Kalas

Idag har vi firat en trettioettåring. Hans ettårige son får naturligtvis mest uppmärksamhet.

Mitt i all tårta och middag, bilderböcker och dagisprat blir jag så trött. Varför?

Är det för att veckan har varit lång, det är varmt i lägenheten och uppmärksamheten ska fördelas åt alla håll samtidigt?
Är det för att jag återigen måste svara på direkta och indirekta frågor om jag och sambon ska ha barn snart? (Nej. Jag vill inte. Han vill inte. Vi vill inte. Varför kan ni inte bara lyssna?!)
Är det för att jag träffar dessa människor, min sambos familj, åtta gånger mer än min egen familj? Är det för att jag inte vet vad min familj gör om dagarna men vet allt om vad hans familj gör på...åtminstone helgerna? Jag vill ha min familj.

Jag älskar hans familj. De är varma, omsorgsfulla, ödmjuka, rara, roliga, aktiva, härliga människor med stora hjärtan och sinnen. Jag tycker om att träffa dem, äta middag tillsammans, gå på bio. Vi får all hjälp vi vill, på ett ögonblick.

Jag bara önskar att det var min pappa ibland. Att det var min pappa och mamma som gick ut på middag tillsammans med oss, att det var min bror som kom och såg fotbollen hos oss. Att min pappa kunde hjälpa oss att flytta en soffa en eftermiddag. Jag vet ju att han vill, men det tar fem timmar för min familj att nå oss, tjugo minuter för hans. Det är inte rättvist! Och ändå vill jag flytta längre bort? Är jag inte klok?


-yrsa, som längtar norrut trots timmarna till familjen

Läser Bang...

...och skriver under på Elin Alvemarks "Jag är guds prinsessa, the maddest bitch"- text i Bang #3:2007. Jag håller med, det måste vara den bästa text som någonsin formulerats!