Men jag gick på det och tänker ibland att det är ett bra sätt att perspektivera sina vanor: att se med någon annans ögon.)

Jag och sambon gör precis det: vi upplever vår stad med hundägarens, valpägarens, ögon och planerar, drömmer, pratar och funderar.

/yrsa, i väntans tider

Handlar

Jag är, mot min vilja, prylgalen.

Men det handlar inte om senaste tekniken, det handlar inte om nyaste mobiltelefonen, det handlar inte om att ständigt köpa musik från mina favoritgrupper eller nya DVD:er.

Jag handlar till mitt hem. Jag vill ha porslin, vaser, dukar, lyktor, glas, bordstabletter, krukor...
Det handlar om samma sak som tillfredsställelsen när kylskåpet är nyfyllt: jag känner mig riktig, som om jag gjort rätt, som om jag upprätthåller de måsten som ålagts mig, jag är duktig; som kvinna, som hushållerska, som representant för mitt/vårt hem.

När jag går bort till andra som befinner sig i samma livssituation som jag: student, eget boende, sambo, 27 år tycker jag att det är mysigt och fint med olika porslin till gästerna, det är fint att vi får diska den enda smörkniven mellan smöret, honungen och Tartexen. Jag insuper och beundrar soffan, loppisfyndet.

Men hemma hos mig? Nä, där ska alla gäster få samma porslin, likadana glas och gärna kunna välja bland flera olika (men alla ska kunna välja samma och det ska räcka). Nu i helgen blir vi 11 stycken. Jag har inte ens stolar till alla och pusslar hur vi ska få plats. Lite irriterad blir jag på mig själv, vi har 28 vinglas som alla fungerar utmärkt till rött vin. Men de är delade i grupper om sex (förutom en sort som bara är fyra, stackarna, de blir ju aldrig använda!) och därför blir det nu, i mitt lilla söta huvud, problematiskt. Tänk om alla 11 vill dricka rött vin? Då blir det ju sådär pinsamt när jag måste be om ursäkt för mig själv och mitt dåliga värdinneskap. Att jag inte bara ger upp, visst förstår jag att jag är fånig.




(Det är dessutom min och sambons familjer MAMMA OCH PAPPA!! som kommer. Bryr de sig verkligen? Måste jag imponera på dem? Varför tycker jag det?)




Nu har jag pusslat vårt vardagsrum: allt har fått byta plats och köksbordet har fått flytta in. Nu tror jag att vi ska få plats, till och med nykomlingen i sambons brors familj har fått en egen "trillsäker" plats, ifall han skulle bli akrobat och svinga sig ut från soffan i ca sex veckors ålder...

Nu ska jag tala allvar med mig själv och försöka övertyga mig om att kakorna vi bakat gott och väl kommer att uppväga att några dricker ur lite större vinglas, andra ur vinglas med mönster på. För kakorna och bullarna, de är SUVERÄNA!

/yrsa, som en dag ska göra upp med sig själv och gamla kvinnoroller/komplex.

Drömmar

Drömmar.

Det värker i mig, jag sprattlar och kniper.
Jag vet precis vad jag vill. Jag ser det så tydligt, jag känner med varje fiber hur det ska bli. Jag vet det.

"Vi tröttnade på att drömma stort och leva litet och bestämde oss för att leva våra drömmar". Cirkus Cirkör.

Ska jag också våga ge mig ut på den slaka linan, ska även jag våga balansera mig bort på en väg jag bara drömmer om? Jag tror att jag måste, för snart orkar jag inte drömma längre. Och vem blir man utan drömmar?

/yrsa. Ni kommer att se mycket av henne i framtiden!

Hmmm

Så klurigt.

Min körskolelärare (ska ta körkort nu) viftar runt med uttryck som "kör som en kärring", "libanes-spring" och "mupptaxi".

