Kalas

Idag har vi firat en trettioettåring. Hans ettårige son får naturligtvis mest uppmärksamhet.

Mitt i all tårta och middag, bilderböcker och dagisprat blir jag så trött. Varför?

Är det för att veckan har varit lång, det är varmt i lägenheten och uppmärksamheten ska fördelas åt alla håll samtidigt?
Är det för att jag återigen måste svara på direkta och indirekta frågor om jag och sambon ska ha barn snart? (Nej. Jag vill inte. Han vill inte. Vi vill inte. Varför kan ni inte bara lyssna?!)
Är det för att jag träffar dessa människor, min sambos familj, åtta gånger mer än min egen familj? Är det för att jag inte vet vad min familj gör om dagarna men vet allt om vad hans familj gör på...åtminstone helgerna? Jag vill ha min familj.

Jag älskar hans familj. De är varma, omsorgsfulla, ödmjuka, rara, roliga, aktiva, härliga människor med stora hjärtan och sinnen. Jag tycker om att träffa dem, äta middag tillsammans, gå på bio. Vi får all hjälp vi vill, på ett ögonblick.

Jag bara önskar att det var min pappa ibland. Att det var min pappa och mamma som gick ut på middag tillsammans med oss, att det var min bror som kom och såg fotbollen hos oss. Att min pappa kunde hjälpa oss att flytta en soffa en eftermiddag. Jag vet ju att han vill, men det tar fem timmar för min familj att nå oss, tjugo minuter för hans. Det är inte rättvist! Och ändå vill jag flytta längre bort? Är jag inte klok?


-yrsa, som längtar norrut trots timmarna till familjen

Läser Bang...

...och skriver under på Elin Alvemarks "Jag är guds prinsessa, the maddest bitch"- text i Bang #3:2007. Jag håller med, det måste vara den bästa text som någonsin formulerats!

Ibland...

...får man höra så udda saker när man:

- Bor med en spelutvecklare; "Du, vad tror du man får för åldersgräns när man begår självmord?"

- Diskuterar med tonåringar; "Så du är emot klimatförändringar då?"

- Åker buss med främlingar; "De skulle till en stor stad i Afrika...vad heter Afrikas huvudstad?"

- Diskuterar sommarsysslor; "Ja, jag kan ju ta med mig kiss."

- Är skötare åt en häst i stallet; "Om du inte vågar tränsa själv idag får du aldrig mer gå till hårfrissan!"

Tja, därmed inte sagt att jag själv inte säger udda saker ibland men de får någon annan skriva om!


Annars kretsar tankarna just nu kring vad ordet diskurs har för "delar". Vad betyder diskurs? (Jag vet vad en diskurs är, jag är bara nyfiken på ordets etymologi.)
"Discursus". Samtalande? Om jag minns rätt hade cursus något att göra med springande? Inte så lätt att veta...

Tid? Bara för en kopp kaffe.

Har du vant dig vid din älskades händer?

jag menar inte det sexuella, jag menar

ryggpartiets känsla mot din underarm när du håller om
dina inbuktningar mot den andres utbuktningar
handens värme och fuktighet
nackens rundning i din handflata
din älskades armhåla i förhållande till din axel

var ni skaver när ni går
steglängden på kvällspromenaden

lukterna
ljuden
rumpans reaktion på ditt tjuvnyp
famnens trygghet när världen känns mindre så

vridningar, rytmer, snedheter, vighet, mjukdelar och knotor

har du vant dig vid din älskades kropp?

Sommaren till ända

Så var även denna sommar förbi. Tiden, denna märkliga dimension, har flutit ytterligare ett stycke på väg (eller hur man nu väljer att se på saken) och vi är snart framme vid höst. Förr betydde årstiderna mer än de gör idag. Idag betyder "höst" "lite svalare, skolan börjar, semestern är slut, ny garderob, återgå till vanliga gängor, snart vinter, nya färger i naturen, nystart..." men vi stannar ofta kvar i en lunk vi känner igen, våra sysslor förändras inte nämnvärt, mer hur många lager man behöver ta på sig när man går utanför dörren.

