Enklare och svårare saker

Spanar in min gamla hotmail. Ser helt plötslit att jag har fyra utkast som jag inte har en aning om vad de är för några. Tre är från juli 2001, ett lite senare. Så jag läser dem, för jag har ingen aning om vad jag tänkte skriva till de där människorna för mer än sex år sedan.

Skriver ni dagbok? Läser ni någonsin det ni skrev för länge sedan?

Det är inte alltid helt lätt att se sig själv i backspegeln, det är inte alltid lätt att se de tankar, drömmar, funderingar och rädslor man en gång hade. Man kan se något man förlorat, man kan se något man inte visste att man fått. Jag såg något som gjorde ont då, jag såg något som känns bra idag.

Det var inga långa mejl jag hade skrivit, varför hade jag inte skickat dem? Jag kan inte komma ihåg idag, jag kan inte se det i breven. Men något hindrade mig. Vad?

(Ett var till dig, det från lite senare. Jag kan inte se något som hindrar att jag skulle skickat det. Det finns inga konstigheter i brevet, men jag är ändå glad att jag inte gjorde det.)

Jag såg också något i brevet till flickan med flätor. Vi träffades igår. Jag såg att jag ville henne gott då och jag vet att livet är gott mot henne idag. Jag vet också att hon kommer att vimla länge och att hon kommer att hitta hem. Liksom jag idag vet att den som skrev de där breven som aldrig skickades kommer att hitta hem. Hem till dig. Hem till sig.

---------------

Badrumsfunderingar

Att spackla är ungefär som att bre en smörgås.
Man hämtar upp ur byttan, klenar runt det för att få det jämnt och jämnar sedan till det ytterligare. Det är mjukt och följsamt och ju mer man klenar runt, ju lösare (mer smält) blir det.

Man får inte ta för mycket, men för lite gör ingen glad heller.

Vi gör ett nytt badrum. Nej, inte riktigt. Vi har rivit ut allt utom avloppsbrunn och toalettstol ur badrummet och gjutit ett nytt golv i halva rummet, upphöjt femton centimeter för att skapa lite dynamik. Så kaklar vi väggar och lägger klinkers på golvet. Sandsten i en bård och glasmosaik i en bänk vi ska bygga. Det kommer att bli riktigt snyggt.

Vi får hjälp av sambons pappa och försöker göra så mycket som möjligt själva. Man lär sig en del. Om sig själv och sambon, sambons pappa och badrumsbygge. Det är nyttigt. Jag trodde till exempel att jag var stark. Glöm det! Mitt slitande i våttapeten gör ingen skillnad, de andra petar lite så lossnar den. Det är en nyhet för mig, jag trodde alltid att jag var av den ickeklena, starka och tuffa typen av tjej. Det är jag alltså inte.

Jag trodde också att jag var duktig på att hjälpa till. Men hittills har sambon (trots tre gånger heltidsarbete) spenderat mer än dubbelt så många timmar som jag i badrummet. Jag trodde att jag skulle vara där inne och lära mig kakla, cirkelsåga och gjuta, men det har jag alltså inte. Ytterligare en lärdom.

Kalas

Idag har vi firat en trettioettåring. Hans ettårige son får naturligtvis mest uppmärksamhet.

Mitt i all tårta och middag, bilderböcker och dagisprat blir jag så trött. Varför?

Är det för att veckan har varit lång, det är varmt i lägenheten och uppmärksamheten ska fördelas åt alla håll samtidigt?
Är det för att jag återigen måste svara på direkta och indirekta frågor om jag och sambon ska ha barn snart? (Nej. Jag vill inte. Han vill inte. Vi vill inte. Varför kan ni inte bara lyssna?!)
Är det för att jag träffar dessa människor, min sambos familj, åtta gånger mer än min egen familj? Är det för att jag inte vet vad min familj gör om dagarna men vet allt om vad hans familj gör på...åtminstone helgerna? Jag vill ha min familj.

Jag älskar hans familj. De är varma, omsorgsfulla, ödmjuka, rara, roliga, aktiva, härliga människor med stora hjärtan och sinnen. Jag tycker om att träffa dem, äta middag tillsammans, gå på bio. Vi får all hjälp vi vill, på ett ögonblick.

Jag bara önskar att det var min pappa ibland. Att det var min pappa och mamma som gick ut på middag tillsammans med oss, att det var min bror som kom och såg fotbollen hos oss. Att min pappa kunde hjälpa oss att flytta en soffa en eftermiddag. Jag vet ju att han vill, men det tar fem timmar för min familj att nå oss, tjugo minuter för hans. Det är inte rättvist! Och ändå vill jag flytta längre bort? Är jag inte klok?


-yrsa, som längtar norrut trots timmarna till familjen

Läser Bang...

...och skriver under på Elin Alvemarks "Jag är guds prinsessa, the maddest bitch"- text i Bang #3:2007. Jag håller med, det måste vara den bästa text som någonsin formulerats!

Ibland...

...får man höra så udda saker när man:

- Bor med en spelutvecklare; "Du, vad tror du man får för åldersgräns när man begår självmord?"

- Diskuterar med tonåringar; "Så du är emot klimatförändringar då?"

- Åker buss med främlingar; "De skulle till en stor stad i Afrika...vad heter Afrikas huvudstad?"

- Diskuterar sommarsysslor; "Ja, jag kan ju ta med mig kiss."

- Är skötare åt en häst i stallet; "Om du inte vågar tränsa själv idag får du aldrig mer gå till hårfrissan!"

Tja, därmed inte sagt att jag själv inte säger udda saker ibland men de får någon annan skriva om!


Annars kretsar tankarna just nu kring vad ordet diskurs har för "delar". Vad betyder diskurs? (Jag vet vad en diskurs är, jag är bara nyfiken på ordets etymologi.)
"Discursus". Samtalande? Om jag minns rätt hade cursus något att göra med springande? Inte så lätt att veta...

Tid? Bara för en kopp kaffe.

Har du vant dig vid din älskades händer?

jag menar inte det sexuella, jag menar

ryggpartiets känsla mot din underarm när du håller om
dina inbuktningar mot den andres utbuktningar
handens värme och fuktighet
nackens rundning i din handflata
din älskades armhåla i förhållande till din axel

var ni skaver när ni går
steglängden på kvällspromenaden

lukterna
ljuden
rumpans reaktion på ditt tjuvnyp
famnens trygghet när världen känns mindre så

vridningar, rytmer, snedheter, vighet, mjukdelar och knotor

har du vant dig vid din älskades kropp?

