I veckan köpte jag jordgubbar, svenska. 225g för 35 kronor. Det är dyrt, men jag kände att jag verkligen var värd de där stackars jordgubbarna. Jag ville ha dem, jag längtade efter dem. Jag köpte dem, som sagt.
När jag kom hem och äntligen skulle avnjuta dem, till efterrätt med en kopp thé, mosade i tallriken med flytande grädde, socker och mjölk så som jordgubbar alltid njutits i min familj såg jag att de rara bären var helt ruttna och otäcka på undersidan. (De låg i en kartong med svart botten så jag hade inte kunnat se detta i affären.)
Morgonen efter blev jag vuxen och gick för att byta bären. Vanligtvis vågar jag inte detta, orkar jag inte detta. Men denna gång, dessa 225g svenska jordgubbar för 35 kronor som jag så hett längtat efter. De skulle jag ha! De var värda nervositeten att ställa krav på varorna.
Jag kom dit och allt gick smärtfritt. Tills butiksbiträdet kom ut med dagens leverans av jordgubbar - inga svenska såklart. Jag ville inte ha de holländska egentligen men tog emot de 500g för 39 kronor som erbjöds mig. Det var när biträdet sa
"Det går bra att du får de här istället, fast de är dyrare"
som jag bestämde mig för att ALDRIG NÅGONSIN jobba på ICA. Inte hur desperat jag än blir.
/yrsa, som vägrar fördummelse
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment