Vad innebär det att vara hemma? Är det en känsla eller en plats? Kan hemma vara en plats utan känsla, en känsla utan plats? Kan hemma vara en relation?
I staden där jag växte upp är allt sig likt, är inget sig likt, förändras allt, förändras ingenting. Går längs välbekanta gator, möter välbekanta vyer. Husen står där i samma färg på samma plats, men är ändå inte samma hus. Gatorna dammar i vårsolen på samma sätt som förr, bär samma namn, leder mot välkända platser. Ändå känner jag inte igen dem, känner inte igen känslan, känner bara minnet av det välbekanta.
Platserna som bär minnen, min vertikala livslinje är förbunden med dem. Så många förfäder från denna plats, ändå saknas närheten. Har jag låtit min horisontella livslinje ta för mycket plats? Har jag blvit för beroende av den? Har jag kommit att definiera mig mer utifrån den och mindre från min historia? Är detta ett resultat av ett modernt samhälle? Blir konsekvensen av våra abstrakta relationer att vi hittar hem överallt men aldrig känner oss hemma? Behöver vi, har vi kanske redan, omdefinierat vad hemma är? Vet du var du hör hemma?
Jag tror jag är hemma, men ibland känns jag så långt borta. Var är jag då?
Wednesday, March 28, 2007
Thursday, March 22, 2007
För eller emot, är det frågan?
(Först: Sidan håller på att stegvis byta utseende med enorm hjälp av sambon. Ha tålamod, den blir snart lika fin som en liten bit högt, blont, torrt gräs invid en lerig pöl och det övervintrade gröna gräset.)
Så satt jag där på 85-årskalaset igår. Tårta, vin, tårta, vatten, vin, vatten, vatten, bulle, tårta, kaffe, kaka, whiskey, vatten.
Diskussionen handlade om evolution, biologi, kultur, samhälle, och vad styr våra handlingar EGENTLIGEN? Hur mycket av oss är biologi, hur mycket styr samhälleliga regler över vår biologi, varför tvingas vi tänka bort vad evolutionen mejslat fram därför att samhället förväntar sig att vi handlar annorlunda? Runt bordet en arkeolog, en etnolog/så småningom humanekolog, en psykolog och en innebandyspelare, vilket visade sig utgöra en mycket väl lämpad mix för sådana här frågor!
Så sa jag något om förutsättningar för odling och "några grader varmare". Jag inflikade säkert något om vilka konsekvenser detta kan få för framtiden.
Då fick jag frågan: Så du är emot klimatförändringar då alltså?
Jag kunde inte svara på två sekunder. "Syntax error", kunde man ställa frågan så? För mig har frågan alltid varit om man orkar (och hur man motiverar andra att orka) engagera sig för att förhindra en eskalerande katastrof. Det hade aldrig slagit mig att andra kanske såg på frågan som något man mentalt ska/kan ta ställning för eller emot.
"Eh, ja?" "Är inte du?"
-Nej. eller, jo, men det blir ju varmt.
Det som slog mig i efterhand var att under de där två sekunderna hörde jag föreläsningar om klimatförhållande, koreoliskrafter, el niño, nattliga satelitbilder som visuellt synliggör centrum-periferi-relationer, exploatering av råvaruresurser, försörjningssätt och förutsättningar för dessa. Kort sagt, en och en halv termins studier i humanekologi flimrade förbi medan jag försökte sortera hur jag skulle förstå frågan som förvånade mig: gick inte alla omkring och tänkte på "fysiska och ekologiska förutsättningar för mänsklig, icke-industriell försörjning och industrisamhällets förutsättningar och konsekvenser"?
Hjälp mig nu, gott folk! Hur upplever ni att er omgivning tänker om den nuvarande debatten om klimatförändringar samt tidigare årtiondens diskussioner om försurning, avskogning, ökenutbredning, utdöende djurarter och kemisk förgiftning i näringskedjor? Upplever ni att det går att ställa frågan om man är för eller emot vad som händer vår jord? Hur upplever ni omgivningens förmåga att tänka i helhetsbegepp och långsiktigt?