Förr betydde "höst" fundamentala förändringar. Mikaeli kom med flytt för tjänstefolket, skörden skulle vara bärgad, den tillgång till växtlighet som sommaren erbjudit fick ransoneras och det färska blev allt mer ovanligt för var dag. Sysslorna förändrades med ljuset och från att ha arbetat ute hela solgången kom så småningom vinterns sysslor inomhus.

Sitt (stå, gå eller ligg för all del om det passar dig bättre) en stund och fundera på vad ljuset spelar för roll i din vardag. Färeställ dig sedan att du skulle vara beroende av dagsljuset på ett annat sätt, att inga elektriska lampor fanns. Låna sedan Anden i lampan av Jan Garnert på biblioteket och studera noga bilderna. Sommarens övergång i höst kommer att få en annan betydelse.

/yrsa

Lilla Rydsgården

När jag går till jobbet går jag till en annan tid men jag är kvar i min tid. Jag är ju min tid.

Lilla Rydsgården, eller Lillarydsgården, börjar byggas under 1650-tal. Jag lever i 2000-tal. När besökarna kommer leker jag 1749, tills de inte vill vara med längre eller jag inte vill eller orkar, då blir det återigen 2007 överallt.

Ibland ser jag vättar runt husknuten men i nästa stund finns det inte några vättar någonstans, vättar är bara något man såg förr, för man såg andra saker förr på grund av en rad olika saker som till syvende och sist kommer till att handla om perspektiv, föreställningar, tro och varseblivelse.

Ibland använder jag den gröna vattenslangen som finns gömd i visthusboden men inne i stugan är det kallt för det är hål i väggarna och denna sommar viner vinden rakt igenom. Då är sättungen det som håller mig varm men jag kan gå till Röda Baracken och dricka bryggkaffe, om jag vill. Eller så kokar jag pepparmyntathé över den brinnande elden år 1749, jag får välja själv.

Ett är dock säkert: när man väl provar på det både vill man leva så alltid och är man väldigt glad att man inte behöver leva så längre. Tid blir tydligt. Det tar tid att klippa fåren, karda, spinna, tvätta, sticka om man vill ha en ny tröja. Vi måste också arbeta för vår nya tröja, ofta med något helt annat än tröjan. Det är egentligen lite konstigt. Jag tycker att det är konstigt att man inte kan arbeta med tröjan om man vill ha en ny tröja, nästan alla i vår del av världen måste arbeta med något annat, medan någon annan i en annan del av världen arbetar med att göra tröjan som vi vill ha. Kunde vi inte byta? Vi gör våra tröjor, de gör sina tröjor? Då skulle ingen hinna göra Internet för vi skulle ha så mycket annat för oss; laga mat, odla grönsaker, klippa får och snickra hus. Det behöver vi inte göra idag för det gör någon annan åt oss, någon annan gör vårt hus åt oss så att de kan tjäna pengar så de kan köpa ett hus av någon annan som gör det åt dom.

Jag tycker det är lite konstigt, men det finns ingen väg ur det, verkar det som. Kan du hitta någon så blir jag kanske lite glad, för ibland tror jag inte alls att det är på detta vis man ska leva, ibland vill jag hoppa till 1749 och stanna för gott för livet ser så mycket verkligare ut där?

/yrsa

Hands up

Jag har fått en vuxen kvinnas händer. Jag vet inte vad som fick mig att se mina händer häromdagen, men jag slogs av att de inte längre var en flickas, ung kvinnas, utan att de var vuxna. Exakt vad som förändrats är svårt att säga, men det är något med dem, de ser starka ut. Dugliga. De är tydliga, stringenta. Kanske är det något i rörelserna, kanske är det något i hudens struktur, kanske är det formen som förändrats?

Jag tänkte ofta på en arbetskamrats händer för några år sedan. Hon var sju år äldre än mig, jag tänkte ofta på att hon var ung, men vuxen. Det var hennes händer som gjorde henne vuxen, de var inte den unga kvinnans, så som de var när jag lärde känna henne sju år tidigare.

Nu är det mina händer som blivit en vuxen kvinnas händer. De är vackra. Mina vuxna händer är vackra. De kan dessutom karda, spinna, smekas, klias, massera, rycka fästingar, rikta ljus, programmera fatfrog och göra inbakade flätor. De är bra.