Andäktighet

Jag belönar er läsare med ytterligare ett inlägg idag. Det förra var inte så snällt, jag måste få skriva om något riktigt också.

Jag tänkte skriva om kyrkor, andäktighet, helighet och högtidlighet. Men inte om tro.

Vi var på dop för något år sedan (herregud, snart två år sedan, vart tar tiden vägen? Jag måste ha alldeles fullt att göra för den rinner verkligen som en strid ström!). Sambon är inte mycket för kyrkor, jag kommer från en familj med närmast underlig fascination (haha, jag stavade ordet utan att tänka före, först efter!) för kyrkor som rum, platser och byggnader. På våra bilsemestrar (!) runt i Sverige och Europa stannar vi i nya städer varje dag. Vi besöker alltid kyrkan. För att vi är så nyfikna på hur den ser ut; konsten, arkitekturen, historiken. Framförallt är det känslan när man gör entré i en niohundra år gamma byggnad som burit människorna i bygden genom tro, hopp och kärlek. Som erbjudit skydd och fristad, som sett familjer fira och sörja, som sått där genom århundradena som symbol för byns en gång i tiden kanske mest centrala plats.

När man öppnar den tunga dörren och möts av den svala luften från vapenhuset fylls åtminstone jag av en vördnad. Detta är en byggnad för allvarliga ting, även de glädjefyllda högtider som firats i denna byggnad har varit på allvar, de har betytt någonting mer än senaste avsnittet av CSI. Inne i skeppet. Högt till kupolerna. Fönster som berättar historier om tider, händelser och övertygelser. Predikstolen. Här inne talar man allvar. Här inne finns plats för något som kanske saknas utanför: allvar, seriositet och tyngd. Beständighet och närhet. Ärlighet, tid och andäktighet. Andäktighet.

Andäktighet. And-Äktig-het. Äktighet. Äkthet. Att vara nära sin ande, att vara äkta mot den helige ande, att vara äkta mot sin ande, att vara äkta i sitt liv. (Nej, jag vet inte om det är det som andäktighet betyder, men det är så jag tänker på det. Det får räcka just nu.)

Kyrkorummet erbjuder något som saknas i det offentliga rummet.

Att få möjlighet att uppfyllas av andäktighet ibland måste vara något som får anses som livsbejakande. (Naturligtvis måste det inte ske i ett kyrkorum. Det kan ske var som helst, men det kan vara svårt att hinna med det ibland. En förflyttning i rum kan erbjuda en förenkling för flytt för tanke och själ.)

Det är oftast i samband med högtider som de flesta av oss besöker ett kyrkorum av något slag. Högtider erbjuder högtidlighet. Även det en stor känsla som man kan tycka glöms bort. Eller associeras med nobla ordnar och kungligheter. Sånt man läser om i Hänt i Veckan.


/yrsa