Vi människor trycker så väldigt på varandra. På tåget, bussen, stan, jobbet...hela tiden känner vi andra människors tryck. Inte fysisk kontakt, inte krav och press. Men ett ständigt närvarande som ibland kan lägga sig som ett tryck mot min kropp. Ibland känns det som att jag inte klarar mer tryck, jag behöver en stund då ingen kan se mig. Alla kan se mig, alltid hela tiden. Jag önskar jag var lite mindre sedd ibland, då kanske jag inte skulle bli så tryckt?

Annars? Förr hälsade man på varandra. Sedan kom telegrafen och sedan telefonen. Då pratade man med varandra fast man inte var i samma stad. Jag minns när jag och en av bästa vännerna flyttade från samma stad till varsin stad, samtidigt. Nya liv, nya villkor nya vänner - utan varandra! Vi talade mycket i telefon. Från den tiden finns det nog bara en person som jag träffade i verkligheten som jag pratade mer med än med henne, hon i den andra staden långt borta.

Så kom mobiltelefonen och vi började prata även när vi inte var hemma, när vi gjorde andra saker, när främmande människor lyssnade på vårt samtal.

Chat, mIRC, ICQ...

Nu pratar vi på Facebook.

/yrsa