Att göra vad man inte vill

Det finns saker i livet som man bara måste göra. Fast man inte vill. Fast det kanske känns lite obehagligt att göra dem.

Ofta handlar det om saker man lovat någon att genomföra. Sällan måste vi göra något om den enda inblandade är vi själva. Jo, en del undersökningar, rannsakningar och analyser kan vara obehagliga att gå igenom och de berör oss själva främst.

Men om vi talar om de där andra sakerna en stund. Du lovade att organisera arkivet på jobbet, men du vill inte. Nu litar de andra på att du ska göra det. Innan jul, helst.

Hur ska man bäst hantera dessa obehagliga måsten, tycker du? De som växer och blir klumpar allteftersom man skjuter på dem? "Bara gör det" och strunta i resultatet?
Lägga ner mycket tid och energi, det är viktigt att göra sitt absolut bästa även när man själv inte är engagerad?
Strunta i dem?
Försöka slingra sig ur?

Jag har just fått tummen ur och gjort en sådan sak. Jag gjorde det långsamt och jag är inte helt nöjd med resultatet. Men jag gjorde det, på utsatt tid.

**********************************************************************************

Funderar över Björn Borgs reklam. Ni vet vilken jag menar.

Är det en härlig reklam? Ska jag vara lycklig att den visas? (Jo, lycklig att den inte stoppats!) Men känns den inte lite...falsk?

Missförstå mig inte. Jag skulle ge i princip vad som helst för att få leva i en värld där reklamen inte ens väckte en tanke. Där två manliga homosexuella präster vigs av kvinnliga präster "varje dag". Där det inte är "underbart" varje gång två kvinnor håller handen på en reklamaffisch, eller där man inte utgår ifrån att kärleksparet i sagan är en man, till biologin och egen identifikation, och en kvinna, till biologin och egen identifikation. I princip vad som helst.

Så för mig blir BB´s reklam snarare ytterligare en befästelse av fördomar om "normalt" och "onormalt", "rätt" och "fel". Genom att visa en bild av något som idag väcker stort motstånd i många läger, som får folk att höja så mycket på ögonbrynen, missar man målet. Grovt. Så grovt att det blir självmål, nästan.

Eller är reklamen ett steg mot att radera den knöligeht som finns runt dessa ämnen idag? Är reklamen ett gigantiskt steg mot en friare, skönare, rättvisare, tryggare värld? Det kan den vara. Att den kommer i juletid är också stort, det är den köpviktigaste tiden på året. Man kan få köpare av en sådan reklam, men man kan också förlora dem. Att våga riskera det, att lita så till sin köpbas (och nya köpbaser som väljer just denna produkt på grund av reklamens betydelser, meningar) är antingen högmod eller tecken på en enorm tillit. Kanske en tillit som jag själv borde känna när jag ser reklamen. Kanske borde jag inte bli misstänksam och tänka "hycklare"? Kanske borde jag bli enbart glad och omfamna detta steg mot en bättre värld?

Jag vet inte.

Det är en vacker reklamfilm. Musiken är underbar. Färgerna, deras ansikten, lyckan... Jag hoppas att mina eventuella barn får växa upp till en värld där ett bröllop alldeles självklart kan se ut såhär, inte bara i lagen utan även i folks sinnen, hjärtan och självklara föreställningar om världen!

I vårt kvarter

Det finns olika sätt att uppfostra sin hund, precis som det finns olika sätt att uppfostra sina barn. Några är strikta och ser till att satta regler efterlevs, hur orättvist det än kan upplevas, andra sätter inga regler alls.

Vi drar åt den första kategorin, om än inte fullt ut. Men vissa regler, de gäller. Så är det bara.

Som att möta andra hundar. Man får inte hälsa hur som helst, det är inte Keo som bestämmer hur, när eller om ett möte ska ske. Det är vi. Tills han har accepterat det blir det färre möten på öppen gata och fler planerade lekstunder med valda polare.

Det kan inte tantgänget i vårt kvarter acceptera. Med gråtande röst frågar de oss gång efter annan "Varför får han inte hälsa?", "Varför får han inte springa lös?"

Svaren som vi ger är enkla: Tills han har lärt sig att inte strypa sig själv i kopplet varje gång det finns en hund i närheten så hälsar vi inte alls. Tills dess leker vi med utvalda hundkompisar som vi vet är uppfostrade på snarlikt sätt som Keo. Som får vänta sittandes till matte/husse har hälsat och sagt att lek är OK. Som får gå ifrån leken ibland för att sitta och se på när de andra leker, för passivitet i sådana tillfällen är precis lika viktig som motion dagligen.

Svaren är enkla: Tills han obönhörligen kommer när vi kallar på honom kommer vi inte ha honom lös i stan.

Tanterna gråter vidare: "Varför får han inte hälsa?"...och släpper lös sina tussar som genast rusar fram till Keo. Kommer de när tanten kallar? Skulle inte tro det...
Respekterar tanterna att vi inte uppfostrar vår hund på det sättet? Hjälper de oss i vår uppfostran? Skulle inte tro det...




Så finner vi ett nytt sammanhang: Gänget vid kulturminnet! Där det är självklart att hundar frågar om lov hos husse/matte. Där det är självklart att vissa stunder får man chilla hos matte. Där det är självklart att en tiggande hund som inte lyssnar på sin ägare får skäll.

Det är en befrielse! Vi blir lyckliga, våra sinnen lyser och det är med lätta steg, inte arga, som vi lämnar dessa möten. Vi är tillfreds, vår uppfostran behöver inte försvaras, våra tankar är besvarade!

Och vi överlever tantgänget i vetskap att det finns en fristad i gänget vid kulturminnet.
Tack!

/yrsa

Bildbomb

Ska rota fram fler bilder på underverket Keo.

Hos Sonja

Grisen

Suger på tummen, bebisen!

*snark*

Neje! Jag vill inte gå upp än!

Han är stor nu. Mötte en annan welsh idag, en tre år gammal tik. Hon var ju en liten köttbulle i jämförelse mot Keo! Haha, fast han bara är drygt åtta månader är han större än fullvuxna tikar. Jisses när han lägger på muskler och hår!

Fin dag idag: lat morgon för att vid lunch ta oss till skogen där bekanta från valpkursen mötte upp. Hundarna fick ca två timmar med lek, promenad och övningar. Satt som det skulle, Keo har sovit sedan vi kom hem vid tre!

/yrsa