Jag vet att om jag har femton minuter på mig kan jag ta på mig ytterkläderna, låsa ytterdörren och snabbt promenera till tåget, hitta avgången på informationstavlan, gå till perrongen och hinna med tåget.
Tjugotvå minuter innan tåget ska gå står jag med ytterkläderna på, ryggsäcken på ryggen och ropar "Hej då" inåt lägenheten. Jag vet att det inte tar mer än någon sekund innan min sambo uppenbarar sig i dörröppningen in till sitt kontor, med utsträckta armar och ett leende. "Hej då, darling!" Så kramas vi, pussas en eller ett par gånger, jag säger "Ha en bra dag" och berättar när jag planerar att komma hem. Han svarar "Ha en bra dag" och så vinkar jag genom dörrspringan när jag går. Om vi hör att det är andra på gång i trappuppgången avslutar vi snabbt och jag går ut på gatan. Annars stänger han dörren, jag tar några steg ner för trappan och vänder mig om och vinkar. Då låser han dörren och jag går ut på gatan.
Att denna vana, denna ritual är oerhört viktig blir extra tydlig om vi någon dag skulle vara osams. Då står jag där med skorna på redan trettiotvå minuter innan tåget går, så vi ska ha tio minuter på oss att bli sams. I min familj skiljs man inte åt som ovänner.
Ute på gåtan börjar kryssandet mellan hundlortarna på trottoaren. Varför är det så svårt för människor i större städer att förstå att om man har hund i stan får man införskaffa (och använda) de svarta plastpåsarna?
På klara, torra och ljusa dagar är det inget problem. Då ser man lortarna och kan lätt undvika att trampa på dem. I snöslask, regn eller nattetid är det svårare. Då brukar jag tänka att alla hundägare som går där med sina hundar trots allt är de som får med sig mest lort hem. Har ni någonsin sett en hund väja för bajs gömt i snöslask? Hehe...
Fascinerande är även de hundägare som är så stolta över sina hundars lortar att de införskaffar svarta påsar och sedan hänger upp dem, fyllda med stoltheten, i närmaste trädgren. Tyvärr är ju påsarna inte genomskinliga, så poängen faller ju pladask; ingen annan kan ju se vad ägaren är så stolt över.
Så rundar jag hörnet nere på gatan och slänger en hastig blick på kyrkans urtavla. Varför finns det så få byggnader i städer som har klockor? I staden där jag växte upp funderade jag ofta på detta när jag gick till bussen på skolmorgnar. Under min ca trettio minuter långa promenad fram till torget fanns det inte en enda byggnad med en klocka. Lite jobbigt, tyckte jag. Detta var innan min första mobiltelefon, långt innan mobiler började fungera som klockor för var man. Armbandsur har aldrig varit min grej, så de där promenaderna minns jag fortfarande som en kamp mot klockan...som jag inte kunde se. (Jag missade aldrig bussen.)
Fram för fler byggnader med tidvisare!
Så fortsätter jag förbi Stadsbiblioteket. Där står varje morgon en klunga med mäniskor och väntar på att biblioteket ska öppna. Är detta vanligt? Brukar din stads bibliotek ha kö på morgonen?
Jag har fortfarande inte kommit på om det kanske går någon kurs av stapeln på biblioteket, eller om någon skola kanske har lektioner där. Det är många unga människor. Roligt är det i alla fall att så många hittar till biblioteket!
Väl nere vid stationen kommer nästa undvikandefas. För ett år sedan kunde man promenera fram till stationshuset och gå in med endast ett "Nej tack". Detta "Nej tack" kunde sägas med ett leende och med ögonkontakt med den person som erbjöd mig en gratistidning. Idag tar jag sats. Fyra till sex personer delar ut tre till fyra tidningar varje morgon. Det gäller att med blicken stadigt fästad på dörrarna man ska ta sig igenom högt och tydligt säga "Nej tack" till alla på en gång. Ögonkontakt är uteslutet. Till en början försökte jag. Men det går inte, frustrationen har vuxit sig allt för stor. Dessa tidningar ska jag ytterligare fyra gånger under dagen behöva säga "Nej tack" till, i studentstaden och på väg hem igen.
Dörrarna svänger upp framför mig. Inte behöver den moderne svensken anstränga sig med att faktiskt röra vid dörrarna och använda sin egen muskelstyrka för att öppna dem. Vi behöver göra så lite som möjligt på en dag. Vi har maskiner, robotar, anställda, teknologi och pengar som tar hand om jobbet åt oss. Är inte detta ett av de stora bekymren? Som jag sagt i en tidigare blogg: Om det inte vore för att vi vill spara på kaloriuttaget skulle jorden inte möta några kriser av den storleksordning som 1900-talet erbjöd oss.
Jag går ner till perrongen och ser mig omkring. Står mitt ressällskap där redan? I så fall, kan jag överraska henne eller har hon redan sett mig? Om hon inte står där försöker jag hitta en synlig plats. Perronger är spännande platser. Dem ska jag skriva om nästa gång, läs mer då!
Tåget kommer in och vi drar oss mot det tågset som vi vet kommer att kopplas på framför det första. Det nya är fullt av tomma platser. Kan något vara fullt av tomt? Hum?
