Här sitter jag nu, 29 år gammal, vaccinerad mot en svininfluensa och har tappat gnistan.
Ja, gott folk, så är det. Jag har tappat gnistan, vill ingenting längre. Jag har fått nog.
Drömmar, hade jag enorma. Vänner, hade jag många. Livet snurrade, fyllt av spännande möjligheter. Jag hade vidlyftiga tankar om vad mitt liv skulle innehålla, men nu sitter jag här och har tappat gnistan!
Varje dag känns som 24 timmar att fylla med något för att få tiden att gå. Så less! Finns det någon därute som vill byta liv med mig? Eller har något förslag på hur man gör livet mer drägligt? För just nu är jag helt enkelt lite besviken på det, och jag är för gammal för att tänka "när jag blir stor ska jag/vill jag" särskilt länge till...
/yrsa, host host host
2 comments:
Men kära du.
Upp med hakan.
Jag är 46 och har tappat gnistan lite då och då. Och hittat den igen. Det är som om det måste försvinna för att komma tillbaka - livet resa i form av en fågel Fenix som brinner upp och föds igen.
Tålamod och försoning. Jag vet, det kan låta trist och vuxet... Jag känner mig ännu som ett barn ibland, men just dessa två begrepp har jag förstått att jag måste lära mig.
Just nu:
Let it be...
Tack Catarina!
Kanske är det så, tålamod och försoning? Men vissa tankar har jag så svårt att försonas med. Att försonas med dem är som att ge andra sidan ett poäng - och det vill jag inte! Jag vill inte försonas ibland - jag vill slåss! Slåss!
Usch så fult det låter. Att slåss. Men säg kämpa istället. Om jag försonas med tanken att jag aldrig kommer att infria vissa av mina drömmar - då är det ju som att erkänna att det blev fel (fast "försonas" kanske innebär just att inte se på det som att det blev fel? Hum...)
För stora tankar, går och lägger mig istället. tack för att du berättar för mig om vuxna saker, det är bra! Och helt vuxen blir nog varken du eller jag. Som tur är!
Post a Comment