Sommaren till ända

Så var även denna sommar förbi. Tiden, denna märkliga dimension, har flutit ytterligare ett stycke på väg (eller hur man nu väljer att se på saken) och vi är snart framme vid höst. Förr betydde årstiderna mer än de gör idag. Idag betyder "höst" "lite svalare, skolan börjar, semestern är slut, ny garderob, återgå till vanliga gängor, snart vinter, nya färger i naturen, nystart..." men vi stannar ofta kvar i en lunk vi känner igen, våra sysslor förändras inte nämnvärt, mer hur många lager man behöver ta på sig när man går utanför dörren.

Förr betydde "höst" fundamentala förändringar. Mikaeli kom med flytt för tjänstefolket, skörden skulle vara bärgad, den tillgång till växtlighet som sommaren erbjudit fick ransoneras och det färska blev allt mer ovanligt för var dag. Sysslorna förändrades med ljuset och från att ha arbetat ute hela solgången kom så småningom vinterns sysslor inomhus.

Sitt (stå, gå eller ligg för all del om det passar dig bättre) en stund och fundera på vad ljuset spelar för roll i din vardag. Färeställ dig sedan att du skulle vara beroende av dagsljuset på ett annat sätt, att inga elektriska lampor fanns. Låna sedan Anden i lampan av Jan Garnert på biblioteket och studera noga bilderna. Sommarens övergång i höst kommer att få en annan betydelse.

/yrsa

Lilla Rydsgården

När jag går till jobbet går jag till en annan tid men jag är kvar i min tid. Jag är ju min tid.

Lilla Rydsgården, eller Lillarydsgården, börjar byggas under 1650-tal. Jag lever i 2000-tal. När besökarna kommer leker jag 1749, tills de inte vill vara med längre eller jag inte vill eller orkar, då blir det återigen 2007 överallt.

Ibland ser jag vättar runt husknuten men i nästa stund finns det inte några vättar någonstans, vättar är bara något man såg förr, för man såg andra saker förr på grund av en rad olika saker som till syvende och sist kommer till att handla om perspektiv, föreställningar, tro och varseblivelse.

Ibland använder jag den gröna vattenslangen som finns gömd i visthusboden men inne i stugan är det kallt för det är hål i väggarna och denna sommar viner vinden rakt igenom. Då är sättungen det som håller mig varm men jag kan gå till Röda Baracken och dricka bryggkaffe, om jag vill. Eller så kokar jag pepparmyntathé över den brinnande elden år 1749, jag får välja själv.

Ett är dock säkert: när man väl provar på det både vill man leva så alltid och är man väldigt glad att man inte behöver leva så längre. Tid blir tydligt. Det tar tid att klippa fåren, karda, spinna, tvätta, sticka om man vill ha en ny tröja. Vi måste också arbeta för vår nya tröja, ofta med något helt annat än tröjan. Det är egentligen lite konstigt. Jag tycker att det är konstigt att man inte kan arbeta med tröjan om man vill ha en ny tröja, nästan alla i vår del av världen måste arbeta med något annat, medan någon annan i en annan del av världen arbetar med att göra tröjan som vi vill ha. Kunde vi inte byta? Vi gör våra tröjor, de gör sina tröjor? Då skulle ingen hinna göra Internet för vi skulle ha så mycket annat för oss; laga mat, odla grönsaker, klippa får och snickra hus. Det behöver vi inte göra idag för det gör någon annan åt oss, någon annan gör vårt hus åt oss så att de kan tjäna pengar så de kan köpa ett hus av någon annan som gör det åt dom.

Jag tycker det är lite konstigt, men det finns ingen väg ur det, verkar det som. Kan du hitta någon så blir jag kanske lite glad, för ibland tror jag inte alls att det är på detta vis man ska leva, ibland vill jag hoppa till 1749 och stanna för gott för livet ser så mycket verkligare ut där?

/yrsa

Hands up

Jag har fått en vuxen kvinnas händer. Jag vet inte vad som fick mig att se mina händer häromdagen, men jag slogs av att de inte längre var en flickas, ung kvinnas, utan att de var vuxna. Exakt vad som förändrats är svårt att säga, men det är något med dem, de ser starka ut. Dugliga. De är tydliga, stringenta. Kanske är det något i rörelserna, kanske är det något i hudens struktur, kanske är det formen som förändrats?

Jag tänkte ofta på en arbetskamrats händer för några år sedan. Hon var sju år äldre än mig, jag tänkte ofta på att hon var ung, men vuxen. Det var hennes händer som gjorde henne vuxen, de var inte den unga kvinnans, så som de var när jag lärde känna henne sju år tidigare.

Nu är det mina händer som blivit en vuxen kvinnas händer. De är vackra. Mina vuxna händer är vackra. De kan dessutom karda, spinna, smekas, klias, massera, rycka fästingar, rikta ljus, programmera fatfrog och göra inbakade flätor. De är bra.

Till Anna Larsson, SvD 070615

Hej!

Först och främst får jag hålla med dig, "Helst hysteriskt" var, och är tycker jag, ett "helt hysteriskt" roligt program! Men, det smärtar när man möter det på gatan, när Patsy och Edina trippar (eller vinglar, vilket man vill) gatan fram i en fortsatt desperat jakt; föryngring, fönekelse och förvirrade värderingar och normer. H&Ms nya arena kommer förflytta oss än längre från lokalsamhällets nära och rena relationer, är jag rädd.

Jag handlar på H&M, eller ska jag kanske säga handlade. Efter detta lilla "ryck" tror jag inte att jag kommer att handla särskilt mycket alls. Samtidigt som jag skriver detta brev till dig surfar jag efter en söt liten stuga i norrland. Är det för att komma undan H&M, hyperkonsumtion, global aktivitet, reklam och storsamhället? Ja, jag tror det.

Vad är det vi söker så febrilt efter? Inte är det en bättre värld i alla fall, snarare tvärtom...

Hälsningar,
/yrsa

Kräsna kvinnor?

Ser på TV. Singeltjejer på jakt efter den rätte: speed-dating, singelmiddagar, kryssningar, 40 middagsdejter på 52 veckor. "45 killar på 1 månad - ingen dög".

Jag undrar vad det är de saknar. Inte killarna och inte tjejerna, men situationerna där tycke förväntas uppstå?

-Idag är tvåsamhet norm, allt är som skapt för tvåsamhetens heliga idyll.-

Är själva jakten det som står i vägen för möjligheten att lyckas? Är den romantiska kärleken i kombination med partnerskapet i ett resonemangsäktenskap det ideal som flyr om man uttalar sin önskan högt?

