Bilister och tågresenärer

Texten nedan kan väcka anstöt och är bitvis riktigt raljerande. Välj själv om du vill läsa sån skit.

Som pendlare tillbringar jag en bit tid på tågperronger. Att jag därtill regelbundet reser en del längre sträckor med tåg gör mig till en relativt van tågresenär. Jag erkänner, det finns de som reser mer, jag är inte störst, bäst och vackrast när det gäller tågresande. Låt oss nöja oss med att säga att jag känner mig relativt hemmastadd där på perrongen.

Mitt schema är inte regelbundet, vilket gör att jag reser med ständigt nya avgångar. Jag tillhör inte dem som träffar samma 30 personer på tåget varje morgon. Men så ser man dem. Bilisterna. De tågovana.

Är det en familj med ett eller flera barn, alla med fullpackade väskor utgår jag ifrån att de ska resa någon lite längre bit och nu är på väg med tåg till antingen den ena eller den andra flygplatsen. Tidigare semestrar sedan barnen kom har antagligen skett med bilen som transportmedel. De åker nog bil jämt: Till dagis, till skolan, till jobbet, på lunchen, hämta dagis, hämta skola, skjutsa till fritidsaktivitet och drejar-kursen. Bil till farmor och farfar och till badplatsen på sommaren. På vintern? Bil till Sälen.

Nu ska de åka tåg.

Det händer inte så ofta.

Far i familjen rekognoserar medan mor kontrollerar att barnen har godis för hela de förtiofem minutrarna. Far återvänder med blicken till sin familj. Nu vet han vart de ska. Spår 3. Däråt. Med vaken och sökande blick spanar han efter eventuella hinder eller ny information som kan få honom att överväga sitt beslut. Nej. Spår 3, 08.10. Mor hänger för tredje gången på minsta sonen hans ryggsäck som han envisas med att bära i armvecken, inte på axlarna. Så går de. Far håller minste sonen i handen, mor går bakom äldsta. Alla med?

På perrongen till Spår 3 väntar framförallt tre faror: inte gå utanför den vita heldragna linjen. Om tåget skulle komma kan barnen dö. (Och det är sant. Barn rör sig förvånansvärt fort. Tyvärr ofta percis när de borde stå blickstilla. Tyvärr ofta just den sekunden då man vänder blicken för att kontrollera fara nummer två:)
Väsktjuvar, berusade människor eller trängsel. Det gäller att ständigt vara på sin vakt. (Och det är fullständigt korrekt. Barn kommer vilse i trängsel. Berusade människor kan vara oförutsägbara och hotfulla, väsktjuvar älskar trängsel och är snabba att plocka åt sig det de vill ha.)

Fara nummer tre är kanske den far försöker dölja sin rädsla för mest: Spårändringar. Tänk om "de" ändrar informationen precis innan tåget kommer in och tänk om han missar detta? Hur ska de då hinna genom hela centralen till rätt tåg? MED TVÅ BARN? Och vilken genans, vilken pinsamhet att tvingas erkänna att man inte var med, att man inte hade kontroll!

Och där kommer tåget!

Men, varför går inte folk på? Varför rör sig en del av de väntande bakåt, bort från tåget? Och hur ska det där lilla tåget få plats med alla dessa resenärer? "Tur man har platsbiljett", mumlar far till mor, som öppnar en ny tablettask till yngste sonen och drar upp ryggsäcken - igen.

Men, vad nu? Ytterligare ett tåg? På samma spår? Vad betyder detta?

Så läser far texten på informationstavlan en gång till. "Alla dessa stationer som står nederst, kan det vara så att detta första lilla tåg passerar genom alla dem medan det tåg som kommit in på Spår 3 A kanske går direkt? Far återvänder till familjen. Även de ska backa till det bakre tåget, det nya tåget. "Det där andra går igenom alla småorter. Dit vill vi inte åka, det tar jättelång tid. Vi ska åka med det där tåget", säger far och pekar.

Själv har jag stått lite slött och långtråkigt studerat familjen. Jag börjar fundera över hur jag själv beter mig på perrongen? Jag känner mig tryggare, jag vet att det bakre tågsetet kommer att kopplas ihop med det främre, så att alla får plats. Jag vet att hela tåget går direkt och jag kan på halvmetern säga var de främre dörrarna i det bakre tågsetet kommer att hamna efter ihopkopplingen, så jag står lugnt kvar och tänker "bilister".


/yrsa