Jag har alltid tänkt att man inte har varit på en plats förrän man ätit något där. Det räcker inte med att gå ut på en perrong för att byta tåg, man kan inte säga att man varit där då. (Jo, det har man ju. Man var ju inte inte där. Men ni fattar.)
Jag har ändrat mig nu, man har varit på en plats om man aktivt gjort något.
Jag har varit i Boden. Där hoppade jag på ett ben.
I Kiruna tog jag kort.
I Gällivare stod jag och velade.
I Narvik åt jag.
Men Abisko turiststation, där har jag inte varit än. Inte Riksgränsen, Katterjåkk (hur stavades det egentligen? Vad man glömmer fort!), Björnfjell eller Vassilevaara (eller vad hette det?) heller.
Nu ska jag samla grus i Älvsbyn.
2 comments:
Jag gillar verkligen din idé om att ha varit någonstans. Riktigt AKTIVT varit någonstans. Jag tror också man minns platser bättre på detta vis!
Kramar Lotta
Lotta: Ja, dels minns man dem, men jag tror också att det kan hjälpa mot den där "tidlösheten" som man kan uppleva när man reser? Att resa med tåg är ju ett sätt att minska, men vi märkte ju att inte ens det är tillräckligt.
Kanske ett sätt att minska modernitetens hastiga förflyttningar? Att liksom "gripa tag" i nuet, eller sig själv, på ett antal platser längs resan? att PLACERA sig någonstans en kort kort stund (eller längre, naturligtvis).
Post a Comment