Vad innebär det att vara hemma? Är det en känsla eller en plats? Kan hemma vara en plats utan känsla, en känsla utan plats? Kan hemma vara en relation?
I staden där jag växte upp är allt sig likt, är inget sig likt, förändras allt, förändras ingenting. Går längs välbekanta gator, möter välbekanta vyer. Husen står där i samma färg på samma plats, men är ändå inte samma hus. Gatorna dammar i vårsolen på samma sätt som förr, bär samma namn, leder mot välkända platser. Ändå känner jag inte igen dem, känner inte igen känslan, känner bara minnet av det välbekanta.
Platserna som bär minnen, min vertikala livslinje är förbunden med dem. Så många förfäder från denna plats, ändå saknas närheten. Har jag låtit min horisontella livslinje ta för mycket plats? Har jag blvit för beroende av den? Har jag kommit att definiera mig mer utifrån den och mindre från min historia? Är detta ett resultat av ett modernt samhälle? Blir konsekvensen av våra abstrakta relationer att vi hittar hem överallt men aldrig känner oss hemma? Behöver vi, har vi kanske redan, omdefinierat vad hemma är? Vet du var du hör hemma?
Jag tror jag är hemma, men ibland känns jag så långt borta. Var är jag då?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Hmmm... livslinjer... Garnert och fiskelägret, eller hur?
Har inte känt mig Hemma sen flytten till Gotland. Barndomshemmet är int elängre hemma, även om dörren står öppen, min säng finns kvar med rena lakan och mina föräldrars kärlek och generositet är den samma. Dofterna, mammas pynt, skräpet. Även med den stundande nya soffan är det sig likt. Jag väntar och längtar efter att få se solrutan på hallgolvet - det säkraste vårtecknet av dem alla. Men hemma är det inte riktigt - jag känner mig mer som en omtyckt och hemmastadd gäst. Hemmastadd men inte hemma, kanske?
I den egna lägenheten är jag inte heller hemma, just för att den inte är hemma. Den är för opraktisk, för tillfällig och för lite ordnad som jag vill ha det. Mer Mysig Förvaring i Spetakulär och K-märkt Miljö än Hem.
Så vad är hemma beroende av? Krävs ddet en kombination av livslinjerna? Tillräckligt många Nu som blivit Då? Tillräckligt mycket Här och Nu? Tillräckligt många minnen?
Ja, jag tror att tillräckligt av båda livslinjerna är viktigt. Man måste samla på "Häriga Nu:n" som kan blir "Häriga Då:n", kombinera dem med "Däriga Då:n" och inte för många "Däriga Då:n" (vad tror du Palmenfelt eller Garnert skulle säga om de hyacintspadarna?). För många "Däriga Då:n" skapar en längtan bort från det "Häriga Nu:n" man befinner sig i.
Men tror du inte man kan se (den överdrivna) konsumtionen som ett slags substitut för en (för alltid) förlorad vertikal livslinje. Du skriver "...för tillfällig och för lite ordnad som jag vill ha det." Så man köper något som man tycker "passar en", man köper en bit livsstil, en bit identitet. I den likformade, reflexiva senmodernitetens abstrakta samhälle kan man i varuhuset söka sig själv, kanske till och med på rea?
I min egna lägenhet som inte är min egen utan någon annans också känns det hemma, kändes det hemma direkt. Kanske är det de människor man delar sin vardag med som gör hemmet, de som gör oss hemma? Kanske är mor och far inte längre lika delaktiga i vardagen, därför inte längre lika hemma? Kanske är delad omtyckt vardag det som är hemma, ju ändå det som är mest likt ett i världen utslussat lokalt samhälle?
Tack for intiresnuyu iformatsiyu
Post a Comment