För tio år sedan, när jag var sexton, kunde jag med lätthet räkna upp tjugo vänner som jag kände verkligt väl. Förutom familjen. Vänner vars tankar, idéer, känslor, funderingar, rädslor, glädjen, intressen, styrkor eller svagheter jag väl kände till, var förtrogen med, hade vetskap om. Vänner som i verklig mening deltog i min vardag, jag i deras.
Idag kan jag nämna en människa, med viss modifikation två, som stämmer in på beskrivningen. Jag träffar fortfarande människor varje dag, jag har ett kontaktnät, jag deltar i gruppgemenskaper av olika slag på olika platser, men vänner har jag inte på samma sätt längre. Inte sådana där vardagsvänner som för tio år sedan. Mina välkända vänner träffar jag några gånger om året, talar med i telefon vid några tillfällen, skickar ett e-postmeddelande ibland. Men vi deltar inte längre i varandras vardag.
Detta kanske är fullt naturligt för en tjugosexårig sambo som flyttat mycket och som värderar hemmakvällar med familjen före studentlivet? Bekantskapskretsen blir större men vännerna färre? Människor försvinner in i familjegemenskaper, tätare cirklar, egna bestyr på ett sätt som 14-18 åringar inte behöver tänka på? Man delar inte hemligheter med vardagsvänner, man delar dem med sambon, familjen eller någon vän som funnits där länge?
Eller har jag blivit dålig på att umgås? Vill andra inte längre träffa mig, dela hemligheter med mig? Har jag stängt ute andra ur min vardag, finns där idag inte vänner utan kontakter - sorterade utifrån ämneskategorier: teatervänner, kursare, tidigare kursare, sambons vänner och familj, "hemmafolk", dansfolk?
Eller är detta vad som menas med ett abstrakt samhälle? Upplever alla kosmopoliter detta? Är barnet, ungdomen, en lokalt förankrad företeelse (för de barn som inte flyttat ofta), är den oflyttade alltid ett lokalt samhälle i sig, har den oflyttade människan alltid vardagsvänner? Är jag offer för en tid? Eller är jag offer för mig själv? Är detta mitt offer för tvåsamheten? Eller är detta mitt offer för en mognad personlighet?
Jag vet inte, men jag kan bli lite rädd. Kommer den där känslan som fyllde 14-åriga yrsa aldrig mer att infinna sig? Den där uppslukande, allt annat utestängande, evigt flytande, viskande, fnittrande, tillhörande, delaktiga tala-i-telefonen-fyra-timmar-i-sträck-känslan hon delade med sina många vardagsvänner. Är den borta? Försvinner den när man blir
vuxen
?
äldre
?
flyttad
?
tråkig
?
Eller är det bara mig det är fel på?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
7 comments:
Förhållande. Lätt! Kanske är en av de få fördelarna med långdistansförhållanden - man har fortfarande tid och behov av nära vänner!!..Om man nu nödvändigtvis tycker att färre vänner är något negativt. Kan ju vända på steken och säga att om ens partner kan uppfylla så många och stora behov som nära vänner annars gör då är det ett bra partnerskap!
Det är ett bra partnerskap, men är det inte ett lite för lätt svar? Menar du att människor över hela jorden slutar ha många nära vardagsvänner bara för att de gifter sig/blir sambo/går in i ett förhållande? Nog för att familj gör tiden mer knapp till kafébesök, men...?
Eller så är det så enkelt att jag, med mina två nära vänner, familj och många bekanta, är nöjd med mitt sociala utbyte och detta har ingenting med tid att göra.
Möjligen har tvåsamhetsrollen/familjen/paret förandrats sedan människan blev kultiverad borgare och det är dit jag ska gå för att finna svar. Kanske ligger din, Ewik, och min överensstämmelse i 1700-talets framväxande modernitet?
Jag känner igen mig till viss del i tankarna, men upplever det inte som ett problem.
Jag har alltid bara haft ganska få Vänner, liksom sakta samlade genom åren. Tiden efter gymnasiet gallrades mycket i livet bort, bara det som jag själv av egen kraft lyckades hålla kvar fanns kvar, allt annat flöt liksom bort. Som typ vänner som inte var Vänner.
Dessutom har jag blivit mer 'social' och trevlig, vilket resulterat i en kraftig ökning av 'bekantskaper', som skulle kunna bli Vänner om jag inte redan varit mätt på vänskap.
Jag har inte blivit av med en enda vän på grund av min man. Tvärt om behöver jag alla olika sorters nära relationer nu för att hålla koll på min brokiga personlighet!
Hoppas du fått något att fundera på! Kram
Jo, de där Vännerna som sakta salas unedr livet, de finns där. Men i mitt liv är deinte vardagsvänner, vi bor utspridda över världen och träffas sällan. De är varma relationer men inte som de var när vi tog studenten. Så jag förstår hur de menar.
Nej, jag kanske inte heller upplever det som ett direkt problem, snarare är det något jag funderar över och något jag saknar. Men jag trivs bra med den "vänskapsflora" jag har idag.
Kram!
Hoppas det inte är för sent att lägga till en kommentar... Jag känner igen mig precis i det ni säger, neina och yrsa. Jag är just i den tiden efter gymnasiet där Vännerna och kompisarna blir tydligare. En del blir man förvånade över, både positivt och negativt. Andra är mer förutsägbara relationer.
Jag tror att människor utvecklas och förändras hela tiden. Ibland växer man ifrån de som en gång varit ens "bästisar". Man kanske växer ihop igen. Men en sak jag tror på är att en vänskap förändras hela tiden. Den kan bli starkare eller svagare beroende på vad man går igenom.
En sak som jag funderat på är om folk helt enkelt är aningen smålata när det gäller att hålla kontakten. Det är nog lite för lätt att hålla kontakten "nuförtiden". Undrar hur många fina människor man missar därute bara för att man är lite bekväm och tänker "nä, jag kan maila honom imorgon istället". Men då är ju frågan, kan inte han höra av sig?
Nu kom jag nog bort från ämnet, men det va så skoj att skriva något:)mitt första inlägg! Tjoho!
Kram på er
flicka lilla, visst är den där latheten förödande! Men jag tror också att det är något som alla känner när man "går vidare med sina liv". Man blir mer och mer upptagen av sin egen värld, sin familj, sina projekt att vännerna blir färre, men kanske godare på ett sätt? Jag vet inte, jag vet faktiskt inte. Tack för din kommentar! Fortsätt gärna!
hmmm... känner igen mig i känslan av att känna mig tråkig, en lite ledsam och otäck känsla. Skyller alla nära, otäcka känslor på tvåsamheten, utan mycket efertanke.
Om man tvunget ska tänka efter så tycker människor ju faktiskt om olika saker. Man "VÄLJER" (ännu fler val) livstil efter vad man mår bra av. Mår man bra av tvåsamhet och trygghet och lugn, så vad ska man göra?! Trotsa detta och bli stressad, otrygg bara för att man har någon idé om att man borde ha fler vänner?!
Men tillbaka till tankarna utan eftertanke och då tror jag att förhållandet gör en lite smått lat! I alla fall mig. Det gör mig arg och ledsen och ibland känner jag mig till och med lite maktlös inför känslan att allt bara flyter vidare in i lat tvåsamhet och bort från vänskaperna. Men oftast ler jag löjligt lycklig när jag latar mig med min älskade...
Post a Comment