Spänning, blickar, flirt, fantasier, förhoppningar, väntan, tro, hopp -och kärlek. Flyr de om man högt uttalar "det är därför vi är här, vi ska se om vi kan finna något intressant hos varandra, vi ska stämma varandra mot våra check-lists". Måste inte ovissheten finnas där som en komponent, nerv: "Flirtar vi? Har vi en överenskommelse på gång? Kommer någon av oss ta kontakt?"


Hur öppen är man för den andre om man skapar en check-list över egenskaper och ratar alla som inte genast tänder en gnista? Kan gnistan ens finnas om man letar efter den, förutsätter den? Eller behöver den ovisshet och överraskningmoment för att slå till?

- Jag vet att människor finner varandra via dating-sajter, speed-dating, kryssningar, blind-dates och kontaktannonser. Men händer det lika ofta som vid kaffe-automaten, på skolgårdar, föreningsmöten, i köer, vid poolkanter eller vid fotbollsplanens vita kantlinje just när dottern gör mål?
Ingen aning.-

Men, do check-lists & romance really match?



Och behöver jag verkligen bry mig, när sambon är så nära så nära och jag är uppfylld av denna närhet?

Udda

Varför är vi rädda för det som är avvikande, det som vi har svårt för att vid en första anblick kategorisera? Jag tror att det kanske är för att allt som vi inte förstår lätt hamnar i facket "farligt" snarare än i facket "ta reda på mer om". Då blir frågan naturligtvis "Varför utforskar vi inte det avvikande istället för att undvika det?"

Johan Asplund har skrivit mycket tankeväckande om anonymitet i storsamhällen, städer, gesellschaft. Jag tror som vanligt att mycket av det vi upplever idag såg annorlunda ut förr. Nej, visst. Kanske var man inte mindre rädd för det avvikande, men kanske hade man större anledning att hålla sig avvaktande mot det därför att man redan kände sin omgivning? Allt som var avvikande var antingen känt och därmed flyttat till en annan kategori, eller nytt och därmed yrkade på försiktighet? Jag vet inte, kanske romantiserar jag de mindre bygemenskaperna mer än lovligt? Kanske var den avvikande inte alls flyttad till en annan kategori, bort från "farligt"? Eller så var kategorin för avvikande större, uppdelad i många fack? "Tattare var farliga och några man höll sig undan, byfånen var ofarlig men någon man höll sig undan"? Vilket åter för oss tillbaka till känd avvikelse och okänd. Jag vet varken fram eller tillbaka?

På en högskola jag studerat vid arrangerade en klass ett verklighetsspel. En avvikande figur dök upp på skolan och ställde frågor om spöken till studenterna i kafeterian. Kvinnojouren fick emotta en ökad mängd samtal från kvinnor som kände sig hotade av denne figur, påstod de. Jag undrar vad i denne figur som fick kvinnorna att känna sig hotade? En yngling med konstiga kläder pratar mer med studenter i kafeterian än andra studenter gör med varandra, han tog kontakt på fel sätt och pratade om "oförståeliga" ämnen. Han hotade aldrig någon, tog aldrig någon fysisk kontakt, figurerade inte utanför högskolans kafeteria, var inte aggresiv eller högljudd. Bör vi blir rädda, känna oss hotade av något sådant här, eller bör vi bli mer accepterande?

Eller ska vi acceptera att våra uppfattningar om vad som är personligt farligt, vad vi blir rädda för, känner oss hotade av, är skiftande och det som skrämmer någon är ofarligt för någon annan?

Ur ett maktperspektiv, vem tjänar på att vi är rädda för det avvikande och vem förlorar? Finns det strategier för någon att kontrollera någon annans värld genom rädsla för avvikelse? Hur är det att vara avvikande? Vem tjänar på att du är rädd för att vara avvikande? Bör vi straffa avvikelse? Juridiskt, ekonomiskt, socialt? Straffas inte avvikande redan socialt? Är det rätt eller fel? Var går gränserna?

Vad tycker du?

Val

Mitt tågsällskap och jag diskuterar diverse spörsmål på tåget. Jag uppskattar det mycket.

Senast handlade det om val. Om valfrihet. Om ångest inför val och vad ett val egentligen är. Väljer är något vi gör varje dag, flera gånger. Vi väljer att gå upp på morgonen, i tid eller för sent. Kanske för tidigt? Vi väljer kläder, vi väljer frukost vi väljer utbildning, vi väljer bostad, vi väljer partner, vi väljer bilmärke, vi väljer vår identitet, vi väljer att låta någon annan välja vissa saker åt oss. Men består vår valfrihet verkligen av fria val, och mår vi bra av att välja så ofta som vi gör?

Vi har tidigare talat om livslinjer här på bloggen. Om konsumtion som kompensation för förkortad vertikal livslinje. Det är min mening och jag tänker hålla fast den ytterligare ett ögonblick. I dagens moderna/senmoderna/postmoderna, du vår välja själv, samhälle köper vi för att hålla vår nationella budget på fötter. Vi köper för att berätta om oss själva, vi köper för det får oss att känna oss fria att välja själva. Men får det oss att må bättre, eller innebär konsumtionen en ständig påminnelse om något vi håller på att förlora? Berättar TV-programmen normerande berättelser för oss om det fula som blir vackert under Knivens Val just därför att vårt utseende, apperance, är det enda vi känner våra vardagliga medmänniskor genom? Berättar bondesamhällets narrativer om insidan, om substansen, om normer för beteende medan industrisamhällets narrativer berättar om utsidan, om formen, om normer för apperance eftersom vi inte längre kan delta i varandras vertikala livslinjer?

Blir valen om framtid, vänner, boende, karriär, åsikter, kunskap, perspektiv tryckande eftersom vetskapen om vad vi väljer bort när vi väljer till är så stor? Är varje val livsavgörande? Är det bättre att känna till mindre om alternativen, att inte ha obegränsat med alternativ? Är detta en ångestskapande faktor och vad kan vi göra åt den? Kan vi och vill vi, verkligen, avstå från valfriheten?

(För att inte tala om den politiska och maktrelationella aspekten av val. Vem ger oss valen, vem låter oss se vilka val som finns, vem tjänar på de val vi gör?)


Är val bra? För vem är val bra?

Hur många vänner har du?

För tio år sedan, när jag var sexton, kunde jag med lätthet räkna upp tjugo vänner som jag kände verkligt väl. Förutom familjen. Vänner vars tankar, idéer, känslor, funderingar, rädslor, glädjen, intressen, styrkor eller svagheter jag väl kände till, var förtrogen med, hade vetskap om. Vänner som i verklig mening deltog i min vardag, jag i deras.