Såg första avsnittet av Planeten som sändes i SVT. TV-apparater bärs genom staden för att dumpas på en speciell soptipp som väst köpt in sig på. För oss är det självklart, naturligtvis kastas våra TV-apparater och annan elektronisk utrustning där därför att det är billigare än att behöva ta hänsyn till de miljökrav som ställs hos oss. Det ger oss en ren och fin våräng, och det ser bra ut i vår miljöstatistik. Tyvärr sa en man de intervjuade att de var tvungna att ta hand om vårt avfall därför att vi inte hade någon plats. Menade han att han trodde att vi redan smutsat ner vår egen mark så vi inte hade någon plats, eller menade han det som en rättmätig anklagelse "Väst har inte plats för de har för många rena skogar, ängar och vattendrag"? Jag förstod aldrig vilket, och helt ärligt tycker jag inte att det ena är bättre än det andra. Antingen är det synd om honom som blivit så utnyttjad av världssystemets ojämna ekologiska utbyte och inte ens är medveten om det (FY FY FY på nord/väst/i-länder/productive economies!!!) eller så förstod han precis och då är det synd om "oss" som är sådana jävla idioter att vi tror att Syd/tredje världen/u-länder/extractive economies kommer att låta oss slippa stå till svars den dagen de får möjlighet att säga till på skarpen.
Vad som hände på kalaset?
Nej, jag drog inte en föreläsning om hur "varmt" hos oss påverkar andra delar av världen, hur förödande detta skulle kunna vara för mänsklighetens försörjning, vilka jag tror är de som skulle få mat och vad det innebär för andra djurarter. (Lite senare fick jag iaf berätta om termodynamikens första och andra lag, och varför de är så extremt viktiga när man talar om miljö och försörjning, så jag blev nöjd ändå.) Men jag fick tydligt veta vad jag lärt mig sedan i höstas. TACK alla undervisande lärare och författare vi läst, TACK klassen för bra diskussioner!
Ibland behöver man lite vardag för att förstå sina studier.
Så satt jag där på 85-årskalaset igår. Tårta, vin, tårta, vatten, vin, vatten, vatten, bulle, tårta, kaffe, kaka, whiskey, vatten.
Diskussionen handlade om evolution, biologi, kultur, samhälle, och vad styr våra handlingar EGENTLIGEN? Hur mycket av oss är biologi, hur mycket styr samhälleliga regler över vår biologi, varför tvingas vi tänka bort vad evolutionen mejslat fram därför att samhället förväntar sig att vi handlar annorlunda? Runt bordet en arkeolog, en etnolog/så småningom humanekolog, en psykolog och en innebandyspelare, vilket visade sig utgöra en mycket väl lämpad mix för sådana här frågor!
Så sa jag något om förutsättningar för odling och "några grader varmare". Jag inflikade säkert något om vilka konsekvenser detta kan få för framtiden.
Då fick jag frågan: Så du är emot klimatförändringar då alltså?
Jag kunde inte svara på två sekunder. "Syntax error", kunde man ställa frågan så? För mig har frågan alltid varit om man orkar (och hur man motiverar andra att orka) engagera sig för att förhindra en eskalerande katastrof. Det hade aldrig slagit mig att andra kanske såg på frågan som något man mentalt ska/kan ta ställning för eller emot.
"Eh, ja?" "Är inte du?"
-Nej. eller, jo, men det blir ju varmt.
Det som slog mig i efterhand var att under de där två sekunderna hörde jag föreläsningar om klimatförhållande, koreoliskrafter, el niño, nattliga satelitbilder som visuellt synliggör centrum-periferi-relationer, exploatering av råvaruresurser, försörjningssätt och förutsättningar för dessa. Kort sagt, en och en halv termins studier i humanekologi flimrade förbi medan jag försökte sortera hur jag skulle förstå frågan som förvånade mig: gick inte alla omkring och tänkte på "fysiska och ekologiska förutsättningar för mänsklig, icke-industriell försörjning och industrisamhällets förutsättningar och konsekvenser"?
Hjälp mig nu, gott folk! Hur upplever ni att er omgivning tänker om den nuvarande debatten om klimatförändringar samt tidigare årtiondens diskussioner om försurning, avskogning, ökenutbredning, utdöende djurarter och kemisk förgiftning i näringskedjor? Upplever ni att det går att ställa frågan om man är för eller emot vad som händer vår jord? Hur upplever ni omgivningens förmåga att tänka i helhetsbegepp och långsiktigt?
