"Om någon skulle komma oinbjuden in i mitt hem, vad skulle jag göra då?"
Tänker jag ibland när jag vill skrämma upp mig själv.
Skulle jag sätta mig vid köksbordet och bara låta saker ske eller skulle jag försöka hitta en kniv och smyga upp bakom tjuven alá skräckfilm?
Skulle jag försöka ringa 112 och låta allt som händer spelas upp för den som tar samtalet?
Skulle jag göra som min mamma föreslog, och försöka skrämma inbrottstjuven med att skrikandes komma farande som ett jehu?
Skulle jag försöka komma ut i trappuppgången och in till grannen?
Jag vet inte, ibland är jag hjältinna och lyckas fånga tjuven helt själv, ibland är jag feg och tänker att om jag inte provocerar kanske jag åtminstone får leva. Andra gånger är jag övertygad om att jag ska springa skrikandes mot tjuven med endast en tanke i huvudet: Hoppas h*n inte har en pistol.
Vad tänker du på?
/Syrsa, med en myra på tangentbordet och fem dagar från barndomstaden.
1 comment:
Ja du, jag vaknade faktiskt för några veckor sedan, en lördagnatt, av att det lät som att någon knackade på köksfönstret, och sen hördes ett ungdomsgäng (brrr) utanför fönstret. "Va fan" tänkte jag nyvaket "är det nån inne i trädgården?". J vaknade också av det. Inser att jag inte minns att jag låste dörren.
Jag upp, på med t-shirt o glasögon och ut i köket. Inser att det är nån i hallen. Öppnar - där står två främmande killar vid Jens öppna dörr och bär kartonger. Jag undrar vilka de är, de svarar att de är Jens kompisar, har varit på fest och ska lämna grejer. (Klockan var 4 på morgonen). Jaha, tänker jag och ska stänga, emn kommer på mig själv. "Och hur vet jag att ni är Jens kompisar?" (Namnet står ju på dörren). "Vänta lite" säger de, går in och väcker Jens som ligger och sover och han ropar att allt är som det ska. Går och lägger mig igen, efter att halvnaken och yrvaken ankllagat min grannes vänner för att vara inbrottstjuvar.
I efterhand funderr jag på hur klokt det var - tänk om de faktiskt ville illa? Men lite modig var jag...
Post a Comment