Jag är, mot min vilja, prylgalen.
Men det handlar inte om senaste tekniken, det handlar inte om nyaste mobiltelefonen, det handlar inte om att ständigt köpa musik från mina favoritgrupper eller nya DVD:er.
Jag handlar till mitt hem. Jag vill ha porslin, vaser, dukar, lyktor, glas, bordstabletter, krukor...
Det handlar om samma sak som tillfredsställelsen när kylskåpet är nyfyllt: jag känner mig riktig, som om jag gjort rätt, som om jag upprätthåller de måsten som ålagts mig, jag är duktig; som kvinna, som hushållerska, som representant för mitt/vårt hem.
När jag går bort till andra som befinner sig i samma livssituation som jag: student, eget boende, sambo, 27 år tycker jag att det är mysigt och fint med olika porslin till gästerna, det är fint att vi får diska den enda smörkniven mellan smöret, honungen och Tartexen. Jag insuper och beundrar soffan, loppisfyndet.
Men hemma hos mig? Nä, där ska alla gäster få samma porslin, likadana glas och gärna kunna välja bland flera olika (men alla ska kunna välja samma och det ska räcka). Nu i helgen blir vi 11 stycken. Jag har inte ens stolar till alla och pusslar hur vi ska få plats. Lite irriterad blir jag på mig själv, vi har 28 vinglas som alla fungerar utmärkt till rött vin. Men de är delade i grupper om sex (förutom en sort som bara är fyra, stackarna, de blir ju aldrig använda!) och därför blir det nu, i mitt lilla söta huvud, problematiskt. Tänk om alla 11 vill dricka rött vin? Då blir det ju sådär pinsamt när jag måste be om ursäkt för mig själv och mitt dåliga värdinneskap. Att jag inte bara ger upp, visst förstår jag att jag är fånig.
(Det är dessutom min och sambons familjer MAMMA OCH PAPPA!! som kommer. Bryr de sig verkligen? Måste jag imponera på dem? Varför tycker jag det?)
Nu har jag pusslat vårt vardagsrum: allt har fått byta plats och köksbordet har fått flytta in. Nu tror jag att vi ska få plats, till och med nykomlingen i sambons brors familj har fått en egen "trillsäker" plats, ifall han skulle bli akrobat och svinga sig ut från soffan i ca sex veckors ålder...
Nu ska jag tala allvar med mig själv och försöka övertyga mig om att kakorna vi bakat gott och väl kommer att uppväga att några dricker ur lite större vinglas, andra ur vinglas med mönster på. För kakorna och bullarna, de är SUVERÄNA!
/yrsa, som en dag ska göra upp med sig själv och gamla kvinnoroller/komplex.
Friday, April 25, 2008
Monday, April 21, 2008
Drömmar
Drömmar.
Det värker i mig, jag sprattlar och kniper.
Jag vet precis vad jag vill. Jag ser det så tydligt, jag känner med varje fiber hur det ska bli. Jag vet det.
"Vi tröttnade på att drömma stort och leva litet och bestämde oss för att leva våra drömmar". Cirkus Cirkör.
Ska jag också våga ge mig ut på den slaka linan, ska även jag våga balansera mig bort på en väg jag bara drömmer om? Jag tror att jag måste, för snart orkar jag inte drömma längre. Och vem blir man utan drömmar?
/yrsa. Ni kommer att se mycket av henne i framtiden!
Det värker i mig, jag sprattlar och kniper.
Jag vet precis vad jag vill. Jag ser det så tydligt, jag känner med varje fiber hur det ska bli. Jag vet det.
"Vi tröttnade på att drömma stort och leva litet och bestämde oss för att leva våra drömmar". Cirkus Cirkör.
Ska jag också våga ge mig ut på den slaka linan, ska även jag våga balansera mig bort på en väg jag bara drömmer om? Jag tror att jag måste, för snart orkar jag inte drömma längre. Och vem blir man utan drömmar?
/yrsa. Ni kommer att se mycket av henne i framtiden!
Hmmm
Så klurigt.
Min körskolelärare (ska ta körkort nu) viftar runt med uttryck som "kör som en kärring", "libanes-spring" och "mupptaxi".
