Jahaja.
Jag återvänder till ett tidigare inlägg.
Det handlar om den där barndomens stad, den där platsen som är samma men helt annan. Den plats som försvunnit och blivit något annat. Jag ska dit i helgen.
Troligen handlar det om det där förbannade ljuset, den där solstrålen med någon viss färg, med viss temperatur. Den skiner in genom mitt fönster där jag sitter vid datorn. Den irriterar mitt vänstra öga (jag har försökt justera persiennen så att jag ska få ljus men inte i ögonen men det där gasklotet insisterar på att ändra läge allteftersom jorden snurrar). Just nu irriterar den mitt vänstra öga och den slår an något hos mig som får hela min mage, mitt hjärta, min bröstkorg och min...själ...att dra ihop sig. Ibland kallas det för "plötsligt vemod". Jag minns min barndoms sommarkvällar med orange ljus som låg som en tjock matta över gatan där vi hoppade hage eller åt glass och frågade alla som cyklade förbi "Visst är det gott med glass?".
Nej, det är nog inte samma färg, det är nog inte samma temperatur. Undrar om det verkligen ens är samma sol? Men jag dras ihop i plötsligt vemod och det är egentligen det enda som betyder något.
Det är underligt så tom en plats kan vara. En plats som varit full och blivit ofull måste vara mer tom än en plats som aldrig varit full och som man upptäcker för första gången. Den platsen bär åtminstone fortfarande på förväntningar. Den numera tomma platsen bär bara på potentiella minnen. Och minnen tenderar att glida undan när de inte har ett rum att fästa sig i. Åtminstone mina. Hur gör dina?
/yrsa i stora vida världen
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Om du nu börjar skriva lite oftare så undrar jag om jag får länka till dig från min sida?
Tycker så mycket om dina funderingar!
Jag vet precis vad du menar med solen och glassen. Det dyker nuförtiden ofta upp minnen från den där staden. Dom finns långt inne i kroppen och är både smärtsamma och njutningsfulla.. på samma gång.. det är nog för dom är starka. Jag minns mycket om hur det känns att vara barn, hur det känns att bli upplyft, att slå huvudet i en vass kant, att äta frukost, skuggorna som rör sig från bilar i taket när man skall somna. Saker från vardagen och hur jag upplevde den med alla mina sinnen. Tycker jag kommer närmre mig själv som liten ju äldre jag blir. Precis som om jag lade ett lock på mig själv i tonåren som nu rinner av. Förresten vill jag gärna äta middag nån dag!! Kramar Hanna
Post a Comment