Idag kan jag nämna en människa, med viss modifikation två, som stämmer in på beskrivningen. Jag träffar fortfarande människor varje dag, jag har ett kontaktnät, jag deltar i gruppgemenskaper av olika slag på olika platser, men vänner har jag inte på samma sätt längre. Inte sådana där vardagsvänner som för tio år sedan. Mina välkända vänner träffar jag några gånger om året, talar med i telefon vid några tillfällen, skickar ett e-postmeddelande ibland. Men vi deltar inte längre i varandras vardag.

Detta kanske är fullt naturligt för en tjugosexårig sambo som flyttat mycket och som värderar hemmakvällar med familjen före studentlivet? Bekantskapskretsen blir större men vännerna färre? Människor försvinner in i familjegemenskaper, tätare cirklar, egna bestyr på ett sätt som 14-18 åringar inte behöver tänka på? Man delar inte hemligheter med vardagsvänner, man delar dem med sambon, familjen eller någon vän som funnits där länge?

Eller har jag blivit dålig på att umgås? Vill andra inte längre träffa mig, dela hemligheter med mig? Har jag stängt ute andra ur min vardag, finns där idag inte vänner utan kontakter - sorterade utifrån ämneskategorier: teatervänner, kursare, tidigare kursare, sambons vänner och familj, "hemmafolk", dansfolk?

Eller är detta vad som menas med ett abstrakt samhälle? Upplever alla kosmopoliter detta? Är barnet, ungdomen, en lokalt förankrad företeelse (för de barn som inte flyttat ofta), är den oflyttade alltid ett lokalt samhälle i sig, har den oflyttade människan alltid vardagsvänner? Är jag offer för en tid? Eller är jag offer för mig själv? Är detta mitt offer för tvåsamheten? Eller är detta mitt offer för en mognad personlighet?

Jag vet inte, men jag kan bli lite rädd. Kommer den där känslan som fyllde 14-åriga yrsa aldrig mer att infinna sig? Den där uppslukande, allt annat utestängande, evigt flytande, viskande, fnittrande, tillhörande, delaktiga tala-i-telefonen-fyra-timmar-i-sträck-känslan hon delade med sina många vardagsvänner. Är den borta? Försvinner den när man blir

vuxen

?

äldre

?

flyttad

?

tråkig

?


Eller är det bara mig det är fel på?

Att vara hemma

Vad innebär det att vara hemma? Är det en känsla eller en plats? Kan hemma vara en plats utan känsla, en känsla utan plats? Kan hemma vara en relation?

I staden där jag växte upp är allt sig likt, är inget sig likt, förändras allt, förändras ingenting. Går längs välbekanta gator, möter välbekanta vyer. Husen står där i samma färg på samma plats, men är ändå inte samma hus. Gatorna dammar i vårsolen på samma sätt som förr, bär samma namn, leder mot välkända platser. Ändå känner jag inte igen dem, känner inte igen känslan, känner bara minnet av det välbekanta.

Platserna som bär minnen, min vertikala livslinje är förbunden med dem. Så många förfäder från denna plats, ändå saknas närheten. Har jag låtit min horisontella livslinje ta för mycket plats? Har jag blvit för beroende av den? Har jag kommit att definiera mig mer utifrån den och mindre från min historia? Är detta ett resultat av ett modernt samhälle? Blir konsekvensen av våra abstrakta relationer att vi hittar hem överallt men aldrig känner oss hemma? Behöver vi, har vi kanske redan, omdefinierat vad hemma är? Vet du var du hör hemma?

Jag tror jag är hemma, men ibland känns jag så långt borta. Var är jag då?

För eller emot, är det frågan?

(Först: Sidan håller på att stegvis byta utseende med enorm hjälp av sambon. Ha tålamod, den blir snart lika fin som en liten bit högt, blont, torrt gräs invid en lerig pöl och det övervintrade gröna gräset.)

Så satt jag där på 85-årskalaset igår. Tårta, vin, tårta, vatten, vin, vatten, vatten, bulle, tårta, kaffe, kaka, whiskey, vatten.

Diskussionen handlade om evolution, biologi, kultur, samhälle, och vad styr våra handlingar EGENTLIGEN? Hur mycket av oss är biologi, hur mycket styr samhälleliga regler över vår biologi, varför tvingas vi tänka bort vad evolutionen mejslat fram därför att samhället förväntar sig att vi handlar annorlunda? Runt bordet en arkeolog, en etnolog/så småningom humanekolog, en psykolog och en innebandyspelare, vilket visade sig utgöra en mycket väl lämpad mix för sådana här frågor!

Så sa jag något om förutsättningar för odling och "några grader varmare". Jag inflikade säkert något om vilka konsekvenser detta kan få för framtiden.

Då fick jag frågan: Så du är emot klimatförändringar då alltså?

Jag kunde inte svara på två sekunder. "Syntax error", kunde man ställa frågan så? För mig har frågan alltid varit om man orkar (och hur man motiverar andra att orka) engagera sig för att förhindra en eskalerande katastrof. Det hade aldrig slagit mig att andra kanske såg på frågan som något man mentalt ska/kan ta ställning för eller emot.

"Eh, ja?" "Är inte du?"

-Nej. eller, jo, men det blir ju varmt.



Det som slog mig i efterhand var att under de där två sekunderna hörde jag föreläsningar om klimatförhållande, koreoliskrafter, el niño, nattliga satelitbilder som visuellt synliggör centrum-periferi-relationer, exploatering av råvaruresurser, försörjningssätt och förutsättningar för dessa. Kort sagt, en och en halv termins studier i humanekologi flimrade förbi medan jag försökte sortera hur jag skulle förstå frågan som förvånade mig: gick inte alla omkring och tänkte på "fysiska och ekologiska förutsättningar för mänsklig, icke-industriell försörjning och industrisamhällets förutsättningar och konsekvenser"?

Hjälp mig nu, gott folk! Hur upplever ni att er omgivning tänker om den nuvarande debatten om klimatförändringar samt tidigare årtiondens diskussioner om försurning, avskogning, ökenutbredning, utdöende djurarter och kemisk förgiftning i näringskedjor? Upplever ni att det går att ställa frågan om man är för eller emot vad som händer vår jord? Hur upplever ni omgivningens förmåga att tänka i helhetsbegepp och långsiktigt?