Såg första avsnittet av Planeten som sändes i SVT. TV-apparater bärs genom staden för att dumpas på en speciell soptipp som väst köpt in sig på. För oss är det självklart, naturligtvis kastas våra TV-apparater och annan elektronisk utrustning där därför att det är billigare än att behöva ta hänsyn till de miljökrav som ställs hos oss. Det ger oss en ren och fin våräng, och det ser bra ut i vår miljöstatistik. Tyvärr sa en man de intervjuade att de var tvungna att ta hand om vårt avfall därför att vi inte hade någon plats. Menade han att han trodde att vi redan smutsat ner vår egen mark så vi inte hade någon plats, eller menade han det som en rättmätig anklagelse "Väst har inte plats för de har för många rena skogar, ängar och vattendrag"? Jag förstod aldrig vilket, och helt ärligt tycker jag inte att det ena är bättre än det andra. Antingen är det synd om honom som blivit så utnyttjad av världssystemets ojämna ekologiska utbyte och inte ens är medveten om det (FY FY FY på nord/väst/i-länder/productive economies!!!) eller så förstod han precis och då är det synd om "oss" som är sådana jävla idioter att vi tror att Syd/tredje världen/u-länder/extractive economies kommer att låta oss slippa stå till svars den dagen de får möjlighet att säga till på skarpen.
Vad som hände på kalaset?
Nej, jag drog inte en föreläsning om hur "varmt" hos oss påverkar andra delar av världen, hur förödande detta skulle kunna vara för mänsklighetens försörjning, vilka jag tror är de som skulle få mat och vad det innebär för andra djurarter. (Lite senare fick jag iaf berätta om termodynamikens första och andra lag, och varför de är så extremt viktiga när man talar om miljö och försörjning, så jag blev nöjd ändå.) Men jag fick tydligt veta vad jag lärt mig sedan i höstas. TACK alla undervisande lärare och författare vi läst, TACK klassen för bra diskussioner!
Ibland behöver man lite vardag för att förstå sina studier.
Wednesday, March 14, 2007
13.25, vardagar
Klockan slår 13.25 och vi sätter oss framför TVn, slår på kanal 6. Lunchen i knät, eller på spisen för det är lunchtid såhär dags på dagen. "Captains logg, star-date..." och så är det igång. Programmet är ungeför 40 minuter långt, inklusive reklampauser.
Förutom att själva serien är bra, och omåttligt älskad genom tiderna, finner jag det mest givande att fundera på hur ämnen förs upp på agendan, diskuteras och ältas. Och för dramaturgins skull behöver man få ett svar på ofta mycket knepiga moraliska, politiska, etiska och känslomässinga dilemman. Tidsresorna är naturligtvis alltid väldigt omdiskuterade, liksom andra rasers rätt till sina kulturyttringar och kulturellt styrda förehavanden. Hur annorlunda får Andra vara innan de blir så annorlunda att vi måste förändra dem? Kan, ska, bör man blunda för Andras, i våra ögon, orättvisa handlande? Ska man alltid hjälpa nödställda, oavsett hjälpens tänkbara konsekvenser? Hur förklarar man för ett folk att större politiska makter beslutat något om deras land över huvudet på dem som anser sig vara rättmätiga landägare, som nu får se någon annan göra anspråk på deras förfäders landskap?
Diskussionen i serien berör folk, raser, planeter och solsystem vi aldrig tidigare hört talas om, men det är inte svårt för oss att känna igen vilka ämnen det är som egentligen behandlas. Kanske bör serien visas på samhällskunskapslektioner för högstadiet? Kan distansen som dramatiseringen innebär erbjuda en god plattform för mindre infekterade diskussioner?
Nej, detta är inte ett inlägg om pedagogiska metoder, detta är bara ett sätt att få er alla att bänka er 13.25 på vardagar. Kanal 6. Vi kan diskutera avsnitten här, om ni vill.
Förutom att själva serien är bra, och omåttligt älskad genom tiderna, finner jag det mest givande att fundera på hur ämnen förs upp på agendan, diskuteras och ältas. Och för dramaturgins skull behöver man få ett svar på ofta mycket knepiga moraliska, politiska, etiska och känslomässinga dilemman. Tidsresorna är naturligtvis alltid väldigt omdiskuterade, liksom andra rasers rätt till sina kulturyttringar och kulturellt styrda förehavanden. Hur annorlunda får Andra vara innan de blir så annorlunda att vi måste förändra dem? Kan, ska, bör man blunda för Andras, i våra ögon, orättvisa handlande? Ska man alltid hjälpa nödställda, oavsett hjälpens tänkbara konsekvenser? Hur förklarar man för ett folk att större politiska makter beslutat något om deras land över huvudet på dem som anser sig vara rättmätiga landägare, som nu får se någon annan göra anspråk på deras förfäders landskap?