Vad ska jag göra? Jag säger ifrån, men han är rapp i kaften och jag får svar som bara rullar vidare i samma stil. Han säger, apropå min mycket långsamma hastighet: "Det är kärringvarning nu!" Jag säger: Åja, nog måste du ha haft manliga elever som kört långsamt också?" Han svarar: "Javisst har jag haft manliga elever som kört som kärringar..."
Jag vet att han förstår vad jag menar, jag vet att han vet att han är ute på tunn is, men varför kan han inte bara skärpa sig på samma sätt som han vill att jag ska skärpa mig när det häller att placera bilen rätt?
Over and out!
/yrsa som vänder näsan mot solen och skakar av sig nästan det mesta
Min körskolelärare (ska ta körkort nu) viftar runt med uttryck som "kör som en kärring", "libanes-spring" och "mupptaxi".
Vad ska jag göra? Jag säger ifrån, men han är rapp i kaften och jag får svar som bara rullar vidare i samma stil. Han säger, apropå min mycket långsamma hastighet: "Det är kärringvarning nu!" Jag säger: Åja, nog måste du ha haft manliga elever som kört långsamt också?" Han svarar: "Javisst har jag haft manliga elever som kört som kärringar..."
Jag vet att han förstår vad jag menar, jag vet att han vet att han är ute på tunn is, men varför kan han inte bara skärpa sig på samma sätt som han vill att jag ska skärpa mig när det häller att placera bilen rätt?
Over and out!
/yrsa som vänder näsan mot solen och skakar av sig nästan det mesta
Friday, March 28, 2008
GÄSTINLÄGG!
Detta kom i min brevlåda igår. Den elektroniska alltså. Jag tackar min goda vän för hennes gästinlägg!
"Etnologiska funderingar från MVC", var rubriken.
"Nej, jag är inte gravid, oroa er inte. Men det senaste året har jag flera gånger varit på min MVC för att få p-piller. De senaste två besöken har gett upphov till lite funderingar...
Senast jag var där, för tre månader sedan, var en underlig upplevelse. Deras väntrum är jättetrevligt, med vita soffor, varmt färgade gardiner. Idag när jag var där var ljus tända. Senast satt jag där och väntade, insåg att de ända tidningarna som fanns att läsa handlade om graviditet och barn. vad jag som inte vill bli gravid ska läsa om var svårare att avgöra. Mitt emot mig sitter en höggravid kvinna. Magen spänner under den randiga tröjan. Skrattar till, inser hur olika vi är: hon är där för att hon snart ska få barn; jag är där för att jag inte vill bli gravid. Så hör jag en röst bakom mig; en ny patient har kommit in och pratar med receptionisten. Hon har haft missfall tidigare och nu känns det som att något är fel; hon vill kolla att fostrets hjärta slår.
Hon och hennes man slår sig ner brevid den höggravida kvinnan, oroliga. De håller varandra i händerna. En stund senare kommer jag se dem gå från ett undersökningsrum till ett annat. Jag har ingen aning om vilket besked de fick. Så där sitter vi , besökare på samma MVC, med helt olika tankar. En (förhoppningsvis) glad blivande mamma, ett oroligt par som kanske kommer få ett fruktansvärt besked om en liten stund, och en student som vill få ett nytt piller för att slippa ligga o gråta hela dagarna, utan sexlust.
Idag när jag kom tillbaka för att förnya mitt recept var jag först ensam i väntrummet. Ljus brann som sagt, det var rätt tyst och stilla. Jag läste i min bok och väntade, kände hur ett lugn infann sig. Några sköterskor/barnmorskor stod och småpratade, en av dem tog en sticka och gick in för att göra ett urinprov på sig själv. Om detta pratar de ogenerat, om än med dämpade röster. Några går förbi mig, ler varmt. En kvinna kommer ut i väntrummet med sin bebis som genast börjar hulka och gny. Vi andra skrattar åt barnets gråt, innan mamman slår sig ner brevid mig och ammar. Hon möter min blick och skrattar till. Min barnmorska ropar upp mig, mötet går snabbt och effektivt, trots att det är jag själv som sjabblat bort mitt recept och därför måste få ett nytt.
Det kunde inte vara större skillnad från vårdcentralen två trappor upp. MVC signalerar värme i allt från inredning till bemötande. Här måste det röra sig om mer än enbart funktionell vård (fråga mig inte ens vad jag tycker om min ordinarie läkare...). Alla i personalen som jag ser är kvinnor.