Såg första avsnittet av Planeten som sändes i SVT. TV-apparater bärs genom staden för att dumpas på en speciell soptipp som väst köpt in sig på. För oss är det självklart, naturligtvis kastas våra TV-apparater och annan elektronisk utrustning där därför att det är billigare än att behöva ta hänsyn till de miljökrav som ställs hos oss. Det ger oss en ren och fin våräng, och det ser bra ut i vår miljöstatistik. Tyvärr sa en man de intervjuade att de var tvungna att ta hand om vårt avfall därför att vi inte hade någon plats. Menade han att han trodde att vi redan smutsat ner vår egen mark så vi inte hade någon plats, eller menade han det som en rättmätig anklagelse "Väst har inte plats för de har för många rena skogar, ängar och vattendrag"? Jag förstod aldrig vilket, och helt ärligt tycker jag inte att det ena är bättre än det andra. Antingen är det synd om honom som blivit så utnyttjad av världssystemets ojämna ekologiska utbyte och inte ens är medveten om det (FY FY FY på nord/väst/i-länder/productive economies!!!) eller så förstod han precis och då är det synd om "oss" som är sådana jävla idioter att vi tror att Syd/tredje världen/u-länder/extractive economies kommer att låta oss slippa stå till svars den dagen de får möjlighet att säga till på skarpen.

Vad som hände på kalaset?
Nej, jag drog inte en föreläsning om hur "varmt" hos oss påverkar andra delar av världen, hur förödande detta skulle kunna vara för mänsklighetens försörjning, vilka jag tror är de som skulle få mat och vad det innebär för andra djurarter. (Lite senare fick jag iaf berätta om termodynamikens första och andra lag, och varför de är så extremt viktiga när man talar om miljö och försörjning, så jag blev nöjd ändå.) Men jag fick tydligt veta vad jag lärt mig sedan i höstas. TACK alla undervisande lärare och författare vi läst, TACK klassen för bra diskussioner!


Ibland behöver man lite vardag för att förstå sina studier.

13.25, vardagar

Klockan slår 13.25 och vi sätter oss framför TVn, slår på kanal 6. Lunchen i knät, eller på spisen för det är lunchtid såhär dags på dagen. "Captains logg, star-date..." och så är det igång. Programmet är ungeför 40 minuter långt, inklusive reklampauser.

Förutom att själva serien är bra, och omåttligt älskad genom tiderna, finner jag det mest givande att fundera på hur ämnen förs upp på agendan, diskuteras och ältas. Och för dramaturgins skull behöver man få ett svar på ofta mycket knepiga moraliska, politiska, etiska och känslomässinga dilemman. Tidsresorna är naturligtvis alltid väldigt omdiskuterade, liksom andra rasers rätt till sina kulturyttringar och kulturellt styrda förehavanden. Hur annorlunda får Andra vara innan de blir så annorlunda att vi måste förändra dem? Kan, ska, bör man blunda för Andras, i våra ögon, orättvisa handlande? Ska man alltid hjälpa nödställda, oavsett hjälpens tänkbara konsekvenser? Hur förklarar man för ett folk att större politiska makter beslutat något om deras land över huvudet på dem som anser sig vara rättmätiga landägare, som nu får se någon annan göra anspråk på deras förfäders landskap?

Diskussionen i serien berör folk, raser, planeter och solsystem vi aldrig tidigare hört talas om, men det är inte svårt för oss att känna igen vilka ämnen det är som egentligen behandlas. Kanske bör serien visas på samhällskunskapslektioner för högstadiet? Kan distansen som dramatiseringen innebär erbjuda en god plattform för mindre infekterade diskussioner?

Nej, detta är inte ett inlägg om pedagogiska metoder, detta är bara ett sätt att få er alla att bänka er 13.25 på vardagar. Kanal 6. Vi kan diskutera avsnitten här, om ni vill.

Perronger och väntsalar

Perronger är spännande. I allmänhet råder någon slags övertygelse om att vad som helst kan hända på en perrong, antagligen eftersom så många människor är samlade på ett och samma ställe. Ihopfösta, tvingade till en slags relation. Jag minns mina dagar inom teatern. Otaliga gånger har improvisationsövningen handlat om tågperronger eller väntsalar av andra slag. I improvisationerna har man sedan kunnat möta de mest fantastiska figurer som genast kastat sig i interaktion med de andra. Vi har också diverse filmer som utspelar sig på tågperronger och i väntsalar. Även där florerar spännande möten, lustiga figurer och händelserika scener.

Men det är sällan så det ser ut på en verklig perrong.

Här råder snarare en strikt regel om närhet och avstånd, när en ny individ når perrongen gäller det för henne eller honom att finna en plats lagom långt (eller nära) de andra så att balansen inte rubbas. "Fylla tomrum" och ju fler som väntar ju snävare får man låta sin personliga sfär expandera i rummet. Och den är viktig, superviktig. Betrakta människornas ansikten nästa gång du befinner dig i den där väntan: De som står där utan sällskap är de mest oberörda människorna i universum! Blicken riktad framåt, oseende, kanske snett ner i marken en bit framför fötterna. En tidning? En mobiltelefon? Inga hastiga rörelser, då och då en blick mot spåret "Kommer tåget snart?" Men du vet, för du känner det själv i din kropp, att även då ingen här ser ut att bry sig om någonting alls runt omkring dem känner de av omgivningen med känsliga spröt. kommer någon för nära? Är jag för nära någon? Beter någon sig annorlunda? Kan jag höra den där gruppens samtal? Tittar nåogn på mig? När kommer tåget?

Hur tätt folk än står packade i sin väntan bibehåller de denna min av totalt ointresse, skulle aldrig drömma om att interagera med en fämling om det inte blev absolut nödvändigt. Denna nödvändighet skulle omgärdas av och uttyrckas i korta, enstaviga, formellt mycket trevliga och artiga ordalag. Så vida den som tilltalar inte är full eller påverkad av andra substanser, då kan man kosta på sig att säga ifrån. Men inte för bryskt, för man vet ju aldrig. Kanske bäst att låtsas att man inte hör?

Nä, sällan finner man så ointressanta, men till bredden fyllda, situationer som tågperronger. Där gör sig den moderne svensken verkligen gällande!

Vägen till tåget

Jag vet att om jag har femton minuter på mig kan jag ta på mig ytterkläderna, låsa ytterdörren och snabbt promenera till tåget, hitta avgången på informationstavlan, gå till perrongen och hinna med tåget.

Tjugotvå minuter innan tåget ska gå står jag med ytterkläderna på, ryggsäcken på ryggen och ropar "Hej då" inåt lägenheten. Jag vet att det inte tar mer än någon sekund innan min sambo uppenbarar sig i dörröppningen in till sitt kontor, med utsträckta armar och ett leende. "Hej då, darling!" Så kramas vi, pussas en eller ett par gånger, jag säger "Ha en bra dag" och berättar när jag planerar att komma hem. Han svarar "Ha en bra dag" och så vinkar jag genom dörrspringan när jag går. Om vi hör att det är andra på gång i trappuppgången avslutar vi snabbt och jag går ut på gatan. Annars stänger han dörren, jag tar några steg ner för trappan och vänder mig om och vinkar. Då låser han dörren och jag går ut på gatan.

