Åh, vad jag hatar att ammandet är så emotionellt! Den som tror att det bara handlar om snyggt förpackad bebismat, rätt tempererad, enkel att ta med och alltid tillgänglig tänker helt fel! Ammande handlar mer om känslor än om föda, åtminstonde om du frågar mig.

För dem som det inte fungerar kan jag bara vagt ana hur det känns (om man vill) - en stor sorg, ett nederlag, en besvikelse. Duger jag inte som mor om jag inte kan ge mitt barn den mat som naturen ämnat för det? (Är bara något som jag skulle tänka, kan jag tro.)

Innan man börjar: Hur gör man, tänk om det gör ont, hur ofta, tänk om jag inte förstår när mitt barn vill? Oro, förväntan, lite nervositet, förhoppning.

Innan man vant sig: Så trött, så kladdigt, så osäkert - gör jag rätt, får mitt barn vad det behöver?

När det fungerar: Sådan glädje, så smidigt, så enkelt, sådan samhörighet, sådant jubel!

När barnet trilskas och sätter sig emot, inte vill ha bröstet: Så ensamt, så kladdigt, så krångligt, så arg! (Ja, man kan faktiskt bli arg.)

När barnet börjar äta fast föda: Så sprängande fyllt, så sorgset att inte behövas lika ofta, så vemodigt att barnet växer så fort, sådan glädje att barnet växer som det ska, så spännande med alla smaker man återupptäcker! Vad smakar gröna ärtor, egentligen? Palsternacka, ren palsternacka?

Hur det känns att sluta amma vet jag inte. Vad jag vet är att jag inte är redo, inte på långa vägar! Och det är inte Finn heller!

Jag älskar att ammandet är så emotionellt!

/yrsa