Internationella Kvinnodagen 8 mars 2008

(Ja, catarina. Naturligtvis. Om du fortfarande vill!)

Jo, det är nog så att man måste skriva någonting just denna dag.

Läste i SvD att risken för svenska kvinnor att dö vid förlossning är 1 på 29 000. Lägst i världen. Det är ju bra för oss.

Något som gör det bra på ett annat, kanske inte direkt livsavgörande på samma sätt som själva döden är, är att det betyder att man forskat och utvecklat medicinska metoder som angår enbart kvinnor (och deras män som förlorar sin käraste, men ändå. Det är kvinnan som dör). Det känns bra, för oftast hör man om mediciner som tas fram, testas och utvecklas för män och mäns fysik. Sedan "chansar" man på hur medicinen verkar för kvinnor. Här har vi ett helt annat scenario. Det är bra.

Min bror föreslog ett rollspel idag. Alla kvinnor i familjen skulle aktivt välja att handla och bete sig som de upplever att män gör, alla männen som de upplever att kvinnor gör. Det skulle inte handla om att "grova till sig" eller "bli fjollig", utan handla om att reflektera över vem som förbereder maten, vilka rum man befann sig i vid olika situationer osv.

Jag och sambon gick med på det direkt. Vi talar ofta om roller och handlingar, jag tror vi är lite feministiska båda två. Brors flickvän sa också "ja". Mamma sa "nej". I princip skulle det gå bra men just denna 8:de mars får vi ju främmat, så hur skulle det gå om hon inte förberedde kalaset? Så hon sa "Jag gör kakan denna dag och överlåter kakbaket åt far de andra 364 dagarna." Nu vet jag ju att så inte kommer att ske, men det fick mig att fundera...

Visst finns det domäner, traditionellt bundna till kvinnors handlande, som vi (kvinnor) helt enkelt inte vill/vågar släppa kontrollen över? Och är inte detta ett allvarligt problem om man samtidigt vill förändra och jämställa könens handlingsutrymmen? Ann Söderlund råkade ut för samma sak i ett program för ett tag sedan. Hon diskuterade vem i familjen som gjorde vad med par runt om i Sverige. Alla slags par, alla åldrar, alla konstellationer, alla möjliga. Så ringde hon hem för att påminna far till barnen att det var föräldramöte på kvällen. Mannen hon just intervjuade sa något så KLOKT (Jag kommer inte ihåg ordagrant, men andemeningen löd):
Om du inte litar på att din man kommer ihåg och kan klara av saker, då får du ju heller aldrig någon avlastning även om han utför själva handlingen. du hindrar dig själv från att bli jämställd. Kvinnor måste se sin egen roll i emancipationen, inte bara kräva att männen förändrar sina handlingsmönster.

Min mor. Just DENNA DAG var inte en bra dag att leka "ombytta roller", vi skulle ju få besök. Då måste allt vara perfekt och flyta fint, annars skulle ju kalaset bli dåligt, annars skulle ju inte vår familj representeras på rätt sätt. OCH, kanske viktigast. Då representeras inte hennes (och alla familjens kvinnor (likheter med en annan diskussion lämnar jag därhän idag, fundera gärna på den själv)) på rätt sätt. Alltså, även när mannen gör kakan, om kakan då skulle bli dålig, skulle det fortfarande vara kvinnan som fick skämmas för att inte lyckats med kalaset.

Betyder detta att vi (kvinnor) behandlar och betraktar våra män som små barn? Om kvinnor alltid är mammor, hur ska vi då kunna frigöra oss, jämställa oss? Är inte moderns och barnets relation i grunden djupt ojämlik, ojämställd, en beroendesituation som omöjliggör "jämlik jämställdhet"? Är det alltså vår (kvinnors) behandling av män som barn vi måste lösgöra oss ifrån för att bli jämställda?

Kan man jämföra det hela med centrums (i-länder, nord, rika länder) relation till periferin (u-länder, syd, fattiga länder)? Har de rika för mycket att förlora på fattigas frihet, självständighet och icke-beroende?

Finns det för mycket att förlora för oss kvinnor om vi blir jämställda?

/yrsa