För att försöka sammanfatta: jag tycker mig se tydliga skillnader i stämning och beteende (kan inte riktigt säga "kultur" i detta skeende) här."
Ja, vad säger ni? Vadan denna skillnad? Fram med de genusvetenskapliga, feministiska, landstingskritiska (eller landstingsrosande!) glasögonen och kommentera!
/yrsa och den goda vännen
"Etnologiska funderingar från MVC", var rubriken.
"Nej, jag är inte gravid, oroa er inte. Men det senaste året har jag flera gånger varit på min MVC för att få p-piller. De senaste två besöken har gett upphov till lite funderingar...
Senast jag var där, för tre månader sedan, var en underlig upplevelse. Deras väntrum är jättetrevligt, med vita soffor, varmt färgade gardiner. Idag när jag var där var ljus tända. Senast satt jag där och väntade, insåg att de ända tidningarna som fanns att läsa handlade om graviditet och barn. vad jag som inte vill bli gravid ska läsa om var svårare att avgöra. Mitt emot mig sitter en höggravid kvinna. Magen spänner under den randiga tröjan. Skrattar till, inser hur olika vi är: hon är där för att hon snart ska få barn; jag är där för att jag inte vill bli gravid. Så hör jag en röst bakom mig; en ny patient har kommit in och pratar med receptionisten. Hon har haft missfall tidigare och nu känns det som att något är fel; hon vill kolla att fostrets hjärta slår.
Hon och hennes man slår sig ner brevid den höggravida kvinnan, oroliga. De håller varandra i händerna. En stund senare kommer jag se dem gå från ett undersökningsrum till ett annat. Jag har ingen aning om vilket besked de fick. Så där sitter vi , besökare på samma MVC, med helt olika tankar. En (förhoppningsvis) glad blivande mamma, ett oroligt par som kanske kommer få ett fruktansvärt besked om en liten stund, och en student som vill få ett nytt piller för att slippa ligga o gråta hela dagarna, utan sexlust.
Idag när jag kom tillbaka för att förnya mitt recept var jag först ensam i väntrummet. Ljus brann som sagt, det var rätt tyst och stilla. Jag läste i min bok och väntade, kände hur ett lugn infann sig. Några sköterskor/barnmorskor stod och småpratade, en av dem tog en sticka och gick in för att göra ett urinprov på sig själv. Om detta pratar de ogenerat, om än med dämpade röster. Några går förbi mig, ler varmt. En kvinna kommer ut i väntrummet med sin bebis som genast börjar hulka och gny. Vi andra skrattar åt barnets gråt, innan mamman slår sig ner brevid mig och ammar. Hon möter min blick och skrattar till. Min barnmorska ropar upp mig, mötet går snabbt och effektivt, trots att det är jag själv som sjabblat bort mitt recept och därför måste få ett nytt.
Det kunde inte vara större skillnad från vårdcentralen två trappor upp. MVC signalerar värme i allt från inredning till bemötande. Här måste det röra sig om mer än enbart funktionell vård (fråga mig inte ens vad jag tycker om min ordinarie läkare...). Alla i personalen som jag ser är kvinnor.
För att försöka sammanfatta: jag tycker mig se tydliga skillnader i stämning och beteende (kan inte riktigt säga "kultur" i detta skeende) här."
Ja, vad säger ni? Vadan denna skillnad? Fram med de genusvetenskapliga, feministiska, landstingskritiska (eller landstingsrosande!) glasögonen och kommentera!
/yrsa och den goda vännen
Thursday, March 20, 2008
Andäktighet
Jag belönar er läsare med ytterligare ett inlägg idag. Det förra var inte så snällt, jag måste få skriva om något riktigt också.
Jag tänkte skriva om kyrkor, andäktighet, helighet och högtidlighet. Men inte om tro.
Vi var på dop för något år sedan (herregud, snart två år sedan, vart tar tiden vägen? Jag måste ha alldeles fullt att göra för den rinner verkligen som en strid ström!). Sambon är inte mycket för kyrkor, jag kommer från en familj med närmast underlig fascination (haha, jag stavade ordet utan att tänka före, först efter!) för kyrkor som rum, platser och byggnader. På våra bilsemestrar (!) runt i Sverige och Europa stannar vi i nya städer varje dag. Vi besöker alltid kyrkan. För att vi är så nyfikna på hur den ser ut; konsten, arkitekturen, historiken. Framförallt är det känslan när man gör entré i en niohundra år gamma byggnad som burit människorna i bygden genom tro, hopp och kärlek. Som erbjudit skydd och fristad, som sett familjer fira och sörja, som sått där genom århundradena som symbol för byns en gång i tiden kanske mest centrala plats.
När man öppnar den tunga dörren och möts av den svala luften från vapenhuset fylls åtminstone jag av en vördnad. Detta är en byggnad för allvarliga ting, även de glädjefyllda högtider som firats i denna byggnad har varit på allvar, de har betytt någonting mer än senaste avsnittet av CSI. Inne i skeppet. Högt till kupolerna. Fönster som berättar historier om tider, händelser och övertygelser. Predikstolen. Här inne talar man allvar. Här inne finns plats för något som kanske saknas utanför: allvar, seriositet och tyngd. Beständighet och närhet. Ärlighet, tid och andäktighet. Andäktighet.
Andäktighet. And-Äktig-het. Äktighet. Äkthet. Att vara nära sin ande, att vara äkta mot den helige ande, att vara äkta mot sin ande, att vara äkta i sitt liv. (Nej, jag vet inte om det är det som andäktighet betyder, men det är så jag tänker på det. Det får räcka just nu.)
Kyrkorummet erbjuder något som saknas i det offentliga rummet.
Att få möjlighet att uppfyllas av andäktighet ibland måste vara något som får anses som livsbejakande. (Naturligtvis måste det inte ske i ett kyrkorum. Det kan ske var som helst, men det kan vara svårt att hinna med det ibland. En förflyttning i rum kan erbjuda en förenkling för flytt för tanke och själ.)
Det är oftast i samband med högtider som de flesta av oss besöker ett kyrkorum av något slag. Högtider erbjuder högtidlighet. Även det en stor känsla som man kan tycka glöms bort. Eller associeras med nobla ordnar och kungligheter. Sånt man läser om i Hänt i Veckan.
/yrsa
Jag tänkte skriva om kyrkor, andäktighet, helighet och högtidlighet. Men inte om tro.
Vi var på dop för något år sedan (herregud, snart två år sedan, vart tar tiden vägen? Jag måste ha alldeles fullt att göra för den rinner verkligen som en strid ström!). Sambon är inte mycket för kyrkor, jag kommer från en familj med närmast underlig fascination (haha, jag stavade ordet utan att tänka före, först efter!) för kyrkor som rum, platser och byggnader. På våra bilsemestrar (!) runt i Sverige och Europa stannar vi i nya städer varje dag. Vi besöker alltid kyrkan. För att vi är så nyfikna på hur den ser ut; konsten, arkitekturen, historiken. Framförallt är det känslan när man gör entré i en niohundra år gamma byggnad som burit människorna i bygden genom tro, hopp och kärlek. Som erbjudit skydd och fristad, som sett familjer fira och sörja, som sått där genom århundradena som symbol för byns en gång i tiden kanske mest centrala plats.
När man öppnar den tunga dörren och möts av den svala luften från vapenhuset fylls åtminstone jag av en vördnad. Detta är en byggnad för allvarliga ting, även de glädjefyllda högtider som firats i denna byggnad har varit på allvar, de har betytt någonting mer än senaste avsnittet av CSI. Inne i skeppet. Högt till kupolerna. Fönster som berättar historier om tider, händelser och övertygelser. Predikstolen. Här inne talar man allvar. Här inne finns plats för något som kanske saknas utanför: allvar, seriositet och tyngd. Beständighet och närhet. Ärlighet, tid och andäktighet. Andäktighet.
Andäktighet. And-Äktig-het. Äktighet. Äkthet. Att vara nära sin ande, att vara äkta mot den helige ande, att vara äkta mot sin ande, att vara äkta i sitt liv. (Nej, jag vet inte om det är det som andäktighet betyder, men det är så jag tänker på det. Det får räcka just nu.)
Kyrkorummet erbjuder något som saknas i det offentliga rummet.
Att få möjlighet att uppfyllas av andäktighet ibland måste vara något som får anses som livsbejakande. (Naturligtvis måste det inte ske i ett kyrkorum. Det kan ske var som helst, men det kan vara svårt att hinna med det ibland. En förflyttning i rum kan erbjuda en förenkling för flytt för tanke och själ.)
