Saturday, November 21, 2009

Jahaja

Här sitter jag nu, 29 år gammal, vaccinerad mot en svininfluensa och har tappat gnistan.

Ja, gott folk, så är det. Jag har tappat gnistan, vill ingenting längre. Jag har fått nog.

Drömmar, hade jag enorma. Vänner, hade jag många. Livet snurrade, fyllt av spännande möjligheter. Jag hade vidlyftiga tankar om vad mitt liv skulle innehålla, men nu sitter jag här och har tappat gnistan!

Varje dag känns som 24 timmar att fylla med något för att få tiden att gå. Så less! Finns det någon därute som vill byta liv med mig? Eller har något förslag på hur man gör livet mer drägligt? För just nu är jag helt enkelt lite besviken på det, och jag är för gammal för att tänka "när jag blir stor ska jag/vill jag" särskilt länge till...

/yrsa, host host host

Friday, October 16, 2009

Vilken lunch vi snart ska äta!

Laxburgare ICA (faktiskt goda!)
Buljongkokt vitkål (oerhört smakligt!)
Rotsaker i ugn, härligt röda av rödbetorna

Smaklig måltid till oss!

Saturday, October 10, 2009

Barn

Barn.
Jag har så svårt att förstå tankarna hos de som önskar sig ett barn, de som vill ha barn. HUR tänker man? VAD tänker man? Vad känner man, Hur känner man?

En bebis, ja ok. Det kan jag förstå. Liten, oskyldig, försvarslös, full av förhoppningar och möjligheter. Den tanken går ju bra. Man är nybliven förälder, man vet att det blir jobbigt, men det är man beredd på. Man sover dåligt, men kan inte se sig mätt. Jag hajjar. Jag förstår. Den tanken kan jag köpa.

En femåring. Ja, kanske. När den är tyst eller säger söta saker. När frågorna är heeelt underbara och kommentarerna minnesvärda. Man ser sig själv med denna femåring och man är stolt, vill berätta för kollegorna. Farmorfarfarmormormorfar tindrar med ögonen och vill vara barnvakt, tävlar om femåringens gunst. Jag hajjar. Jag förstår. Den tanken kan jag köpa.

En sjuåring, eller kanske till och med tioåring. Ja, visst. Som stolt förälder tänker man sig att barnet är begåvat, gör väl ifrån sig i skolan och har många vänner. Barnets intressen är intressanta även för föräldrarna - tänker man när man fantiserar innan man tar beslutet. Man tänker sig en bra relation, man får höra allt som händer i skolan och känner sig delaktig. Såklart, man får ju själv bestämma i sina fantasier.

Men en femtonåring??? Och då tänker jag inte på den bedrövliga, besvärliga tonårstiden med bråk och identitetskris och frigörelseprocesser. Nejdå, det kan ju kanske till och med vara roligt - om man är lagd åt det hållet.

Men hur ser man på sig själv om man vill ha en femtonåring (vilket man för det mesta får förr elelr senare om man skaffar barn)? Hur sitter man där, i tjugo-trettioårsåldern, och ser sig själv så VUXEN? Inte det vuxna i "jag försvarar den lilla bebisen mot den onda världen", inte det vuxna i "åh, sicka söta kommentarer om farfars skägg, nu ska jag lära ungen spela Memory", inte det vuxna i att skjutsa tioåringen till ridlektioner eller hockeyträning. Utan det vuxna i att ta ansvar för en familj med tonåringar? Hur tänker man när man längtar efter barn och tänker sig framtiden när man kommer fram till barnets femtonårsålder? Va?

DET förstår jag INTE.

När jag försöker tänka på att ta hand om en femtonåring så ser jag inte hur jag fortfarande kan vara JAG och göra det. Jag ser bara att det skulle gå om jag blev något annat. Förändrades. Och det vill jag kankse inte, inte så.

Åldrar

Ja, jag vet inte om jag är tillräckligt gammal för att prata om "när jag var ung", eller om "förr i tiden", men jag säger mig vara tillräckligt gammal för att kunna se olika tider i mitt liv, olika åldrar om man så vill. Jag tycker mig också ha levt tillräckligt länge för att kunna se hur olika tider lett vidare och sammanfattningsvis lett mig till där jag är idagg.

Nej, det kommer inte bli någon exposé över Mitt Liv. Det blir inte ens några godbitar. Det blir bara en långsam betraktelse, om ens det?

Jag har en hund av en viss ras därför att jag växt upp med en.
Jag bor i den stad jag bor därför att jag hellre ville vara med i gemensapen än att sitta i publiken.
Jag arbetar där jag arbetar därför att jag avskydde utbildningen som ledde mig söder ut.
Jag lever med den man jag lever med för att jag träffat de andra och inte lever med dem.
Jag åker tåg varje dag därför att jag bodde där jag gjorde när jag flyttade söder över.

När jag var fjorton var jag en annan än den jag är idag. Idag gillar jag den jag var då, men då...det vete katten... När jag var 22 var jag kanske den jag helst vill vara men då var så mycket annat fel, så jag blev den jag är idag. Nu tror jag att jag aldrig kommer att vara någon annan än den jag är idag. Ändå vill jag så gärna vara någon annan, göra något annat, leva på ett annat sätt.

Wednesday, June 10, 2009

Busen har hittat en utkiksplats. På kistan. Därifrån kan han spana ut på gatan och på grannhuset. Nyfiken som han är håller han stenkoll på vad som händer.

Bra gump(som di säger i Skåne)träning är det också, hans skinkor har blivit runda och fasta...