Diskussionen i serien berör folk, raser, planeter och solsystem vi aldrig tidigare hört talas om, men det är inte svårt för oss att känna igen vilka ämnen det är som egentligen behandlas. Kanske bör serien visas på samhällskunskapslektioner för högstadiet? Kan distansen som dramatiseringen innebär erbjuda en god plattform för mindre infekterade diskussioner?
Nej, detta är inte ett inlägg om pedagogiska metoder, detta är bara ett sätt att få er alla att bänka er 13.25 på vardagar. Kanal 6. Vi kan diskutera avsnitten här, om ni vill.
Friday, March 9, 2007
Perronger och väntsalar
Perronger är spännande. I allmänhet råder någon slags övertygelse om att vad som helst kan hända på en perrong, antagligen eftersom så många människor är samlade på ett och samma ställe. Ihopfösta, tvingade till en slags relation. Jag minns mina dagar inom teatern. Otaliga gånger har improvisationsövningen handlat om tågperronger eller väntsalar av andra slag. I improvisationerna har man sedan kunnat möta de mest fantastiska figurer som genast kastat sig i interaktion med de andra. Vi har också diverse filmer som utspelar sig på tågperronger och i väntsalar. Även där florerar spännande möten, lustiga figurer och händelserika scener.
Men det är sällan så det ser ut på en verklig perrong.
Här råder snarare en strikt regel om närhet och avstånd, när en ny individ når perrongen gäller det för henne eller honom att finna en plats lagom långt (eller nära) de andra så att balansen inte rubbas. "Fylla tomrum" och ju fler som väntar ju snävare får man låta sin personliga sfär expandera i rummet. Och den är viktig, superviktig. Betrakta människornas ansikten nästa gång du befinner dig i den där väntan: De som står där utan sällskap är de mest oberörda människorna i universum! Blicken riktad framåt, oseende, kanske snett ner i marken en bit framför fötterna. En tidning? En mobiltelefon? Inga hastiga rörelser, då och då en blick mot spåret "Kommer tåget snart?" Men du vet, för du känner det själv i din kropp, att även då ingen här ser ut att bry sig om någonting alls runt omkring dem känner de av omgivningen med känsliga spröt. kommer någon för nära? Är jag för nära någon? Beter någon sig annorlunda? Kan jag höra den där gruppens samtal? Tittar nåogn på mig? När kommer tåget?
Hur tätt folk än står packade i sin väntan bibehåller de denna min av totalt ointresse, skulle aldrig drömma om att interagera med en fämling om det inte blev absolut nödvändigt. Denna nödvändighet skulle omgärdas av och uttyrckas i korta, enstaviga, formellt mycket trevliga och artiga ordalag. Så vida den som tilltalar inte är full eller påverkad av andra substanser, då kan man kosta på sig att säga ifrån. Men inte för bryskt, för man vet ju aldrig. Kanske bäst att låtsas att man inte hör?
Nä, sällan finner man så ointressanta, men till bredden fyllda, situationer som tågperronger. Där gör sig den moderne svensken verkligen gällande!
Men det är sällan så det ser ut på en verklig perrong.
Här råder snarare en strikt regel om närhet och avstånd, när en ny individ når perrongen gäller det för henne eller honom att finna en plats lagom långt (eller nära) de andra så att balansen inte rubbas. "Fylla tomrum" och ju fler som väntar ju snävare får man låta sin personliga sfär expandera i rummet. Och den är viktig, superviktig. Betrakta människornas ansikten nästa gång du befinner dig i den där väntan: De som står där utan sällskap är de mest oberörda människorna i universum! Blicken riktad framåt, oseende, kanske snett ner i marken en bit framför fötterna. En tidning? En mobiltelefon? Inga hastiga rörelser, då och då en blick mot spåret "Kommer tåget snart?" Men du vet, för du känner det själv i din kropp, att även då ingen här ser ut att bry sig om någonting alls runt omkring dem känner de av omgivningen med känsliga spröt. kommer någon för nära? Är jag för nära någon? Beter någon sig annorlunda? Kan jag höra den där gruppens samtal? Tittar nåogn på mig? När kommer tåget?
