Kräsna kvinnor?

Ser på TV. Singeltjejer på jakt efter den rätte: speed-dating, singelmiddagar, kryssningar, 40 middagsdejter på 52 veckor. "45 killar på 1 månad - ingen dög".

Jag undrar vad det är de saknar. Inte killarna och inte tjejerna, men situationerna där tycke förväntas uppstå?

-Idag är tvåsamhet norm, allt är som skapt för tvåsamhetens heliga idyll.-

Är själva jakten det som står i vägen för möjligheten att lyckas? Är den romantiska kärleken i kombination med partnerskapet i ett resonemangsäktenskap det ideal som flyr om man uttalar sin önskan högt?

Spänning, blickar, flirt, fantasier, förhoppningar, väntan, tro, hopp -och kärlek. Flyr de om man högt uttalar "det är därför vi är här, vi ska se om vi kan finna något intressant hos varandra, vi ska stämma varandra mot våra check-lists". Måste inte ovissheten finnas där som en komponent, nerv: "Flirtar vi? Har vi en överenskommelse på gång? Kommer någon av oss ta kontakt?"


Hur öppen är man för den andre om man skapar en check-list över egenskaper och ratar alla som inte genast tänder en gnista? Kan gnistan ens finnas om man letar efter den, förutsätter den? Eller behöver den ovisshet och överraskningmoment för att slå till?

- Jag vet att människor finner varandra via dating-sajter, speed-dating, kryssningar, blind-dates och kontaktannonser. Men händer det lika ofta som vid kaffe-automaten, på skolgårdar, föreningsmöten, i köer, vid poolkanter eller vid fotbollsplanens vita kantlinje just när dottern gör mål?
Ingen aning.-

Men, do check-lists & romance really match?



Och behöver jag verkligen bry mig, när sambon är så nära så nära och jag är uppfylld av denna närhet?

Udda

Varför är vi rädda för det som är avvikande, det som vi har svårt för att vid en första anblick kategorisera? Jag tror att det kanske är för att allt som vi inte förstår lätt hamnar i facket "farligt" snarare än i facket "ta reda på mer om". Då blir frågan naturligtvis "Varför utforskar vi inte det avvikande istället för att undvika det?"

Johan Asplund har skrivit mycket tankeväckande om anonymitet i storsamhällen, städer, gesellschaft. Jag tror som vanligt att mycket av det vi upplever idag såg annorlunda ut förr. Nej, visst. Kanske var man inte mindre rädd för det avvikande, men kanske hade man större anledning att hålla sig avvaktande mot det därför att man redan kände sin omgivning? Allt som var avvikande var antingen känt och därmed flyttat till en annan kategori, eller nytt och därmed yrkade på försiktighet? Jag vet inte, kanske romantiserar jag de mindre bygemenskaperna mer än lovligt? Kanske var den avvikande inte alls flyttad till en annan kategori, bort från "farligt"? Eller så var kategorin för avvikande större, uppdelad i många fack? "Tattare var farliga och några man höll sig undan, byfånen var ofarlig men någon man höll sig undan"? Vilket åter för oss tillbaka till känd avvikelse och okänd. Jag vet varken fram eller tillbaka?

På en högskola jag studerat vid arrangerade en klass ett verklighetsspel. En avvikande figur dök upp på skolan och ställde frågor om spöken till studenterna i kafeterian. Kvinnojouren fick emotta en ökad mängd samtal från kvinnor som kände sig hotade av denne figur, påstod de. Jag undrar vad i denne figur som fick kvinnorna att känna sig hotade? En yngling med konstiga kläder pratar mer med studenter i kafeterian än andra studenter gör med varandra, han tog kontakt på fel sätt och pratade om "oförståeliga" ämnen. Han hotade aldrig någon, tog aldrig någon fysisk kontakt, figurerade inte utanför högskolans kafeteria, var inte aggresiv eller högljudd. Bör vi blir rädda, känna oss hotade av något sådant här, eller bör vi bli mer accepterande?

Eller ska vi acceptera att våra uppfattningar om vad som är personligt farligt, vad vi blir rädda för, känner oss hotade av, är skiftande och det som skrämmer någon är ofarligt för någon annan?

Ur ett maktperspektiv, vem tjänar på att vi är rädda för det avvikande och vem förlorar? Finns det strategier för någon att kontrollera någon annans värld genom rädsla för avvikelse? Hur är det att vara avvikande? Vem tjänar på att du är rädd för att vara avvikande? Bör vi straffa avvikelse? Juridiskt, ekonomiskt, socialt? Straffas inte avvikande redan socialt? Är det rätt eller fel? Var går gränserna?

Vad tycker du?