Usch! Jag är visst på lätt stingsligt humör idag;(

Nu funderar jag på varför det är sådan hets i min omgivning kring det här med att sova hela nätter? Det är inte så mycket det där med att "ta striden" eller inte som retar mig, utan om reaktionerna som den stolta föräldern möter när hen berättar om det.

Den duktiga dottern/sonen.

Bra kämpat!

Så skönt för er alla.

Bra gjort!

Och det är ju sant, alltihop. Jag har själv sagt det.

Men, betyder det att det barn som vaknar på natten är mindre "duktigt"? Att jag/vi vars barn vaknar kämpar mindre bra? Att vi inte "gör" lika bra? Att våra nätter inte är särskilt sköna, allra minst för barnet? Vissa diskussioner på senaste tiden har osat av "skryt", dessutom. "Hen sover hela natten i eget rum, somnar själv ensam i rummet och sedan vaknar hen inte förrän halv 11 dagen därpå." Varpå alla ska sucka över sitt eget barn, hurra för det "duktiga barnet" och sedan lite uppgivet säga något i stil med "jaja, det kommer väl när hen fyller 15 - då får vi motsatt problem istället."

Varför ska barn bedömas sådär? Varför ska alla medlidsamt lägga huvudet på sned när jag berättar om våra nätter? Jag lider inte! Snarare tycker jag att det är lite mysigt att vakna när han börjar gruffa runt, lägga honom tillrätta, stryka honom lite över håret och ge honom en liten puss innan jag somnar om. Tänk, jag har ynnesten att få umgås med mitt barn även på natten! Om han hade somnat klockan 19 och vaknat halv 11 dagen därpå hade jag tyckt det var tråkigt tråkigt tråkigt. Varför ska alla liksom gå och längta efter att barnet ska "försvinna" (somna)?

... Som sagt, lätt stingslig idag.

/yrsa