Hur tätt folk än står packade i sin väntan bibehåller de denna min av totalt ointresse, skulle aldrig drömma om att interagera med en fämling om det inte blev absolut nödvändigt. Denna nödvändighet skulle omgärdas av och uttyrckas i korta, enstaviga, formellt mycket trevliga och artiga ordalag. Så vida den som tilltalar inte är full eller påverkad av andra substanser, då kan man kosta på sig att säga ifrån. Men inte för bryskt, för man vet ju aldrig. Kanske bäst att låtsas att man inte hör?
Nä, sällan finner man så ointressanta, men till bredden fyllda, situationer som tågperronger. Där gör sig den moderne svensken verkligen gällande!
Wednesday, March 7, 2007
Vägen till tåget
Jag vet att om jag har femton minuter på mig kan jag ta på mig ytterkläderna, låsa ytterdörren och snabbt promenera till tåget, hitta avgången på informationstavlan, gå till perrongen och hinna med tåget.
Tjugotvå minuter innan tåget ska gå står jag med ytterkläderna på, ryggsäcken på ryggen och ropar "Hej då" inåt lägenheten. Jag vet att det inte tar mer än någon sekund innan min sambo uppenbarar sig i dörröppningen in till sitt kontor, med utsträckta armar och ett leende. "Hej då, darling!" Så kramas vi, pussas en eller ett par gånger, jag säger "Ha en bra dag" och berättar när jag planerar att komma hem. Han svarar "Ha en bra dag" och så vinkar jag genom dörrspringan när jag går. Om vi hör att det är andra på gång i trappuppgången avslutar vi snabbt och jag går ut på gatan. Annars stänger han dörren, jag tar några steg ner för trappan och vänder mig om och vinkar. Då låser han dörren och jag går ut på gatan.
Att denna vana, denna ritual är oerhört viktig blir extra tydlig om vi någon dag skulle vara osams. Då står jag där med skorna på redan trettiotvå minuter innan tåget går, så vi ska ha tio minuter på oss att bli sams. I min familj skiljs man inte åt som ovänner.
Ute på gåtan börjar kryssandet mellan hundlortarna på trottoaren. Varför är det så svårt för människor i större städer att förstå att om man har hund i stan får man införskaffa (och använda) de svarta plastpåsarna?
På klara, torra och ljusa dagar är det inget problem. Då ser man lortarna och kan lätt undvika att trampa på dem. I snöslask, regn eller nattetid är det svårare. Då brukar jag tänka att alla hundägare som går där med sina hundar trots allt är de som får med sig mest lort hem. Har ni någonsin sett en hund väja för bajs gömt i snöslask? Hehe...
Fascinerande är även de hundägare som är så stolta över sina hundars lortar att de införskaffar svarta påsar och sedan hänger upp dem, fyllda med stoltheten, i närmaste trädgren. Tyvärr är ju påsarna inte genomskinliga, så poängen faller ju pladask; ingen annan kan ju se vad ägaren är så stolt över.
Så rundar jag hörnet nere på gatan och slänger en hastig blick på kyrkans urtavla. Varför finns det så få byggnader i städer som har klockor? I staden där jag växte upp funderade jag ofta på detta när jag gick till bussen på skolmorgnar. Under min ca trettio minuter långa promenad fram till torget fanns det inte en enda byggnad med en klocka. Lite jobbigt, tyckte jag. Detta var innan min första mobiltelefon, långt innan mobiler började fungera som klockor för var man. Armbandsur har aldrig varit min grej, så de där promenaderna minns jag fortfarande som en kamp mot klockan...som jag inte kunde se. (Jag missade aldrig bussen.)
Fram för fler byggnader med tidvisare!
Så fortsätter jag förbi Stadsbiblioteket. Där står varje morgon en klunga med mäniskor och väntar på att biblioteket ska öppna. Är detta vanligt? Brukar din stads bibliotek ha kö på morgonen?
Jag har fortfarande inte kommit på om det kanske går någon kurs av stapeln på biblioteket, eller om någon skola kanske har lektioner där. Det är många unga människor. Roligt är det i alla fall att så många hittar till biblioteket!
