Barn

Barn.
Jag har så svårt att förstå tankarna hos de som önskar sig ett barn, de som vill ha barn. HUR tänker man? VAD tänker man? Vad känner man, Hur känner man?

En bebis, ja ok. Det kan jag förstå. Liten, oskyldig, försvarslös, full av förhoppningar och möjligheter. Den tanken går ju bra. Man är nybliven förälder, man vet att det blir jobbigt, men det är man beredd på. Man sover dåligt, men kan inte se sig mätt. Jag hajjar. Jag förstår. Den tanken kan jag köpa.

En femåring. Ja, kanske. När den är tyst eller säger söta saker. När frågorna är heeelt underbara och kommentarerna minnesvärda. Man ser sig själv med denna femåring och man är stolt, vill berätta för kollegorna. Farmorfarfarmormormorfar tindrar med ögonen och vill vara barnvakt, tävlar om femåringens gunst. Jag hajjar. Jag förstår. Den tanken kan jag köpa.

En sjuåring, eller kanske till och med tioåring. Ja, visst. Som stolt förälder tänker man sig att barnet är begåvat, gör väl ifrån sig i skolan och har många vänner. Barnets intressen är intressanta även för föräldrarna - tänker man när man fantiserar innan man tar beslutet. Man tänker sig en bra relation, man får höra allt som händer i skolan och känner sig delaktig. Såklart, man får ju själv bestämma i sina fantasier.

Men en femtonåring??? Och då tänker jag inte på den bedrövliga, besvärliga tonårstiden med bråk och identitetskris och frigörelseprocesser. Nejdå, det kan ju kanske till och med vara roligt - om man är lagd åt det hållet.

Men hur ser man på sig själv om man vill ha en femtonåring (vilket man för det mesta får förr elelr senare om man skaffar barn)? Hur sitter man där, i tjugo-trettioårsåldern, och ser sig själv så VUXEN? Inte det vuxna i "jag försvarar den lilla bebisen mot den onda världen", inte det vuxna i "åh, sicka söta kommentarer om farfars skägg, nu ska jag lära ungen spela Memory", inte det vuxna i att skjutsa tioåringen till ridlektioner eller hockeyträning. Utan det vuxna i att ta ansvar för en familj med tonåringar? Hur tänker man när man längtar efter barn och tänker sig framtiden när man kommer fram till barnets femtonårsålder? Va?

DET förstår jag INTE.

När jag försöker tänka på att ta hand om en femtonåring så ser jag inte hur jag fortfarande kan vara JAG och göra det. Jag ser bara att det skulle gå om jag blev något annat. Förändrades. Och det vill jag kankse inte, inte så.