Det är oftast i samband med högtider som de flesta av oss besöker ett kyrkorum av något slag. Högtider erbjuder högtidlighet. Även det en stor känsla som man kan tycka glöms bort. Eller associeras med nobla ordnar och kungligheter. Sånt man läser om i Hänt i Veckan.
/yrsa
Bilister och tågresenärer
Texten nedan kan väcka anstöt och är bitvis riktigt raljerande. Välj själv om du vill läsa sån skit.
Som pendlare tillbringar jag en bit tid på tågperronger. Att jag därtill regelbundet reser en del längre sträckor med tåg gör mig till en relativt van tågresenär. Jag erkänner, det finns de som reser mer, jag är inte störst, bäst och vackrast när det gäller tågresande. Låt oss nöja oss med att säga att jag känner mig relativt hemmastadd där på perrongen.
Mitt schema är inte regelbundet, vilket gör att jag reser med ständigt nya avgångar. Jag tillhör inte dem som träffar samma 30 personer på tåget varje morgon. Men så ser man dem. Bilisterna. De tågovana.
Är det en familj med ett eller flera barn, alla med fullpackade väskor utgår jag ifrån att de ska resa någon lite längre bit och nu är på väg med tåg till antingen den ena eller den andra flygplatsen. Tidigare semestrar sedan barnen kom har antagligen skett med bilen som transportmedel. De åker nog bil jämt: Till dagis, till skolan, till jobbet, på lunchen, hämta dagis, hämta skola, skjutsa till fritidsaktivitet och drejar-kursen. Bil till farmor och farfar och till badplatsen på sommaren. På vintern? Bil till Sälen.
Nu ska de åka tåg.
Det händer inte så ofta.
Far i familjen rekognoserar medan mor kontrollerar att barnen har godis för hela de förtiofem minutrarna. Far återvänder med blicken till sin familj. Nu vet han vart de ska. Spår 3. Däråt. Med vaken och sökande blick spanar han efter eventuella hinder eller ny information som kan få honom att överväga sitt beslut. Nej. Spår 3, 08.10. Mor hänger för tredje gången på minsta sonen hans ryggsäck som han envisas med att bära i armvecken, inte på axlarna. Så går de. Far håller minste sonen i handen, mor går bakom äldsta. Alla med?
På perrongen till Spår 3 väntar framförallt tre faror: inte gå utanför den vita heldragna linjen. Om tåget skulle komma kan barnen dö. (Och det är sant. Barn rör sig förvånansvärt fort. Tyvärr ofta percis när de borde stå blickstilla. Tyvärr ofta just den sekunden då man vänder blicken för att kontrollera fara nummer två:)
Väsktjuvar, berusade människor eller trängsel. Det gäller att ständigt vara på sin vakt. (Och det är fullständigt korrekt. Barn kommer vilse i trängsel. Berusade människor kan vara oförutsägbara och hotfulla, väsktjuvar älskar trängsel och är snabba att plocka åt sig det de vill ha.)
Fara nummer tre är kanske den far försöker dölja sin rädsla för mest: Spårändringar. Tänk om "de" ändrar informationen precis innan tåget kommer in och tänk om han missar detta? Hur ska de då hinna genom hela centralen till rätt tåg? MED TVÅ BARN? Och vilken genans, vilken pinsamhet att tvingas erkänna att man inte var med, att man inte hade kontroll!
Och där kommer tåget!
Men, varför går inte folk på? Varför rör sig en del av de väntande bakåt, bort från tåget? Och hur ska det där lilla tåget få plats med alla dessa resenärer? "Tur man har platsbiljett", mumlar far till mor, som öppnar en ny tablettask till yngste sonen och drar upp ryggsäcken - igen.
Men, vad nu? Ytterligare ett tåg? På samma spår? Vad betyder detta?
Så läser far texten på informationstavlan en gång till. "Alla dessa stationer som står nederst, kan det vara så att detta första lilla tåg passerar genom alla dem medan det tåg som kommit in på Spår 3 A kanske går direkt? Far återvänder till familjen. Även de ska backa till det bakre tåget, det nya tåget. "Det där andra går igenom alla småorter. Dit vill vi inte åka, det tar jättelång tid. Vi ska åka med det där tåget", säger far och pekar.