Vad ska jag göra? Jag säger ifrån, men han är rapp i kaften och jag får svar som bara rullar vidare i samma stil. Han säger, apropå min mycket långsamma hastighet: "Det är kärringvarning nu!" Jag säger: Åja, nog måste du ha haft manliga elever som kört långsamt också?" Han svarar: "Javisst har jag haft manliga elever som kört som kärringar..."

Jag vet att han förstår vad jag menar, jag vet att han vet att han är ute på tunn is, men varför kan han inte bara skärpa sig på samma sätt som han vill att jag ska skärpa mig när det häller att placera bilen rätt?

Over and out!
/yrsa som vänder näsan mot solen och skakar av sig nästan det mesta

GÄSTINLÄGG!

Detta kom i min brevlåda igår. Den elektroniska alltså. Jag tackar min goda vän för hennes gästinlägg!
"Etnologiska funderingar från MVC", var rubriken.

"Nej, jag är inte gravid, oroa er inte. Men det senaste året har jag flera gånger varit på min MVC för att få p-piller. De senaste två besöken har gett upphov till lite funderingar...

Senast jag var där, för tre månader sedan, var en underlig upplevelse. Deras väntrum är jättetrevligt, med vita soffor, varmt färgade gardiner. Idag när jag var där var ljus tända. Senast satt jag där och väntade, insåg att de ända tidningarna som fanns att läsa handlade om graviditet och barn. vad jag som inte vill bli gravid ska läsa om var svårare att avgöra. Mitt emot mig sitter en höggravid kvinna. Magen spänner under den randiga tröjan. Skrattar till, inser hur olika vi är: hon är där för att hon snart ska få barn; jag är där för att jag inte vill bli gravid. Så hör jag en röst bakom mig; en ny patient har kommit in och pratar med receptionisten. Hon har haft missfall tidigare och nu känns det som att något är fel; hon vill kolla att fostrets hjärta slår.

Hon och hennes man slår sig ner brevid den höggravida kvinnan, oroliga. De håller varandra i händerna. En stund senare kommer jag se dem gå från ett undersökningsrum till ett annat. Jag har ingen aning om vilket besked de fick. Så där sitter vi , besökare på samma MVC, med helt olika tankar. En (förhoppningsvis) glad blivande mamma, ett oroligt par som kanske kommer få ett fruktansvärt besked om en liten stund, och en student som vill få ett nytt piller för att slippa ligga o gråta hela dagarna, utan sexlust.

Idag när jag kom tillbaka för att förnya mitt recept var jag först ensam i väntrummet. Ljus brann som sagt, det var rätt tyst och stilla. Jag läste i min bok och väntade, kände hur ett lugn infann sig. Några sköterskor/barnmorskor stod och småpratade, en av dem tog en sticka och gick in för att göra ett urinprov på sig själv. Om detta pratar de ogenerat, om än med dämpade röster. Några går förbi mig, ler varmt. En kvinna kommer ut i väntrummet med sin bebis som genast börjar hulka och gny. Vi andra skrattar åt barnets gråt, innan mamman slår sig ner brevid mig och ammar. Hon möter min blick och skrattar till. Min barnmorska ropar upp mig, mötet går snabbt och effektivt, trots att det är jag själv som sjabblat bort mitt recept och därför måste få ett nytt.

Det kunde inte vara större skillnad från vårdcentralen två trappor upp. MVC signalerar värme i allt från inredning till bemötande. Här måste det röra sig om mer än enbart funktionell vård (fråga mig inte ens vad jag tycker om min ordinarie läkare...). Alla i personalen som jag ser är kvinnor.
För att försöka sammanfatta: jag tycker mig se tydliga skillnader i stämning och beteende (kan inte riktigt säga "kultur" i detta skeende) här."

Ja, vad säger ni? Vadan denna skillnad? Fram med de genusvetenskapliga, feministiska, landstingskritiska (eller landstingsrosande!) glasögonen och kommentera!