Att denna vana, denna ritual är oerhört viktig blir extra tydlig om vi någon dag skulle vara osams. Då står jag där med skorna på redan trettiotvå minuter innan tåget går, så vi ska ha tio minuter på oss att bli sams. I min familj skiljs man inte åt som ovänner.

Ute på gåtan börjar kryssandet mellan hundlortarna på trottoaren. Varför är det så svårt för människor i större städer att förstå att om man har hund i stan får man införskaffa (och använda) de svarta plastpåsarna?

På klara, torra och ljusa dagar är det inget problem. Då ser man lortarna och kan lätt undvika att trampa på dem. I snöslask, regn eller nattetid är det svårare. Då brukar jag tänka att alla hundägare som går där med sina hundar trots allt är de som får med sig mest lort hem. Har ni någonsin sett en hund väja för bajs gömt i snöslask? Hehe...

Fascinerande är även de hundägare som är så stolta över sina hundars lortar att de införskaffar svarta påsar och sedan hänger upp dem, fyllda med stoltheten, i närmaste trädgren. Tyvärr är ju påsarna inte genomskinliga, så poängen faller ju pladask; ingen annan kan ju se vad ägaren är så stolt över.

Så rundar jag hörnet nere på gatan och slänger en hastig blick på kyrkans urtavla. Varför finns det så få byggnader i städer som har klockor? I staden där jag växte upp funderade jag ofta på detta när jag gick till bussen på skolmorgnar. Under min ca trettio minuter långa promenad fram till torget fanns det inte en enda byggnad med en klocka. Lite jobbigt, tyckte jag. Detta var innan min första mobiltelefon, långt innan mobiler började fungera som klockor för var man. Armbandsur har aldrig varit min grej, så de där promenaderna minns jag fortfarande som en kamp mot klockan...som jag inte kunde se. (Jag missade aldrig bussen.)

Fram för fler byggnader med tidvisare!

Så fortsätter jag förbi Stadsbiblioteket. Där står varje morgon en klunga med mäniskor och väntar på att biblioteket ska öppna. Är detta vanligt? Brukar din stads bibliotek ha kö på morgonen?

Jag har fortfarande inte kommit på om det kanske går någon kurs av stapeln på biblioteket, eller om någon skola kanske har lektioner där. Det är många unga människor. Roligt är det i alla fall att så många hittar till biblioteket!

Väl nere vid stationen kommer nästa undvikandefas. För ett år sedan kunde man promenera fram till stationshuset och gå in med endast ett "Nej tack". Detta "Nej tack" kunde sägas med ett leende och med ögonkontakt med den person som erbjöd mig en gratistidning. Idag tar jag sats. Fyra till sex personer delar ut tre till fyra tidningar varje morgon. Det gäller att med blicken stadigt fästad på dörrarna man ska ta sig igenom högt och tydligt säga "Nej tack" till alla på en gång. Ögonkontakt är uteslutet. Till en början försökte jag. Men det går inte, frustrationen har vuxit sig allt för stor. Dessa tidningar ska jag ytterligare fyra gånger under dagen behöva säga "Nej tack" till, i studentstaden och på väg hem igen.

Dörrarna svänger upp framför mig. Inte behöver den moderne svensken anstränga sig med att faktiskt röra vid dörrarna och använda sin egen muskelstyrka för att öppna dem. Vi behöver göra så lite som möjligt på en dag. Vi har maskiner, robotar, anställda, teknologi och pengar som tar hand om jobbet åt oss. Är inte detta ett av de stora bekymren? Som jag sagt i en tidigare blogg: Om det inte vore för att vi vill spara på kaloriuttaget skulle jorden inte möta några kriser av den storleksordning som 1900-talet erbjöd oss.

Jag går ner till perrongen och ser mig omkring. Står mitt ressällskap där redan? I så fall, kan jag överraska henne eller har hon redan sett mig? Om hon inte står där försöker jag hitta en synlig plats. Perronger är spännande platser. Dem ska jag skriva om nästa gång, läs mer då!

Tåget kommer in och vi drar oss mot det tågset som vi vet kommer att kopplas på framför det första. Det nya är fullt av tomma platser. Kan något vara fullt av tomt? Hum?

Har vi tur avgår tåget i tid, annars kanske vi får ta ett annat.

Grönt

Vi har krukväxter i våra fönster. En del av dem lever inte särskilt länge. Några lever riktigt länge. De flesta ser lite halvrisiga ut.

Problemet, som jag ser det, är det här med pengar och vinst. Och att spara in på kaloriuttaget. Om pengar inte var det viktigaste, om vinsten inte var drivkraften och om man inte var så rädd för att utföra kroppsarbete skulle vår planet inte vara på den väg den är.

Så man får fråga sig själv hur mycket man är villig att ge avkall på. För i svaret man får när man är riktigt ärlig mot sig själv ligger svaret på framtiden. Hur fina lösningar våra forskare och uppfinnare än hittar på kommer problemen att kvarstå så länge vi inte ger avkall. På kontorslandskap med airkondition och superdatorer, på några extra rum att värma upp, på färdiglagad mat, på flest plagg ur årets kollektion, på klirr i kassan, på antal dokusåpor att välja mellan. Svaret, som vi sagt förut, ligger i morötterna. Som du odlar själv på din egen täppa helt enligt naturens egna spelregler.

Var är våra vuxna...

...när vi som bäst behöver dom? Ingen kan svara, vi har inga längre. Förr hade de hatt, och man visste att så länge man skulle buga för dem, resa sig för dem på bussen och lyssna och lära av vad de sa, då var man själv inte helt vuxen.

Idag behöver inte ens föräldrar vara helt vuxna, vilket tyvärr blir mycket tydligt i våra skolor. Kvinnor där ute: upp med en hand om någon tjej i din klass blev tafsad på under skoltiden? Du behövde inte räcka upp handen? Det är ett säkert tecken på att du och dina klasskamrater hade vuxna i er närhet...

Sydsvenskan 070220. Ann Herberlein skriver i kulturdelen om händelserna på Borås skola i höstas och rektor Ingwar Blomsters uttalande förra veckan.

Jag tror jag blir knäpp.

Inte av vad hon skriver, men av hela saken.