Själv har jag stått lite slött och långtråkigt studerat familjen. Jag börjar fundera över hur jag själv beter mig på perrongen? Jag känner mig tryggare, jag vet att det bakre tågsetet kommer att kopplas ihop med det främre, så att alla får plats. Jag vet att hela tåget går direkt och jag kan på halvmetern säga var de främre dörrarna i det bakre tågsetet kommer att hamna efter ihopkopplingen, så jag står lugnt kvar och tänker "bilister".
/yrsa
Som pendlare tillbringar jag en bit tid på tågperronger. Att jag därtill regelbundet reser en del längre sträckor med tåg gör mig till en relativt van tågresenär. Jag erkänner, det finns de som reser mer, jag är inte störst, bäst och vackrast när det gäller tågresande. Låt oss nöja oss med att säga att jag känner mig relativt hemmastadd där på perrongen.
Mitt schema är inte regelbundet, vilket gör att jag reser med ständigt nya avgångar. Jag tillhör inte dem som träffar samma 30 personer på tåget varje morgon. Men så ser man dem. Bilisterna. De tågovana.
Är det en familj med ett eller flera barn, alla med fullpackade väskor utgår jag ifrån att de ska resa någon lite längre bit och nu är på väg med tåg till antingen den ena eller den andra flygplatsen. Tidigare semestrar sedan barnen kom har antagligen skett med bilen som transportmedel. De åker nog bil jämt: Till dagis, till skolan, till jobbet, på lunchen, hämta dagis, hämta skola, skjutsa till fritidsaktivitet och drejar-kursen. Bil till farmor och farfar och till badplatsen på sommaren. På vintern? Bil till Sälen.
Nu ska de åka tåg.
Det händer inte så ofta.
Far i familjen rekognoserar medan mor kontrollerar att barnen har godis för hela de förtiofem minutrarna. Far återvänder med blicken till sin familj. Nu vet han vart de ska. Spår 3. Däråt. Med vaken och sökande blick spanar han efter eventuella hinder eller ny information som kan få honom att överväga sitt beslut. Nej. Spår 3, 08.10. Mor hänger för tredje gången på minsta sonen hans ryggsäck som han envisas med att bära i armvecken, inte på axlarna. Så går de. Far håller minste sonen i handen, mor går bakom äldsta. Alla med?
På perrongen till Spår 3 väntar framförallt tre faror: inte gå utanför den vita heldragna linjen. Om tåget skulle komma kan barnen dö. (Och det är sant. Barn rör sig förvånansvärt fort. Tyvärr ofta percis när de borde stå blickstilla. Tyvärr ofta just den sekunden då man vänder blicken för att kontrollera fara nummer två:)
Väsktjuvar, berusade människor eller trängsel. Det gäller att ständigt vara på sin vakt. (Och det är fullständigt korrekt. Barn kommer vilse i trängsel. Berusade människor kan vara oförutsägbara och hotfulla, väsktjuvar älskar trängsel och är snabba att plocka åt sig det de vill ha.)
Fara nummer tre är kanske den far försöker dölja sin rädsla för mest: Spårändringar. Tänk om "de" ändrar informationen precis innan tåget kommer in och tänk om han missar detta? Hur ska de då hinna genom hela centralen till rätt tåg? MED TVÅ BARN? Och vilken genans, vilken pinsamhet att tvingas erkänna att man inte var med, att man inte hade kontroll!
Och där kommer tåget!
Men, varför går inte folk på? Varför rör sig en del av de väntande bakåt, bort från tåget? Och hur ska det där lilla tåget få plats med alla dessa resenärer? "Tur man har platsbiljett", mumlar far till mor, som öppnar en ny tablettask till yngste sonen och drar upp ryggsäcken - igen.
Men, vad nu? Ytterligare ett tåg? På samma spår? Vad betyder detta?
Så läser far texten på informationstavlan en gång till. "Alla dessa stationer som står nederst, kan det vara så att detta första lilla tåg passerar genom alla dem medan det tåg som kommit in på Spår 3 A kanske går direkt? Far återvänder till familjen. Även de ska backa till det bakre tåget, det nya tåget. "Det där andra går igenom alla småorter. Dit vill vi inte åka, det tar jättelång tid. Vi ska åka med det där tåget", säger far och pekar.