/yrsa och den goda vännen

Andäktighet

Jag belönar er läsare med ytterligare ett inlägg idag. Det förra var inte så snällt, jag måste få skriva om något riktigt också.

Jag tänkte skriva om kyrkor, andäktighet, helighet och högtidlighet. Men inte om tro.

Vi var på dop för något år sedan (herregud, snart två år sedan, vart tar tiden vägen? Jag måste ha alldeles fullt att göra för den rinner verkligen som en strid ström!). Sambon är inte mycket för kyrkor, jag kommer från en familj med närmast underlig fascination (haha, jag stavade ordet utan att tänka före, först efter!) för kyrkor som rum, platser och byggnader. På våra bilsemestrar (!) runt i Sverige och Europa stannar vi i nya städer varje dag. Vi besöker alltid kyrkan. För att vi är så nyfikna på hur den ser ut; konsten, arkitekturen, historiken. Framförallt är det känslan när man gör entré i en niohundra år gamma byggnad som burit människorna i bygden genom tro, hopp och kärlek. Som erbjudit skydd och fristad, som sett familjer fira och sörja, som sått där genom århundradena som symbol för byns en gång i tiden kanske mest centrala plats.

När man öppnar den tunga dörren och möts av den svala luften från vapenhuset fylls åtminstone jag av en vördnad. Detta är en byggnad för allvarliga ting, även de glädjefyllda högtider som firats i denna byggnad har varit på allvar, de har betytt någonting mer än senaste avsnittet av CSI. Inne i skeppet. Högt till kupolerna. Fönster som berättar historier om tider, händelser och övertygelser. Predikstolen. Här inne talar man allvar. Här inne finns plats för något som kanske saknas utanför: allvar, seriositet och tyngd. Beständighet och närhet. Ärlighet, tid och andäktighet. Andäktighet.

Andäktighet. And-Äktig-het. Äktighet. Äkthet. Att vara nära sin ande, att vara äkta mot den helige ande, att vara äkta mot sin ande, att vara äkta i sitt liv. (Nej, jag vet inte om det är det som andäktighet betyder, men det är så jag tänker på det. Det får räcka just nu.)

Kyrkorummet erbjuder något som saknas i det offentliga rummet.

Att få möjlighet att uppfyllas av andäktighet ibland måste vara något som får anses som livsbejakande. (Naturligtvis måste det inte ske i ett kyrkorum. Det kan ske var som helst, men det kan vara svårt att hinna med det ibland. En förflyttning i rum kan erbjuda en förenkling för flytt för tanke och själ.)

Det är oftast i samband med högtider som de flesta av oss besöker ett kyrkorum av något slag. Högtider erbjuder högtidlighet. Även det en stor känsla som man kan tycka glöms bort. Eller associeras med nobla ordnar och kungligheter. Sånt man läser om i Hänt i Veckan.


/yrsa

Bilister och tågresenärer

Texten nedan kan väcka anstöt och är bitvis riktigt raljerande. Välj själv om du vill läsa sån skit.

Som pendlare tillbringar jag en bit tid på tågperronger. Att jag därtill regelbundet reser en del längre sträckor med tåg gör mig till en relativt van tågresenär. Jag erkänner, det finns de som reser mer, jag är inte störst, bäst och vackrast när det gäller tågresande. Låt oss nöja oss med att säga att jag känner mig relativt hemmastadd där på perrongen.

Mitt schema är inte regelbundet, vilket gör att jag reser med ständigt nya avgångar. Jag tillhör inte dem som träffar samma 30 personer på tåget varje morgon. Men så ser man dem. Bilisterna. De tågovana.

Är det en familj med ett eller flera barn, alla med fullpackade väskor utgår jag ifrån att de ska resa någon lite längre bit och nu är på väg med tåg till antingen den ena eller den andra flygplatsen. Tidigare semestrar sedan barnen kom har antagligen skett med bilen som transportmedel. De åker nog bil jämt: Till dagis, till skolan, till jobbet, på lunchen, hämta dagis, hämta skola, skjutsa till fritidsaktivitet och drejar-kursen. Bil till farmor och farfar och till badplatsen på sommaren. På vintern? Bil till Sälen.

