ingenstans känns som hemma, jag söker och letar och drömmer och fantiserar. men sanningen är den att jag faktiskt inte känner mig hemma någonstans. det är nog därför det är så skönt att resa.
jag har bott på många ställen - provat många ställen om du så vill. trivs gör jag på många av dem, men jag känner inte det där som kallas hemma. men, vad är hemma? är det en plats? en känsla? en relation? något man gör, eller något man känner? något man bestämmer sig för?
kan man låna någon annans hemma, eller måste hemma alltid vara ditt eget? jag känner mig inte hemma. vilket borde betyda att allt går bra, överallt går bra...
och ändå. tanken på att döpa mina eventuella barn i en kyrka någon annanstans än där jag själv blev döpt? tanken att de ska få en annan dialekt än jag har. tanken att de ska ha en annan referens än jag på "skog". det är ofattbart - självklart måste allt sådant här ske där jag minns det, känner det! (som ju inte är hemma?)
jag är så motsägelsefull.
fan.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
Jag känner igen mig i det du skriver men jag brukar kalla det för rotlöshet. Värst är det när jag åker från Västerås, mitt förra hemma, och åker hem till Helsingborg, mitt nuvarande hemma. Jag lämnar hemma för att åka hem, och det känns skitjobbigt! Jag hamnar i nåt mellanläge, nån slags vilsenhet i flera dagar innan det känns bra igen. Kanske borde man stanna kvar där man är uppvuxen för att inte tappa hemmakänslan? Då skulle man å andra sidan inte få uppleva så mycket av livet...
Vem har sagt att det måste vara lätt?? ;-) Och barn som pratar skånska är faktiskt helt OK!!
Kramar!
Post a Comment