Själv har jag stått lite slött och långtråkigt studerat familjen. Jag börjar fundera över hur jag själv beter mig på perrongen? Jag känner mig tryggare, jag vet att det bakre tågsetet kommer att kopplas ihop med det främre, så att alla får plats. Jag vet att hela tåget går direkt och jag kan på halvmetern säga var de främre dörrarna i det bakre tågsetet kommer att hamna efter ihopkopplingen, så jag står lugnt kvar och tänker "bilister".
/yrsa
Saturday, March 8, 2008
Internationella Kvinnodagen 8 mars 2008
(Ja, catarina. Naturligtvis. Om du fortfarande vill!)
Jo, det är nog så att man måste skriva någonting just denna dag.
Läste i SvD att risken för svenska kvinnor att dö vid förlossning är 1 på 29 000. Lägst i världen. Det är ju bra för oss.
Något som gör det bra på ett annat, kanske inte direkt livsavgörande på samma sätt som själva döden är, är att det betyder att man forskat och utvecklat medicinska metoder som angår enbart kvinnor (och deras män som förlorar sin käraste, men ändå. Det är kvinnan som dör). Det känns bra, för oftast hör man om mediciner som tas fram, testas och utvecklas för män och mäns fysik. Sedan "chansar" man på hur medicinen verkar för kvinnor. Här har vi ett helt annat scenario. Det är bra.
Min bror föreslog ett rollspel idag. Alla kvinnor i familjen skulle aktivt välja att handla och bete sig som de upplever att män gör, alla männen som de upplever att kvinnor gör. Det skulle inte handla om att "grova till sig" eller "bli fjollig", utan handla om att reflektera över vem som förbereder maten, vilka rum man befann sig i vid olika situationer osv.
Jag och sambon gick med på det direkt. Vi talar ofta om roller och handlingar, jag tror vi är lite feministiska båda två. Brors flickvän sa också "ja". Mamma sa "nej". I princip skulle det gå bra men just denna 8:de mars får vi ju främmat, så hur skulle det gå om hon inte förberedde kalaset? Så hon sa "Jag gör kakan denna dag och överlåter kakbaket åt far de andra 364 dagarna." Nu vet jag ju att så inte kommer att ske, men det fick mig att fundera...
Visst finns det domäner, traditionellt bundna till kvinnors handlande, som vi (kvinnor) helt enkelt inte vill/vågar släppa kontrollen över? Och är inte detta ett allvarligt problem om man samtidigt vill förändra och jämställa könens handlingsutrymmen? Ann Söderlund råkade ut för samma sak i ett program för ett tag sedan. Hon diskuterade vem i familjen som gjorde vad med par runt om i Sverige. Alla slags par, alla åldrar, alla konstellationer, alla möjliga. Så ringde hon hem för att påminna far till barnen att det var föräldramöte på kvällen. Mannen hon just intervjuade sa något så KLOKT (Jag kommer inte ihåg ordagrant, men andemeningen löd):
Om du inte litar på att din man kommer ihåg och kan klara av saker, då får du ju heller aldrig någon avlastning även om han utför själva handlingen. du hindrar dig själv från att bli jämställd. Kvinnor måste se sin egen roll i emancipationen, inte bara kräva att männen förändrar sina handlingsmönster.
Min mor. Just DENNA DAG var inte en bra dag att leka "ombytta roller", vi skulle ju få besök. Då måste allt vara perfekt och flyta fint, annars skulle ju kalaset bli dåligt, annars skulle ju inte vår familj representeras på rätt sätt. OCH, kanske viktigast. Då representeras inte hennes (och alla familjens kvinnor (likheter med en annan diskussion lämnar jag därhän idag, fundera gärna på den själv)) på rätt sätt. Alltså, även när mannen gör kakan, om kakan då skulle bli dålig, skulle det fortfarande vara kvinnan som fick skämmas för att inte lyckats med kalaset.
Betyder detta att vi (kvinnor) behandlar och betraktar våra män som små barn? Om kvinnor alltid är mammor, hur ska vi då kunna frigöra oss, jämställa oss? Är inte moderns och barnets relation i grunden djupt ojämlik, ojämställd, en beroendesituation som omöjliggör "jämlik jämställdhet"? Är det alltså vår (kvinnors) behandling av män som barn vi måste lösgöra oss ifrån för att bli jämställda?