Nu ska de åka tåg.

Det händer inte så ofta.

Far i familjen rekognoserar medan mor kontrollerar att barnen har godis för hela de förtiofem minutrarna. Far återvänder med blicken till sin familj. Nu vet han vart de ska. Spår 3. Däråt. Med vaken och sökande blick spanar han efter eventuella hinder eller ny information som kan få honom att överväga sitt beslut. Nej. Spår 3, 08.10. Mor hänger för tredje gången på minsta sonen hans ryggsäck som han envisas med att bära i armvecken, inte på axlarna. Så går de. Far håller minste sonen i handen, mor går bakom äldsta. Alla med?

På perrongen till Spår 3 väntar framförallt tre faror: inte gå utanför den vita heldragna linjen. Om tåget skulle komma kan barnen dö. (Och det är sant. Barn rör sig förvånansvärt fort. Tyvärr ofta percis när de borde stå blickstilla. Tyvärr ofta just den sekunden då man vänder blicken för att kontrollera fara nummer två:)
Väsktjuvar, berusade människor eller trängsel. Det gäller att ständigt vara på sin vakt. (Och det är fullständigt korrekt. Barn kommer vilse i trängsel. Berusade människor kan vara oförutsägbara och hotfulla, väsktjuvar älskar trängsel och är snabba att plocka åt sig det de vill ha.)

Fara nummer tre är kanske den far försöker dölja sin rädsla för mest: Spårändringar. Tänk om "de" ändrar informationen precis innan tåget kommer in och tänk om han missar detta? Hur ska de då hinna genom hela centralen till rätt tåg? MED TVÅ BARN? Och vilken genans, vilken pinsamhet att tvingas erkänna att man inte var med, att man inte hade kontroll!

Och där kommer tåget!

Men, varför går inte folk på? Varför rör sig en del av de väntande bakåt, bort från tåget? Och hur ska det där lilla tåget få plats med alla dessa resenärer? "Tur man har platsbiljett", mumlar far till mor, som öppnar en ny tablettask till yngste sonen och drar upp ryggsäcken - igen.

Men, vad nu? Ytterligare ett tåg? På samma spår? Vad betyder detta?

Så läser far texten på informationstavlan en gång till. "Alla dessa stationer som står nederst, kan det vara så att detta första lilla tåg passerar genom alla dem medan det tåg som kommit in på Spår 3 A kanske går direkt? Far återvänder till familjen. Även de ska backa till det bakre tåget, det nya tåget. "Det där andra går igenom alla småorter. Dit vill vi inte åka, det tar jättelång tid. Vi ska åka med det där tåget", säger far och pekar.

Själv har jag stått lite slött och långtråkigt studerat familjen. Jag börjar fundera över hur jag själv beter mig på perrongen? Jag känner mig tryggare, jag vet att det bakre tågsetet kommer att kopplas ihop med det främre, så att alla får plats. Jag vet att hela tåget går direkt och jag kan på halvmetern säga var de främre dörrarna i det bakre tågsetet kommer att hamna efter ihopkopplingen, så jag står lugnt kvar och tänker "bilister".


/yrsa

Internationella Kvinnodagen 8 mars 2008

(Ja, catarina. Naturligtvis. Om du fortfarande vill!)

Jo, det är nog så att man måste skriva någonting just denna dag.

Läste i SvD att risken för svenska kvinnor att dö vid förlossning är 1 på 29 000. Lägst i världen. Det är ju bra för oss.

Något som gör det bra på ett annat, kanske inte direkt livsavgörande på samma sätt som själva döden är, är att det betyder att man forskat och utvecklat medicinska metoder som angår enbart kvinnor (och deras män som förlorar sin käraste, men ändå. Det är kvinnan som dör). Det känns bra, för oftast hör man om mediciner som tas fram, testas och utvecklas för män och mäns fysik. Sedan "chansar" man på hur medicinen verkar för kvinnor. Här har vi ett helt annat scenario. Det är bra.