"I höstas uppmärksammade en grupp föräldrar att det förekom sexuella trakasserier bland eleverna. Killarna tafsade på tjerna och bröt sig in på skolans toalett, vilket tjejerna inte uppskattade." Är det något som en grupp föräldrar behöver uppmärksamma? Har det inte redan gått för långt (på just den skolan, i den kommunen, i det här landet, i den här tiden, i vårt sätt att behandla andra människor) om detta händer, vilket det gör enligt min erfarenhet av att växa upp i Sverige under 1980-och 90-talen, på en daglig basis? Föräldrar: LÄR era barn att det ALDRIG är accepterat att närma sig andra människors kroppar på ett sådant sätt!

Jag börjar snart tro att de elever som tafsar på andra, är barn till föräldrar som själva gjorde samma sak (och låt oss sluta låtsas som att det bara är killarna som tafsar på tjejerna!) och idag försvarar sig med att "det var ju bara lite oskyldigt, inget illa ment" och "boys will be boys, girls will be girls och egentligen är det ju bara ett sätt att säga att man är intresserad, fast man inte riktigt hittar orden, eller vågar uttala dem". Vilket jälva bullshit!

Jag citerar återigen Ann Herberlein: "Naturligtvis är det mer klandervärt att tonårskillar tafsar på tjejerna än att tjejer klär sig utmanade - men är det inte i själva verket ett uttryck för samma vilsenhet, samma tesande av den egna sexualiteten?"
- Nej.

Tjejer klär sig utmanande därför att vart hon än vänder sig i samhället uppmanas hon att göra det. Serier på TV, reklamer, skyltdockor, tidningar, magasin, musik. Alla säger de till henne, flickan, att det som förväntas av henne är att hon visar sin sexiga kropp (och med framgångar för s.k. "mulliga modeller", det vill säga normala kroppar, har det nu blivit okej att känna sig sexig även med normal kropp. Vilket är mycket bra, men snedriktat. Det är inte rätten att vara sexig oavsett kropp som varit problemet, det är kravet (i våra skolor manifesterade som, Herberlein igen, "...böjde sig ner och sköt upp stjärten i ansiktet på finniga tonårsynglingar med handsvett...") att vara sexig som är det för att få tillträde till den härliga kärleksgemenskap som mediabruset utlovar.

För killarnas del vill jag hävda att det som händer när de tafsar på flickorna är en dåligt vägledd pubertet. En pubertet som får sina ledstjärnor från samma mediabrus, men borde få det från en god och omtänksam, trygg och självständigt tänkande (far, mor, farbror, bror, syster, faster, granne) Vuxen.

Vidare har hon, Herberlein, fått för sig att det som tjejerna sysslar med när de klär sig utmanande är att testa sin sexuella makt. Jag skulle tolka det som att de testar sina nya, av puberteten omformade, kroppar för att få bekräftelse på om de duger som människor, om de är värda tillträde till den härliga kärleksgemenskapen (läs: heteronormativa tvåsamheten) som forfarande styr hela förbannade världen. Återigen är en god och omtänksam, trygg och självständigt tänkande (far, mor, farbror, bror, syster, faster, granne) Vuxen på sin plats.

Herberlein: "Uppenberligen behöver killarna upplysas om ett och annat."
- Ja, uppenbarligen.
"Men är det inte på sin plats att också ta en diskussion med tjejerna?"
- Är det inte på sin plats att också ta en diskussion med föräldrarna?

Sluta skuldbelägga flickorna. Sluta försvara killarna som endast interagerande med tjejernas för dagen valda tröja. Sluta be individer vi inte litar på som vuxna, att ta ansvar för fel begångna av (vad som borde vara) ett vuxet samhälle.

Allt om min mobiltelefon

Mobiltelefon. Mobil telefon. Bärbar telefon. En telefon att bära med sig. Att bära med sig en telefon är att bära med sig alla människor med tillgång till en telefon av något slag. Att bära med sig en mobil telefon är att vara i ständig kontakt, om än stundvis passiv sådan, det är att aldrig vara ensam.

Min mobiltelefon. Den är silvrig och ganska platt. Jag låser upp knapplåset och displayen lyser upp.

Valmöjligheter är viktiga för den moderne svensken. Därför har jag kunnat välja vilken bild jag vill ska visas i fönstret, jag har valt en enkel analog klocka. ”Den moderne svensken” kräver flertalet alternativ att välja bland när det gäller näst intill allt. Utbildningar, kläder, boende, kaffekoppar, restauranger, kaféer, kaksorter, partners. Listan kan göras lång. När det gäller mobiltelefoner finns det egentligen bara ett val som vi inte kan göra och det är att välja bort. Vi kan inte välja att leva en tillvaro i Sverige utan att mobiltelefonens existens gör intrång i vår vardag.

Mobiltelefonens utbredning idag har förändrat acceptansen runt dess användande. Idag betraktas det som självklart att ha en mobiltelefon. Den som avviker är den som inte har någon. Den myckna förekomsten av mobila telefoner har under de senaste åren förändrat inställningen till ringande mobiler från mycket irriterande i och störande det offentliga rummet till en mycket accepterande hållning. Dock! Alla delar inte denna acceptans och anser fortfarande att mobilen vid vissa tillfällen skall stängas av. Mobiltelefoner och den allt annat än samstämmiga synen på hur de bör hanteras innebär en källa till konflikter i både den offentliga och den privata sfären.

Tillgänglighet och kontakt med omvärld. När jag fick min första mobiltelefon var jag sjutton år och hade just flyttat till egen lägenhet. Min mor och far lånade ut sin mobiltelefon till mig för att kunna nå mig, men också för att jag skulle kunna nå omvärlden om något skulle hända mig. Den telefonen var stor, tung och klumpig. Det fanns inte många val att göra på den. Oftast lämnade jag den hemma, det var inte värt att släpa på den och jag hade inte vant mig vid hur den fungerade. Kontakt med omvärlden är av yttersta vikt för oss av många skäl. Informationstillägnan. Bekräftelse. Samvaro. Vårt behov av andra är mångsidigt. Och det är svårt att komma ifrån: om man snabbt behöver meddela sig med någon är det en befrielse att ha en telefon till hands. I nödsituationer kan en mobiltelefon innebära skillnaden mellan liv och död.

Idag har jag min lilla, lätta och diskreta telefon med mig nästan jämt om jag lämnar hemmet. Det är skönt att veta att alla kan medddela sig med mig när de så önskar. Det känns skönt att veta att jag kan meddela mig med andra. Det känns skönt att få stänga av den för att inte kunna bli kontaktad. Faktiskt är det till och med skönt att kunna visa utvalda människor att jag stänger av min mobil för att helt kunna ge min uppmärksamhet åt dem. På så sätt har mobiltelefonen blivit något annat än bara ett sätt att prata med folk när som helst. Mobiltelefonen erbjuder oss möjligheter att signalera till och meddela andra människor vår relation till dem.