Kan man jämföra det hela med centrums (i-länder, nord, rika länder) relation till periferin (u-länder, syd, fattiga länder)? Har de rika för mycket att förlora på fattigas frihet, självständighet och icke-beroende?
Finns det för mycket att förlora för oss kvinnor om vi blir jämställda?
/yrsa
Jo, det är nog så att man måste skriva någonting just denna dag.
Läste i SvD att risken för svenska kvinnor att dö vid förlossning är 1 på 29 000. Lägst i världen. Det är ju bra för oss.
Något som gör det bra på ett annat, kanske inte direkt livsavgörande på samma sätt som själva döden är, är att det betyder att man forskat och utvecklat medicinska metoder som angår enbart kvinnor (och deras män som förlorar sin käraste, men ändå. Det är kvinnan som dör). Det känns bra, för oftast hör man om mediciner som tas fram, testas och utvecklas för män och mäns fysik. Sedan "chansar" man på hur medicinen verkar för kvinnor. Här har vi ett helt annat scenario. Det är bra.
Min bror föreslog ett rollspel idag. Alla kvinnor i familjen skulle aktivt välja att handla och bete sig som de upplever att män gör, alla männen som de upplever att kvinnor gör. Det skulle inte handla om att "grova till sig" eller "bli fjollig", utan handla om att reflektera över vem som förbereder maten, vilka rum man befann sig i vid olika situationer osv.
Jag och sambon gick med på det direkt. Vi talar ofta om roller och handlingar, jag tror vi är lite feministiska båda två. Brors flickvän sa också "ja". Mamma sa "nej". I princip skulle det gå bra men just denna 8:de mars får vi ju främmat, så hur skulle det gå om hon inte förberedde kalaset? Så hon sa "Jag gör kakan denna dag och överlåter kakbaket åt far de andra 364 dagarna." Nu vet jag ju att så inte kommer att ske, men det fick mig att fundera...
Visst finns det domäner, traditionellt bundna till kvinnors handlande, som vi (kvinnor) helt enkelt inte vill/vågar släppa kontrollen över? Och är inte detta ett allvarligt problem om man samtidigt vill förändra och jämställa könens handlingsutrymmen? Ann Söderlund råkade ut för samma sak i ett program för ett tag sedan. Hon diskuterade vem i familjen som gjorde vad med par runt om i Sverige. Alla slags par, alla åldrar, alla konstellationer, alla möjliga. Så ringde hon hem för att påminna far till barnen att det var föräldramöte på kvällen. Mannen hon just intervjuade sa något så KLOKT (Jag kommer inte ihåg ordagrant, men andemeningen löd):
Om du inte litar på att din man kommer ihåg och kan klara av saker, då får du ju heller aldrig någon avlastning även om han utför själva handlingen. du hindrar dig själv från att bli jämställd. Kvinnor måste se sin egen roll i emancipationen, inte bara kräva att männen förändrar sina handlingsmönster.
Min mor. Just DENNA DAG var inte en bra dag att leka "ombytta roller", vi skulle ju få besök. Då måste allt vara perfekt och flyta fint, annars skulle ju kalaset bli dåligt, annars skulle ju inte vår familj representeras på rätt sätt. OCH, kanske viktigast. Då representeras inte hennes (och alla familjens kvinnor (likheter med en annan diskussion lämnar jag därhän idag, fundera gärna på den själv)) på rätt sätt. Alltså, även när mannen gör kakan, om kakan då skulle bli dålig, skulle det fortfarande vara kvinnan som fick skämmas för att inte lyckats med kalaset.
Betyder detta att vi (kvinnor) behandlar och betraktar våra män som små barn? Om kvinnor alltid är mammor, hur ska vi då kunna frigöra oss, jämställa oss? Är inte moderns och barnets relation i grunden djupt ojämlik, ojämställd, en beroendesituation som omöjliggör "jämlik jämställdhet"? Är det alltså vår (kvinnors) behandling av män som barn vi måste lösgöra oss ifrån för att bli jämställda?
Kan man jämföra det hela med centrums (i-länder, nord, rika länder) relation till periferin (u-länder, syd, fattiga länder)? Har de rika för mycket att förlora på fattigas frihet, självständighet och icke-beroende?
Finns det för mycket att förlora för oss kvinnor om vi blir jämställda?
/yrsa
Subscribe to:
Posts (Atom)