Min bror föreslog ett rollspel idag. Alla kvinnor i familjen skulle aktivt välja att handla och bete sig som de upplever att män gör, alla männen som de upplever att kvinnor gör. Det skulle inte handla om att "grova till sig" eller "bli fjollig", utan handla om att reflektera över vem som förbereder maten, vilka rum man befann sig i vid olika situationer osv.

Jag och sambon gick med på det direkt. Vi talar ofta om roller och handlingar, jag tror vi är lite feministiska båda två. Brors flickvän sa också "ja". Mamma sa "nej". I princip skulle det gå bra men just denna 8:de mars får vi ju främmat, så hur skulle det gå om hon inte förberedde kalaset? Så hon sa "Jag gör kakan denna dag och överlåter kakbaket åt far de andra 364 dagarna." Nu vet jag ju att så inte kommer att ske, men det fick mig att fundera...

Visst finns det domäner, traditionellt bundna till kvinnors handlande, som vi (kvinnor) helt enkelt inte vill/vågar släppa kontrollen över? Och är inte detta ett allvarligt problem om man samtidigt vill förändra och jämställa könens handlingsutrymmen? Ann Söderlund råkade ut för samma sak i ett program för ett tag sedan. Hon diskuterade vem i familjen som gjorde vad med par runt om i Sverige. Alla slags par, alla åldrar, alla konstellationer, alla möjliga. Så ringde hon hem för att påminna far till barnen att det var föräldramöte på kvällen. Mannen hon just intervjuade sa något så KLOKT (Jag kommer inte ihåg ordagrant, men andemeningen löd):
Om du inte litar på att din man kommer ihåg och kan klara av saker, då får du ju heller aldrig någon avlastning även om han utför själva handlingen. du hindrar dig själv från att bli jämställd. Kvinnor måste se sin egen roll i emancipationen, inte bara kräva att männen förändrar sina handlingsmönster.

Min mor. Just DENNA DAG var inte en bra dag att leka "ombytta roller", vi skulle ju få besök. Då måste allt vara perfekt och flyta fint, annars skulle ju kalaset bli dåligt, annars skulle ju inte vår familj representeras på rätt sätt. OCH, kanske viktigast. Då representeras inte hennes (och alla familjens kvinnor (likheter med en annan diskussion lämnar jag därhän idag, fundera gärna på den själv)) på rätt sätt. Alltså, även när mannen gör kakan, om kakan då skulle bli dålig, skulle det fortfarande vara kvinnan som fick skämmas för att inte lyckats med kalaset.

Betyder detta att vi (kvinnor) behandlar och betraktar våra män som små barn? Om kvinnor alltid är mammor, hur ska vi då kunna frigöra oss, jämställa oss? Är inte moderns och barnets relation i grunden djupt ojämlik, ojämställd, en beroendesituation som omöjliggör "jämlik jämställdhet"? Är det alltså vår (kvinnors) behandling av män som barn vi måste lösgöra oss ifrån för att bli jämställda?

Kan man jämföra det hela med centrums (i-länder, nord, rika länder) relation till periferin (u-länder, syd, fattiga länder)? Har de rika för mycket att förlora på fattigas frihet, självständighet och icke-beroende?

Finns det för mycket att förlora för oss kvinnor om vi blir jämställda?

/yrsa

Försvunnen tid revisited

Jahaja.
Jag återvänder till ett tidigare inlägg.
Det handlar om den där barndomens stad, den där platsen som är samma men helt annan. Den plats som försvunnit och blivit något annat. Jag ska dit i helgen.

