Falling in love.
"Att falla i kärlek".
Falling for you.
"Jag faller för dig".

Att falla för någon, att tappa fotfästet, att för en kort stund vara i limbo.

Och sedan förväntas man bygga en relation som är motståndskraftig mot vardagens slitage! Tänker man så blir det så självklart att ett varaktigt kärleksförhållande bygger på ändligt mycket mer, och att dessa är oändligt mycket mer rotade saker än kärlek! Och ändå är det den vi menar ska vara avgörande?

Ja, för det är ju den som gör skillnaden mellan ett välrotat, väl groddat, slitstarkt och varaktigt kärleksförhållande och en vänskap (som vi förutsätter och nästan per definiion menar ska besitta alla de andra egenskaperna. Åtminstone för våra Bästa Vänner).

Jag älskar dig Jens!

Lång tid

Ja, det är så lång tid sedan jag skrev att mången nog vill luras att tro att bloggen är död. Men det är den inte, den bara lever på ett annat sätt...

För så kan det väl vara? Vi tror att allt ska fortsätta precis som alltid, som vanligt, som nu men saker kan förändras; till synes död, uttömd, borta för någon men högst levande och närvarande för någon annan.

Ja, jag har druckit ett glas rödvin. Eller, ett...konstant sedan klockan 15.23. Det får man göra. Det är en lärdom jag upplevde som sällsam, trög, svår och obegriplig till början, med lite trevande tillförsikt ett efter ett tag, full av sprudlande självständighet till sist...och sedan med misstro. Låt mig förklara:

När jag var liten fanns ingen alkohol i min värld, jag var över 16 när jag såg min mor påverkad av alkohol första gången - inte ens då var det någon egentlig påverkan att tala om. Vi landade i tvättstugan lite fnissiga: hon av vin, jag av den roliga situationen. Vi fnissade en stund åt tvättmaskinens trumma som gick runt runt runt. End of story. Det var därför ganska obegripligt för mig att förstå att en vuxen människa, på sin helt lediga lördag utan förpliktelser eller åtaganden, fick dricka vin redan klockan 15 om hon så ville, men sedan gick det upp för mig att en helt ledig vuxen människa FÅR dricka vin redan klockan 15 på sin helt obundna, förpliktelselösa lördag!

Nu?
Vem f*n dricker vin klockan 15 en lördag även om hon är helt lös och ledig? Vad är poängen med det? Ett kreativt blogginlägg? - Ja om det ändå vore så väl!

Det gäller att hålla kontakten om man vill fortsätta vara vänner.

Så enkelt är det. Det gäller att hålla kontakten om man vill fortsätta vara vänner.

Många gånger i livet träffar man någon som man faller för. Man delar med sig och får i retur. Tankar, stöd, omtanke, skratt och mothugg. Vänskap.

Så händer något som gör att man inte längre delar samma schema: man flyttar, får nytt jobb.... Vad man gör då, hur man gör då, är helt avgörande för hur fortsättningen blir.

Jag har en särskild människa "där ute". En människa som jag talar allt mer sällan med, men som "alltid finns där". Jag undrar ibland "hur länge?", hur länge kan man sitta ihop på grund av det man delade? För alltid? Jag tror att vi hoppas på, nej räknar med, det.

Men i slutändan handlar det helt om att höra av sig, att inte bli främlingar inför varandra. Att då och då kolla läget.

Vi brukar vid de tillfällena bekräfta vår speciella roll i varandras liv, och det känns äkta. Men hur långt kan man gå innan det slutar kännas så? När har man passerat "gränsen" för äkta, reell, vänskap, och "vänskap som var"? Och, hur vet man?

Jag har två andra särskilda männsikor som jag sällan träffar men som också alltid finns där. Hur länge?
"Det gäller att hör av sig!"

Några andra har glidit ut i periferin - jag blir jätteglad om de vill trippa in i centrum igen - men hur? gör? man? då?
"Det gäller att höra av sig!"

Nu ska jag gå och ringa min särskilda människa!

/yrsa,
som ser fram emot 30

Jag har blivit nästan vuxen

...så nu vet ni det!

Bara två steg kvar, så är jag helt vuxen.

Och bara ett därtill så har jag nått alla mål.

Då ska jag börja om, med det som känns bäst just då.

"Från tid till annan" var det...

För 8-10 år sedan höll jag just på att upptäcka den svenska folkliga musiken. Den slog ut allt, ingen tvekan om var jag hörde hemma. I samma veva köpte jag en skiva av Robbie Williams, som jag gillade. Kanske mest för att han var söt, såg ofarlig ut, sjöng nyanserat men ändå innerligt, såg lite pojk-busig ut. Jag tror helt enkelt att jag fortfarande var lite småförtjustt i den Robbie Williams jag läst om i Okej när jag var tonåring. Minns en intervju där han sa sig vara Take Thats "busiga lillpojk", eller nåt sånt. Och det gick såklart rätt in i yrsas lilla hjärta, så 14 hon var!

Gillade den där skivan iaf, speciellt en låt.

Plockade fram den idag efter att inte ha ägnat den en tanke på 6 år - det har varit folkmusik och endast folkmusik - och den är fortfarande bra! Skäms litegrann.






eller, förresten...




skäms ganska mycket!

over and out
/yrsa

Så snopet, så...orättvist!

Du sliter hårt. Jobbar 16-17 timmar om dagen. Kämpar, ibland tryter inspirationen och kreativiteten och det blir rent slit, rent vres, som drar dig framåt. Vissa dagar är det inte ens roligt. Men du gör det, för du har resultatet för ögonen, dagen då världen ska få ta del av slitet, studen då du får dela med dig av det hårda arbetet, the time of glory (och lite välförtjänt vila strax därefter).

Och så ser du att någon har norpat det roliga mitt för ögonen på dig! Släppt ditt verk på illegalt vis INNAN DU ENS HAR HAFT RELEASE!

Fy så orättvist! Fy så snopet! Vem gör något så elakt?!?

/yrsa, som håller på sambon ikväll - inför spelsläpp imorgon!!!

Jag är så motsägelsefull

ingenstans känns som hemma, jag söker och letar och drömmer och fantiserar. men sanningen är den att jag faktiskt inte känner mig hemma någonstans. det är nog därför det är så skönt att resa.

jag har bott på många ställen - provat många ställen om du så vill. trivs gör jag på många av dem, men jag känner inte det där som kallas hemma. men, vad är hemma? är det en plats? en känsla? en relation? något man gör, eller något man känner? något man bestämmer sig för?

kan man låna någon annans hemma, eller måste hemma alltid vara ditt eget? jag känner mig inte hemma. vilket borde betyda att allt går bra, överallt går bra...

och ändå. tanken på att döpa mina eventuella barn i en kyrka någon annanstans än där jag själv blev döpt? tanken att de ska få en annan dialekt än jag har. tanken att de ska ha en annan referens än jag på "skog". det är ofattbart - självklart måste allt sådant här ske där jag minns det, känner det! (som ju inte är hemma?)

jag är så motsägelsefull.

fan.