Väl nere vid stationen kommer nästa undvikandefas. För ett år sedan kunde man promenera fram till stationshuset och gå in med endast ett "Nej tack". Detta "Nej tack" kunde sägas med ett leende och med ögonkontakt med den person som erbjöd mig en gratistidning. Idag tar jag sats. Fyra till sex personer delar ut tre till fyra tidningar varje morgon. Det gäller att med blicken stadigt fästad på dörrarna man ska ta sig igenom högt och tydligt säga "Nej tack" till alla på en gång. Ögonkontakt är uteslutet. Till en början försökte jag. Men det går inte, frustrationen har vuxit sig allt för stor. Dessa tidningar ska jag ytterligare fyra gånger under dagen behöva säga "Nej tack" till, i studentstaden och på väg hem igen.
Dörrarna svänger upp framför mig. Inte behöver den moderne svensken anstränga sig med att faktiskt röra vid dörrarna och använda sin egen muskelstyrka för att öppna dem. Vi behöver göra så lite som möjligt på en dag. Vi har maskiner, robotar, anställda, teknologi och pengar som tar hand om jobbet åt oss. Är inte detta ett av de stora bekymren? Som jag sagt i en tidigare blogg: Om det inte vore för att vi vill spara på kaloriuttaget skulle jorden inte möta några kriser av den storleksordning som 1900-talet erbjöd oss.
Jag går ner till perrongen och ser mig omkring. Står mitt ressällskap där redan? I så fall, kan jag överraska henne eller har hon redan sett mig? Om hon inte står där försöker jag hitta en synlig plats. Perronger är spännande platser. Dem ska jag skriva om nästa gång, läs mer då!
Tåget kommer in och vi drar oss mot det tågset som vi vet kommer att kopplas på framför det första. Det nya är fullt av tomma platser. Kan något vara fullt av tomt? Hum?
Har vi tur avgår tåget i tid, annars kanske vi får ta ett annat.
Tjugotvå minuter innan tåget ska gå står jag med ytterkläderna på, ryggsäcken på ryggen och ropar "Hej då" inåt lägenheten. Jag vet att det inte tar mer än någon sekund innan min sambo uppenbarar sig i dörröppningen in till sitt kontor, med utsträckta armar och ett leende. "Hej då, darling!" Så kramas vi, pussas en eller ett par gånger, jag säger "Ha en bra dag" och berättar när jag planerar att komma hem. Han svarar "Ha en bra dag" och så vinkar jag genom dörrspringan när jag går. Om vi hör att det är andra på gång i trappuppgången avslutar vi snabbt och jag går ut på gatan. Annars stänger han dörren, jag tar några steg ner för trappan och vänder mig om och vinkar. Då låser han dörren och jag går ut på gatan.
Att denna vana, denna ritual är oerhört viktig blir extra tydlig om vi någon dag skulle vara osams. Då står jag där med skorna på redan trettiotvå minuter innan tåget går, så vi ska ha tio minuter på oss att bli sams. I min familj skiljs man inte åt som ovänner.
Ute på gåtan börjar kryssandet mellan hundlortarna på trottoaren. Varför är det så svårt för människor i större städer att förstå att om man har hund i stan får man införskaffa (och använda) de svarta plastpåsarna?
På klara, torra och ljusa dagar är det inget problem. Då ser man lortarna och kan lätt undvika att trampa på dem. I snöslask, regn eller nattetid är det svårare. Då brukar jag tänka att alla hundägare som går där med sina hundar trots allt är de som får med sig mest lort hem. Har ni någonsin sett en hund väja för bajs gömt i snöslask? Hehe...
Fascinerande är även de hundägare som är så stolta över sina hundars lortar att de införskaffar svarta påsar och sedan hänger upp dem, fyllda med stoltheten, i närmaste trädgren. Tyvärr är ju påsarna inte genomskinliga, så poängen faller ju pladask; ingen annan kan ju se vad ägaren är så stolt över.
Så rundar jag hörnet nere på gatan och slänger en hastig blick på kyrkans urtavla. Varför finns det så få byggnader i städer som har klockor? I staden där jag växte upp funderade jag ofta på detta när jag gick till bussen på skolmorgnar. Under min ca trettio minuter långa promenad fram till torget fanns det inte en enda byggnad med en klocka. Lite jobbigt, tyckte jag. Detta var innan min första mobiltelefon, långt innan mobiler började fungera som klockor för var man. Armbandsur har aldrig varit min grej, så de där promenaderna minns jag fortfarande som en kamp mot klockan...som jag inte kunde se. (Jag missade aldrig bussen.)
Fram för fler byggnader med tidvisare!