Troligen handlar det om det där förbannade ljuset, den där solstrålen med någon viss färg, med viss temperatur. Den skiner in genom mitt fönster där jag sitter vid datorn. Den irriterar mitt vänstra öga (jag har försökt justera persiennen så att jag ska få ljus men inte i ögonen men det där gasklotet insisterar på att ändra läge allteftersom jorden snurrar). Just nu irriterar den mitt vänstra öga och den slår an något hos mig som får hela min mage, mitt hjärta, min bröstkorg och min...själ...att dra ihop sig. Ibland kallas det för "plötsligt vemod". Jag minns min barndoms sommarkvällar med orange ljus som låg som en tjock matta över gatan där vi hoppade hage eller åt glass och frågade alla som cyklade förbi "Visst är det gott med glass?".

Nej, det är nog inte samma färg, det är nog inte samma temperatur. Undrar om det verkligen ens är samma sol? Men jag dras ihop i plötsligt vemod och det är egentligen det enda som betyder något.


Det är underligt så tom en plats kan vara. En plats som varit full och blivit ofull måste vara mer tom än en plats som aldrig varit full och som man upptäcker för första gången. Den platsen bär åtminstone fortfarande på förväntningar. Den numera tomma platsen bär bara på potentiella minnen. Och minnen tenderar att glida undan när de inte har ett rum att fästa sig i. Åtminstone mina. Hur gör dina?

/yrsa i stora vida världen

Pussla ditt liv

Man vill gärna i backspegeln se hur det ena leder fram till det andra. På så sätt lägger man pussel med sitt liv. Man ser hur det ena valet födde möjligheter till andra val som i sin tur öppnade dörrar och stigar för upptäcksfärder in i framtiden.

Är det kanske därför som man så gärna hänfaller åt att se sin framtid på samma sätt; som en sträcka av val man ska göra, där rätt val ger rätt möjligheter? Är det inte riskabelt, luras man inte att tro att man på minsta sätt kan bestämma om sin framtid, lurar man sig inte bara in i besvikelse?

Nä hörrni! Jag tror att vi alla måste lära oss att pusselbitsmönstret bara fungerar bakåt, aldrig framåt. Då kanske vi kan släppa den där jävla pressen på att SKAPA det liv vi vill leva? Bättre att bara leva och sedan pussla ihop en lyckad "strip" att berätta för de som finns med oss där i framtiden när vi gamla och grå ser tillbaka.

/yrsa

om att prestera

jag behövde tydligen säga något mer idag. än vet jag inte riktigt vad, men jag tror det kommer. jag tror att jag ville tala om att prestera, jag tror att jag ville tala om vad som händer när man vet att man kan, jag tror att jag ville tala om något jag lärt mig om mig själv.

men det är så svårt att veta, det är så svårt att veta vad man lär sig, det är så svårt att veta vad man lärt sig innan man har tänkt färdigt på det. men jag vet att det blir mycket bättre om man vågar ta plats, om man vågar låta sin röst bära, om man vågar stå för att man tänkt, om man vågar säga vad man tänker, om man vågar tro att det man tänkt är värt att sägas. ibland, åtminstone.

läste bitterfittan i jul. det borde ni också göra, mina kära läsare (jo, ni är några stycken trots att jag uppdaterar sämre än, tja, vem då? vad har jag att jämföra med?). ni borde läsa den och ni borde läsa det kallas kärlek och ni borde läsa vi som aldrig sa hora (som måste vara en av de fem bästa böckerna som skrivits de senaste tvåhundrafemtion åren?) och så borde ni läsa den bok jag håller på att skriva...

/yrsa, som är med er alla där ute i den hårda stormen

hög puls

hade jag hög puls idag klockan 10?
-ja.
varför det?
-opponering.

ibland är det lite spännande att analysera vad det är man är nervös för, egentligen. är det kritiken? är det att försvara sina val? är det att sammanfatta den andres och leda diskussionen? är det att kritisera eller att inte låta kritisk? är det samma sorts nervositet som på veckans ord för tjugo år sedan?

det gick bra.