Har vi tur avgår tåget i tid, annars kanske vi får ta ett annat.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
4 comments:
Hej trilling! Skrämmande hur lika vi har tänkt, bara de senaste dagarna. På morgnarna gör jag mig tyst i ordning för att inte störa den äckliga lilla närbon som får sova i flera timmar längre på mig. När det är dags att gå smyger jag upp i den höga sängen och borrar in min näsa i hans hårfäste för att ta med hans doft till jobbet. Jag pussar honom på kinderna och pannan. Känner hans varma hud mot läpparna och längtar så att det värker efter att få krypa ner igen, kura in mig mot hans bröst och somna om. Ibland fnissar han trött och försöker fly genom att dra täcket över huvudet; ibland vrider han istället på huvudet för att få en puss på munnen innan han faller ner i morgonkoman igen. Någon gång har han satt sig upp och gett mig en kram. Flera av morgnarna har jag lämnat hans eller min lägenhet med tårar i ögonen. Farväl-ritualen saknar en viktig ingrediens: gensvar. Sömnens dimma lägger sig mellan oss och gör att när jag viskar "ha en bra dag" får jag bara ett ohörbart mummel och ett trött leende tillbaka. Belöningen kommer istället några timmar senare när det lilla monstret har vaknat ordentligt och mobilen piper till: sms:et talar om för mig att han önskar att jag var där, och uttrycker det jag inte fick höra innan ytterdörren stängdes.
Så kommer jag till tunnelbanan. Trött, och nedstämd. Punkt SE? Metro? Godmorgon! Stockholm City? Nej tack! Nej tack! Nej tack! Försöker le och skaka vänligt på huvudet. Det kan ju inte vara så kul att stå där i ur och skur. Kommer ner på perrongen, och eftersom jag bor i civilisationen och inte Skåne så är inte tunnelbaneperrongen en plats för väntan på morgonen. Tåget kommer i regel efter en minut. Ibland är det halvfullt ombord. Ibland knökfullt. Då tränger man sig in i gyttret av morgontrötta människor, som läser sina tidningar med sminket halvt utsmetat. Pusslet med att få tag i en ledstång att hålla fast i börjar. Tillkämpat lugn och trevligt leende. Ursäkta, ursäkta. Försöker glömma bort att jag står med näsan i en gubbes armhåla och känner kvinnans parfym i näsan samtidigt som jag känner trycket av en killes höft mot min. Varje gång slår det mig just att trots den absoluta närheten kan man inte vara längre från sina medmänniskor än i morgonrusningen. INGEN ser någon annan i ögonen, utan alla blickar ut i ett osynligt fjärran. Själv blundar jag för att det annars uppstår en alltför stark intimitet med främlingarna runt omkring mig, eller så kopplar jag istället på den Etnologiska Blicken som filter mot yttervärlden och försöker se just de kulturmönster vi nu skriver om.
Kommer fram till suckarnas gång mellan T-Centralen och Centralstationen. Hallå hej City! Tjena kompis punkt se! Ropar de färgade tidningsutdelarna på bruten svenska. Nej tack! Nej tack! Nej tack! Punkt se? Undrar den blonda tonårstjejen. Nej tack! Varje morgon. Är det oartigt att nita någon med matlådepåsen bara för att de delar ut tidningar? L ä m n a m i g i f r e d !!! Jag vill inte behöva interagera med andra! Jag vill sova. Uppe på pendeltågsperrongen har vi lämnat civilisationen och kommit fram till perrongen som väntrum. Här väljer många att stå kvar vid den monitor med tidtabell som hänger strax efter uppgången. Med ansiktena vända uppåt, som bad de, fixerar de blicken på klockslagen och spårhänvisningarna. Sollentuna Märsta 07.35. Spår 15. Tåget kommer. Jag kliver på och sätter mig på lagom avstånd från mannen bredvid, noga att inte låta knäna snudda vid kvinnans mittemot. Lättad plockar jag upp min bok, slår upp en sida och flyr från verkligheten i början av den nya dagen.
Ja, visst är det himla tur att den där Etnologiska Blicken finns, så man kan fokusera på lite trevligare saker än dofterna runt om en på tåget! Den finns där och man har alltid något att göra!
Som boende i staden sedan länge så kan jag berätta att det finns en byggnad till med en klocka i staden. Det är Zoegas som ligger vid en av de största och mest trafikerade vägarna in i staden (och försöker dränka avgasstank i kaffedoft,mmm). Här cyklade jag varje dag i några år. En dag var klockan borta. Jag och alla andra reagerade med en känsla av totalt inre uppror. Ögonen sökte sig automatiskt upp dit varje gång man svischa förbi men ingen klocka. Fick höra att klockan var på lagning och rengöring och skulle komma tillbaka! Tack Gode Gud! Folk hade skrivit upprörda brev till Zoegas och frågat vad de höll på med!
(Efter lite eftertanke: Är det detta som krävs för att folk ska reagera? väcka folks engagemang?)
Tågsällskap, jag såg den stora klockan på Zoegas idag. Har också börjat uppmärksamma Rådhuset, även om allén längs med den stora gatan ofta skymmer, så man måste verkligen hitta rätt vinkel för att kunna se vad klockan är. Från mitt håll på väg till tåget. =)
Post a Comment