En av standardfunktionerna för mobiltelefoner idag är SMS, en funktion som gör det möjligt för oss att skriva och skicka korta textmeddelanden. SMS har med tiden blivit den funktion som jag använder mest, mer än att ringa till någon. Jag använder SMS som ett sätt att tala om för andra att jag tänker på dem utan att behöva ta någon längre tid i anspråk. Alternativt tvinga någon att tänka en stund på mig. Kommunikationsteknologi som vi känner den idag och från något hundratal år tillbaka ger oss möjlighet att vara närvarande på fler ställen än ett. Den fysiska kroppen och intellektet delas i två enheter närvarande i olika dimensioner. Fenomenet är inte lika nytt som teknologin dock, som jag ser på saken är det att liknas vid att minnas eller drömma. Det nya är att vårt intellekt nu kan finnas samtidigt med andra i en dimension som nås via vår röst eller den text vi skickar mellan våra telefoner.

Mobiltelefonen har förändrat inte bara våra umgängesvanor, utan även vår vokabulär och vår syn på vad som tillhör den strängt privata sfären. Ämnen som förr hölls innanför hemmets väggar har flyttats ut i offentligheten, alla i omgivningen kan höra oss diskutera över telefonen inne i mataffären. En TV-kväll med den dos reklam som en sådan innebär gör det tydligt för oss att vårt behov av att prata, kommunicera och vara i kontakt, om än passiv sådan, är enormt. Men är det möjligheten, tillgången, som skapar behovet, eller behovet som skapar ökade möjligheter?

Tid blir en spännande fråga...

språka

vi kan inte tänka utanför vårt språk. språket ger de system, eller strukturer vilka vi kan tänka i, formarna för våra tankar är vårt språk. våra hjärnor är uppbyggda efter samma struktur.
-säg något som inte finns!
-varför är drömmar så svårtberättade, svårtförståeliga när vi vaknar, men logiska när vi drömmer dem?
-det vi inte behöver uttryck, ord, begrepp för, finns inte.

tror du på detta?

mina frågor blir: finns det något bortom språket? hur griper vi tag i det? hur medvetandegör vi något för oss om vi inte kan använda våra ord att tänka om det kring det på det med?

vad är en byrå för någon som aldrig sett, hört talas om eller behövt en byrå?

hur kan man förklara vad en granne är om man inte har begrepp eller uttryck för bredvid, vänskap, hus, boplats, gata, brevlåda, del, hem, hushåll? Om man inte har en gräns mellan mitt ställe och ditt ställe.

finns grannen? är grannen något annat än för mig än för dig? alldeles säkert.

kan vi ha komplicerade handelsystem om vi inte har begrepp som värderar? pengar, det utlimata tecknet. som betecknar allt. som nämner värde på en sexårig flickas kropp. som männiksor dödar varandra för. vilket tecken! vilken symbol!

det vi inte behöver, det vi inte har, det vi inte önskar, det vi inte drömmer om behöver vi heller inget ord för. hur mäter man välstånd? ett samhälle/ett folk med alla önskningar uppfyllda, överensstämmande med förmågan att tillgodose de önskningarna, the true affluent society.

vilket är det mest outvecklade landet vi känner till?

--- vad är anti-hjältens motpol? ---

i och med användandet av symboler, något som står i något annats ställe, skapas en möjlighet att tala om det frånvarande och om det abstrakta. utan symbolen heller ingen möjlighet att tänka något man inte vet?

kreativiteten och det abstrakta tänkandet, som skiljer oss från djuren. om det finns en symbol för något, ett ord eller ett tecken, finns detta, exsisterar det i en symbolisk verklighet. kan man säga så? någon sanning om världen finns inte, även fästingen upplever och tolkar världen subjektivt.

J. v. Uxküll.
Sahlins.
Sassure.
Levi-Strauss.
Hornborg.

Nytt teckenspråk?

Vi sitter vid några bord i en bar. Vi blev ganska många till slut och har ställt samman några bord till ett långt. Jag studerar deras ansikten, pojkarna runt bordet. Egentligen borde jag inte kalla dem de, de flesta av dem är äldre än mig, eller jämnåriga. Några är ett par år yngre.

Men det är inte pojkar jag ska tala om, det är det teckenspråk de talar med varandra jag vill ägna en stunds reflektion. Födelsedagsbarnet vänder sig till någon vid bordet och säger något om det arbete han utfört vid sin dator under dagen. Han avslutar med att säga ”Det var bara att koppypejsta.” Jag är van, så jag vet vad han menar. Jag vet också att jag stavade ordet, eller orden som det egentligen är, fel. Rätt stavat ser det nya begreppet ut ”copy – paste”, som verb på svenska ”copy-pastea” och det betyder att man kopierar något på sin dator och klistrar in det någon annanstans. För mig som mest använder ordbehandlingsprogram handlar det om textredigering, men det går att använda lite överallt, i många program.

Men hur var det nu med tecknen? Jo, när pojken säger sitt koppypejsta rör hans fingrar på sig på ett säreget sätt. Han för sitt pekfinger i kors över tummen, som samtidigt drar sig mot mitten av handen. Jag har sett det förut, så jag vet att det inte är en tillfällighet. Pojken som nyss signalerat till sina vänner har vid ett tidigare tillfälle berättat för mig om hur han känt sig sliten i lederna på ena handen. Så stor del av hans arbete handlar om ”kontrollsäta”…och handen rörde sig. (Kontrollsäta skrivs egentligen ctrl Z, och är kortkommando för ”ångra senaste”.) Ja, för det rör sig om kortkommandon att utföra på ett tangentbord, för er som inte redan listat ut det.

Någon dag tidigare har min pojkvän berättat för mig om något som han läst i ett forum på Internet. Exakt hur han uttryckte sig kommer jag inte ihåg, men jag fastnade vid hans händer som när han pratade om vad folk SAGT rörde sig upp och ner i luften, tummar och pekfingrar tillsammans, som ett stiliserat pekfingervalsande på en skrivmaskin. Även denna gång förstod jag vad tecknen betydde: Någon hade SAGT något på ett forum, och för att illustrera att det var ett textligt uttalande skrev han i luften på ett tangentbord.

Att ny teknik och användandet av teknik påverkar vår sociala samvaro råder knappast någon tvekan om. Att vårt språk påverkas av våra dagligt utförda handlingar är heller inget nytt, stallet har sin vokabulär, restaurangbranschen sin, teatern talar med sina uttryck och spelutvecklarna med sina. Ja, för det är det de är, pojkarna runt det långa bordet på krogen denna fredagkväll. Och de talar med fingrar, uttalar ord ingen kunde ana för femtio år sedan.