Så fortsätter jag förbi Stadsbiblioteket. Där står varje morgon en klunga med mäniskor och väntar på att biblioteket ska öppna. Är detta vanligt? Brukar din stads bibliotek ha kö på morgonen?
Jag har fortfarande inte kommit på om det kanske går någon kurs av stapeln på biblioteket, eller om någon skola kanske har lektioner där. Det är många unga människor. Roligt är det i alla fall att så många hittar till biblioteket!
Väl nere vid stationen kommer nästa undvikandefas. För ett år sedan kunde man promenera fram till stationshuset och gå in med endast ett "Nej tack". Detta "Nej tack" kunde sägas med ett leende och med ögonkontakt med den person som erbjöd mig en gratistidning. Idag tar jag sats. Fyra till sex personer delar ut tre till fyra tidningar varje morgon. Det gäller att med blicken stadigt fästad på dörrarna man ska ta sig igenom högt och tydligt säga "Nej tack" till alla på en gång. Ögonkontakt är uteslutet. Till en början försökte jag. Men det går inte, frustrationen har vuxit sig allt för stor. Dessa tidningar ska jag ytterligare fyra gånger under dagen behöva säga "Nej tack" till, i studentstaden och på väg hem igen.
Dörrarna svänger upp framför mig. Inte behöver den moderne svensken anstränga sig med att faktiskt röra vid dörrarna och använda sin egen muskelstyrka för att öppna dem. Vi behöver göra så lite som möjligt på en dag. Vi har maskiner, robotar, anställda, teknologi och pengar som tar hand om jobbet åt oss. Är inte detta ett av de stora bekymren? Som jag sagt i en tidigare blogg: Om det inte vore för att vi vill spara på kaloriuttaget skulle jorden inte möta några kriser av den storleksordning som 1900-talet erbjöd oss.
Jag går ner till perrongen och ser mig omkring. Står mitt ressällskap där redan? I så fall, kan jag överraska henne eller har hon redan sett mig? Om hon inte står där försöker jag hitta en synlig plats. Perronger är spännande platser. Dem ska jag skriva om nästa gång, läs mer då!
Tåget kommer in och vi drar oss mot det tågset som vi vet kommer att kopplas på framför det första. Det nya är fullt av tomma platser. Kan något vara fullt av tomt? Hum?
Har vi tur avgår tåget i tid, annars kanske vi får ta ett annat.
Sunday, March 4, 2007
Grönt
Vi har krukväxter i våra fönster. En del av dem lever inte särskilt länge. Några lever riktigt länge. De flesta ser lite halvrisiga ut.
Problemet, som jag ser det, är det här med pengar och vinst. Och att spara in på kaloriuttaget. Om pengar inte var det viktigaste, om vinsten inte var drivkraften och om man inte var så rädd för att utföra kroppsarbete skulle vår planet inte vara på den väg den är.
Så man får fråga sig själv hur mycket man är villig att ge avkall på. För i svaret man får när man är riktigt ärlig mot sig själv ligger svaret på framtiden. Hur fina lösningar våra forskare och uppfinnare än hittar på kommer problemen att kvarstå så länge vi inte ger avkall. På kontorslandskap med airkondition och superdatorer, på några extra rum att värma upp, på färdiglagad mat, på flest plagg ur årets kollektion, på klirr i kassan, på antal dokusåpor att välja mellan. Svaret, som vi sagt förut, ligger i morötterna. Som du odlar själv på din egen täppa helt enligt naturens egna spelregler.
Problemet, som jag ser det, är det här med pengar och vinst. Och att spara in på kaloriuttaget. Om pengar inte var det viktigaste, om vinsten inte var drivkraften och om man inte var så rädd för att utföra kroppsarbete skulle vår planet inte vara på den väg den är.
Så man får fråga sig själv hur mycket man är villig att ge avkall på. För i svaret man får när man är riktigt ärlig mot sig själv ligger svaret på framtiden. Hur fina lösningar våra forskare och uppfinnare än hittar på kommer problemen att kvarstå så länge vi inte ger avkall. På kontorslandskap med airkondition och superdatorer, på några extra rum att värma upp, på färdiglagad mat, på flest plagg ur årets kollektion, på klirr i kassan, på antal dokusåpor att välja mellan. Svaret, som vi sagt förut, ligger i morötterna. Som du odlar själv på din egen täppa helt enligt naturens egna spelregler.
Subscribe to:
Posts (Atom)