Thursday, July 12, 2007

Lilla Rydsgården

När jag går till jobbet går jag till en annan tid men jag är kvar i min tid. Jag är ju min tid.

Lilla Rydsgården, eller Lillarydsgården, börjar byggas under 1650-tal. Jag lever i 2000-tal. När besökarna kommer leker jag 1749, tills de inte vill vara med längre eller jag inte vill eller orkar, då blir det återigen 2007 överallt.

Ibland ser jag vättar runt husknuten men i nästa stund finns det inte några vättar någonstans, vättar är bara något man såg förr, för man såg andra saker förr på grund av en rad olika saker som till syvende och sist kommer till att handla om perspektiv, föreställningar, tro och varseblivelse.

Ibland använder jag den gröna vattenslangen som finns gömd i visthusboden men inne i stugan är det kallt för det är hål i väggarna och denna sommar viner vinden rakt igenom. Då är sättungen det som håller mig varm men jag kan gå till Röda Baracken och dricka bryggkaffe, om jag vill. Eller så kokar jag pepparmyntathé över den brinnande elden år 1749, jag får välja själv.

Ett är dock säkert: när man väl provar på det både vill man leva så alltid och är man väldigt glad att man inte behöver leva så längre. Tid blir tydligt. Det tar tid att klippa fåren, karda, spinna, tvätta, sticka om man vill ha en ny tröja. Vi måste också arbeta för vår nya tröja, ofta med något helt annat än tröjan. Det är egentligen lite konstigt. Jag tycker att det är konstigt att man inte kan arbeta med tröjan om man vill ha en ny tröja, nästan alla i vår del av världen måste arbeta med något annat, medan någon annan i en annan del av världen arbetar med att göra tröjan som vi vill ha. Kunde vi inte byta? Vi gör våra tröjor, de gör sina tröjor? Då skulle ingen hinna göra Internet för vi skulle ha så mycket annat för oss; laga mat, odla grönsaker, klippa får och snickra hus. Det behöver vi inte göra idag för det gör någon annan åt oss, någon annan gör vårt hus åt oss så att de kan tjäna pengar så de kan köpa ett hus av någon annan som gör det åt dom.

Jag tycker det är lite konstigt, men det finns ingen väg ur det, verkar det som. Kan du hitta någon så blir jag kanske lite glad, för ibland tror jag inte alls att det är på detta vis man ska leva, ibland vill jag hoppa till 1749 och stanna för gott för livet ser så mycket verkligare ut där?

/yrsa