Handlar

Jag är, mot min vilja, prylgalen.

Men det handlar inte om senaste tekniken, det handlar inte om nyaste mobiltelefonen, det handlar inte om att ständigt köpa musik från mina favoritgrupper eller nya DVD:er.

Jag handlar till mitt hem. Jag vill ha porslin, vaser, dukar, lyktor, glas, bordstabletter, krukor...
Det handlar om samma sak som tillfredsställelsen när kylskåpet är nyfyllt: jag känner mig riktig, som om jag gjort rätt, som om jag upprätthåller de måsten som ålagts mig, jag är duktig; som kvinna, som hushållerska, som representant för mitt/vårt hem.

När jag går bort till andra som befinner sig i samma livssituation som jag: student, eget boende, sambo, 27 år tycker jag att det är mysigt och fint med olika porslin till gästerna, det är fint att vi får diska den enda smörkniven mellan smöret, honungen och Tartexen. Jag insuper och beundrar soffan, loppisfyndet.

Men hemma hos mig? Nä, där ska alla gäster få samma porslin, likadana glas och gärna kunna välja bland flera olika (men alla ska kunna välja samma och det ska räcka). Nu i helgen blir vi 11 stycken. Jag har inte ens stolar till alla och pusslar hur vi ska få plats. Lite irriterad blir jag på mig själv, vi har 28 vinglas som alla fungerar utmärkt till rött vin. Men de är delade i grupper om sex (förutom en sort som bara är fyra, stackarna, de blir ju aldrig använda!) och därför blir det nu, i mitt lilla söta huvud, problematiskt. Tänk om alla 11 vill dricka rött vin? Då blir det ju sådär pinsamt när jag måste be om ursäkt för mig själv och mitt dåliga värdinneskap. Att jag inte bara ger upp, visst förstår jag att jag är fånig.




(Det är dessutom min och sambons familjer MAMMA OCH PAPPA!! som kommer. Bryr de sig verkligen? Måste jag imponera på dem? Varför tycker jag det?)




Nu har jag pusslat vårt vardagsrum: allt har fått byta plats och köksbordet har fått flytta in. Nu tror jag att vi ska få plats, till och med nykomlingen i sambons brors familj har fått en egen "trillsäker" plats, ifall han skulle bli akrobat och svinga sig ut från soffan i ca sex veckors ålder...

Nu ska jag tala allvar med mig själv och försöka övertyga mig om att kakorna vi bakat gott och väl kommer att uppväga att några dricker ur lite större vinglas, andra ur vinglas med mönster på. För kakorna och bullarna, de är SUVERÄNA!

/yrsa, som en dag ska göra upp med sig själv och gamla kvinnoroller/komplex.

Drömmar

Drömmar.

Det värker i mig, jag sprattlar och kniper.
Jag vet precis vad jag vill. Jag ser det så tydligt, jag känner med varje fiber hur det ska bli. Jag vet det.

"Vi tröttnade på att drömma stort och leva litet och bestämde oss för att leva våra drömmar". Cirkus Cirkör.

Ska jag också våga ge mig ut på den slaka linan, ska även jag våga balansera mig bort på en väg jag bara drömmer om? Jag tror att jag måste, för snart orkar jag inte drömma längre. Och vem blir man utan drömmar?

/yrsa. Ni kommer att se mycket av henne i framtiden!

Hmmm

Så klurigt.

Min körskolelärare (ska ta körkort nu) viftar runt med uttryck som "kör som en kärring", "libanes-spring" och "mupptaxi".

Vad ska jag göra? Jag säger ifrån, men han är rapp i kaften och jag får svar som bara rullar vidare i samma stil. Han säger, apropå min mycket långsamma hastighet: "Det är kärringvarning nu!" Jag säger: Åja, nog måste du ha haft manliga elever som kört långsamt också?" Han svarar: "Javisst har jag haft manliga elever som kört som kärringar..."

Jag vet att han förstår vad jag menar, jag vet att han vet att han är ute på tunn is, men varför kan han inte bara skärpa sig på samma sätt som han vill att jag ska skärpa mig när det häller att placera bilen rätt?

Over and out!
/yrsa som vänder näsan mot solen och skakar av sig nästan det mesta