När jag går till jobbet går jag till en annan tid men jag är kvar i min tid. Jag är ju min tid.
Lilla Rydsgården, eller Lillarydsgården, börjar byggas under 1650-tal. Jag lever i 2000-tal. När besökarna kommer leker jag 1749, tills de inte vill vara med längre eller jag inte vill eller orkar, då blir det återigen 2007 överallt.
Ibland ser jag vättar runt husknuten men i nästa stund finns det inte några vättar någonstans, vättar är bara något man såg förr, för man såg andra saker förr på grund av en rad olika saker som till syvende och sist kommer till att handla om perspektiv, föreställningar, tro och varseblivelse.
Ibland använder jag den gröna vattenslangen som finns gömd i visthusboden men inne i stugan är det kallt för det är hål i väggarna och denna sommar viner vinden rakt igenom. Då är sättungen det som håller mig varm men jag kan gå till Röda Baracken och dricka bryggkaffe, om jag vill. Eller så kokar jag pepparmyntathé över den brinnande elden år 1749, jag får välja själv.
Ett är dock säkert: när man väl provar på det både vill man leva så alltid och är man väldigt glad att man inte behöver leva så längre. Tid blir tydligt. Det tar tid att klippa fåren, karda, spinna, tvätta, sticka om man vill ha en ny tröja. Vi måste också arbeta för vår nya tröja, ofta med något helt annat än tröjan. Det är egentligen lite konstigt. Jag tycker att det är konstigt att man inte kan arbeta med tröjan om man vill ha en ny tröja, nästan alla i vår del av världen måste arbeta med något annat, medan någon annan i en annan del av världen arbetar med att göra tröjan som vi vill ha. Kunde vi inte byta? Vi gör våra tröjor, de gör sina tröjor? Då skulle ingen hinna göra Internet för vi skulle ha så mycket annat för oss; laga mat, odla grönsaker, klippa får och snickra hus. Det behöver vi inte göra idag för det gör någon annan åt oss, någon annan gör vårt hus åt oss så att de kan tjäna pengar så de kan köpa ett hus av någon annan som gör det åt dom.
Jag tycker det är lite konstigt, men det finns ingen väg ur det, verkar det som. Kan du hitta någon så blir jag kanske lite glad, för ibland tror jag inte alls att det är på detta vis man ska leva, ibland vill jag hoppa till 1749 och stanna för gott för livet ser så mycket verkligare ut där?
/yrsa
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
4 comments:
Ok, vi har ju haft den här diskussionen förut men jag måste ända tillägga något. Som du själv antyder så är specialiseringen, där jag stickar tröjor och du plogar åkrar för vi är båda relativt effektivare på det vi gör, något som sker varken vi vill eller inte. Men det du egentligen borde ifrågasätta är vad vi gör med effektivitetsvinsterna som specialisering och handel medför. Vi tycks jobba lika länge, eller längre, för att kunna konsumera mera medans man ju faktiskt skulle kunna använda effektivitetsvinsterna till att va ledig mera och inte konsumera mera.Keynes sa att hans barnbarn (typ vi) skulle bli lyckliga för de kommer inte behöva jobba så långa timmar och ändå ha samma eller högre levnadsstandard än honom.
Ja, visst är det en riktigt spännande fråga! Vart tar den insparade tiden vägen?
Låt oss göra ett experiment. För tillfället lämnar vi specialiseringsdiskussionen utanför, den återkommer snart.
Vad jag vill visa är hur tekniken "äter upp" tid och energi:
Om jag för hand plöjer en åker av viss storlek tar det två dagar. Om jag har hjälp av en höst tar det en dag. Med en traktor tar det en förmiddag. Alltså säger vi att vi har vunnit en och en halv dag och tjänat massa energi (tänk så o-trött jag blir i traktorhytten i jämförelse med om jag skulle plöja för hand!)
Är detta sant? Hornborg med flera har ifrågasatt om detta verkligen är en tids- och energivinst och menar att den tid jag "sparar in" genom att använda traktorn måste jämföras med den tid det tar för traktorn att byggas samt de miljoner år det tar att framställa bränsle till den. I den, vid första anblicken, förmodade energivinsten behöver jag väga in all den energi som behövdes för att framställa materialet till traktorn, den energi det tog för maskiner och människor att sätta ihop den samt den exergiförlust som sker vid förbränning av fossila bränslen som olja. Till detta behöver vi lägga den tid och energi som går åt till att "städa upp" efter maskinen och dess utsläpp.
För ekonomer som Keynes stod människan i centrum och därför var det omöjligt för dem att se vad man ser om man flyttar fokus till termodynamikens första och andra lag. En tidsvinst i enlighet med Keynes uttalande gällde enbart individen, möjligen samhället bundet av en specifik tid och plats.
Om vi återgår till "Vart tog tiden vägen?" Den tid man sparar in på specialisering och effektivisering tar vägen dels till det krav som idag ställer på människor att alltid prestera mer. Dels tar tid vägen till ytterligare effektiviseringar som, i enlighet med ovan, visar sig vara tidsförspillande. Dels tar tid vägen i bilköer och det faktum att förr när man arbetade med enbart sin egen överlevnad var man efter arbetsdagen fri. Nu arbetar vi först med något som ger oss pengar, sedan ska vi arbeta med vår överlevnad. Fritid? Nej, den försvann helt plötsligt mellan snabbköpet, bilkön och toalettstädningen.
Kram!
Skulle jag själv ha byggt traktorn skulle det antagligen tagit en livstid, och då är det ju som du säger att man har inte egentligen sparat någon tid. Men det är återigen här som specialiseringen kommer in. Den som har kunskapen och tekniken att bygga traktorn gör så och tar betalt för det. Jag som bonde får avväga huruvida traktorn sparar så mycket tid för mig att den är värd priset som sätts.
På samma sätt har de som tillhandahåller råvarorna till den som bygger traktorn och framställer bränslet tagit betalt för sin specialisering. Men jag kan hålla med om att det är ingen som betalar moder jord för att man tagit av naturesurserna, och att det är från människans perspektiv.
Ja, och varför tycker man lite obetänkt att tid, pengar och naturresurser är något som är utbytbart med varandra? (Jmf den långa diskussionen från Marx om Jord - Arbete - Kapital och Hornborgs problematiserande av denna tankestruktur.) Är inte potatisen som odlas på den egna gården och skördas med egna händer en helt annan potatis än den jag köpt för pengar jag tjänat som receptionist? (Heidegger och "tingens tyngd".)
Re-connecting (J. Pretty) är ledordet för morgondagens samhälle, ett samhälle som vördar bönderna och vårdar naturen! Ett samhälle där alla vet vad som står på det egna matbordet och där tid och naturresurser inte kan mätas i pengar.
Post a Comment