Idag är han lite otålig på matte och husse. De leker på tok för dåligt denna kväll, och då och då hör man små gnyn från honom. Sen hittar han en tuggpinne och håller sig sysselsatt en stund.

:::::::::::::::::::

På jobbet hade vi avdelningslunch idag, god nässelsoppa med härligt bröd! God stämning och glada miner. Så på slutet blev det lite spänt, en viss oenighet råder på några områden - som så vanligt är. Tyvärr blev det ganska emotionellt och nästan lite personligt, men vi avslutade med att lämna jobbet och gå till en bar (ja, alltså från bordet till baren) och drack några öl. Sen var det hög tid att åka hem!

:::::::::::::::::::

Bröllop i juli!!! En av mina närmaste vänner ska gifta sig, och den stora frågan är varken "vad ska jag ha på mig" eller "vad ska det bli i bröllopspresent", utan "varför är det så långt till joeström??? (Brudparet bor där.)

Ja, jag ska naturligtvis åka! Självklart! Jag älskar området och brudparet, vill INTE missa denna dag!

/yrsa, utan förbehåll

Sunday, April 5, 2009

Söndag kväll och en heltokig vecka

Sitter med en liten rastlöshet i kroppen. Vad beror den på? Jo, det där som skulle varit gjort men som jag inte börjat på. Disken. Röjningen. Fönsterputsen.

Är mätt och belåten. Film beställd. Soliga dagar. Gått fina promenader med vovven. Dricker en grappa och undrar lite inför imorgon. Jag ska sitta med på två anställningsintervjuer. Något sådant har jag aldrig varit med om förr.

Blir man förolämpad om den som åsyftar att förolämpa en använder ett ord som man inte finner förolämpande? Nej, jag tycker inte det. Jag kan bli upprörd över att någon vill förolämpa mig, men egentligen - är det inte till min fördel om jag kan låta det rinna av mig?

Men om någon väljer ett ord som jag inte anser kunna användas som förolämpning, om ordet, använt som försök till förolämpning, blir ett slag i magen på någon som inte ens finns med i sammanhanget...då tänder jag till. Denna gång blev jag upprörd...nej, jag blev sjuhelvetes jävla ARG...över att personen valde att försöka förolämpa mig med ordet "flata". Så ignorant. Så fult. Så sjukt jävla korkat! HUR kan man använda någons sexualitet som förolämpning? Om något visar man bara sin egen korkskalle om man försöker.

Solen får mig att vilja le. Sambon frågar varför jag är så konstig, jag "fnattar runt" när vi är och handlar. Sanningen är den att jag, med varje fiber av min kropp, lever upp av de underbara dagarna! Solen, värmen, sambon, vovven, livet. Det känns som att jag vill le och liksom flyta fram.

Vovven kräkte idag igen. Det verkar vara en söndags-syssla? Hoppas han är frisk imorgon, annars blir jag riktigt orolig.


/Yrsa, med stort hopp om livet och med arbete. "Riktigt", roligt, arbete.

Friday, March 27, 2009

Vi människor trycker så väldigt på varandra. På tåget, bussen, stan, jobbet...hela tiden känner vi andra människors tryck. Inte fysisk kontakt, inte krav och press. Men ett ständigt närvarande som ibland kan lägga sig som ett tryck mot min kropp. Ibland känns det som att jag inte klarar mer tryck, jag behöver en stund då ingen kan se mig. Alla kan se mig, alltid hela tiden. Jag önskar jag var lite mindre sedd ibland, då kanske jag inte skulle bli så tryckt?

Annars? Förr hälsade man på varandra. Sedan kom telegrafen och sedan telefonen. Då pratade man med varandra fast man inte var i samma stad. Jag minns när jag och en av bästa vännerna flyttade från samma stad till varsin stad, samtidigt. Nya liv, nya villkor nya vänner - utan varandra! Vi talade mycket i telefon. Från den tiden finns det nog bara en person som jag träffade i verkligheten som jag pratade mer med än med henne, hon i den andra staden långt borta.

Så kom mobiltelefonen och vi började prata även när vi inte var hemma, när vi gjorde andra saker, när främmande människor lyssnade på vårt samtal.

Chat, mIRC, ICQ...

Nu pratar vi på Facebook.

/yrsa

Friday, January 9, 2009

Mitt i världens virrvarr

Så jag gick där med min lilla kasse. Klockan var runt åtta på kvällen, en fredag.

Jag gick förbi biografen, tjejer i stövlar med grova strumpkanter som tittade upp över stövelskaften. Pojkar med pösiga byxor eller nyrakade hakor.

Så fick jag bilden av mig själv där mitt på gatan, i fredagskvällens skockar av människor. Där var jag, mitt i myllret. Jag såg mig själv mitt i staden. Mitt bland alla människor som, likt myror, virrvarrade omkring. Så såg jag hela jordklotet, fyllt av människor. Som myllrar. Jag såg mig själv mitt i världens virrvarr.

Det var en tröstande tanke, men samtidigt skrämmande.

Vill jag verkligen vara en av dem som anonymt myllrar runt vårt klot? Vad är meningen med detta myller, detta virrvarr? Spelar det någon roll vad meningen är? Kan meningen vara att bara vara mitt i detta myller, mitt i detta virrvarr?

Insikten sköljer över mig. Jag har funnit en av Mina Sanningar. Det är en trygg känsla, detta att inte spela någon roll. Slappnar av och känner efter: jag är obetydlig i det stora Alltet, i den stora Tiden, i det väldiga.

Jag lever på utandningar. I min hemliga värld. Flyter samman med världens virrvarr och andas


ut


/yrsa