Ser på TV. Singeltjejer på jakt efter den rätte: speed-dating, singelmiddagar, kryssningar, 40 middagsdejter på 52 veckor. "45 killar på 1 månad - ingen dög".
Jag undrar vad det är de saknar. Inte killarna och inte tjejerna, men situationerna där tycke förväntas uppstå?
-Idag är tvåsamhet norm, allt är som skapt för tvåsamhetens heliga idyll.-
Är själva jakten det som står i vägen för möjligheten att lyckas? Är den romantiska kärleken i kombination med partnerskapet i ett resonemangsäktenskap det ideal som flyr om man uttalar sin önskan högt?
Spänning, blickar, flirt, fantasier, förhoppningar, väntan, tro, hopp -och kärlek. Flyr de om man högt uttalar "det är därför vi är här, vi ska se om vi kan finna något intressant hos varandra, vi ska stämma varandra mot våra check-lists". Måste inte ovissheten finnas där som en komponent, nerv: "Flirtar vi? Har vi en överenskommelse på gång? Kommer någon av oss ta kontakt?"
Hur öppen är man för den andre om man skapar en check-list över egenskaper och ratar alla som inte genast tänder en gnista? Kan gnistan ens finnas om man letar efter den, förutsätter den? Eller behöver den ovisshet och överraskningmoment för att slå till?
- Jag vet att människor finner varandra via dating-sajter, speed-dating, kryssningar, blind-dates och kontaktannonser. Men händer det lika ofta som vid kaffe-automaten, på skolgårdar, föreningsmöten, i köer, vid poolkanter eller vid fotbollsplanens vita kantlinje just när dottern gör mål?
Ingen aning.-
Men, do check-lists & romance really match?
Och behöver jag verkligen bry mig, när sambon är så nära så nära och jag är uppfylld av denna närhet?
Thursday, May 17, 2007
Thursday, May 10, 2007
Udda
Varför är vi rädda för det som är avvikande, det som vi har svårt för att vid en första anblick kategorisera? Jag tror att det kanske är för att allt som vi inte förstår lätt hamnar i facket "farligt" snarare än i facket "ta reda på mer om". Då blir frågan naturligtvis "Varför utforskar vi inte det avvikande istället för att undvika det?"
Johan Asplund har skrivit mycket tankeväckande om anonymitet i storsamhällen, städer, gesellschaft. Jag tror som vanligt att mycket av det vi upplever idag såg annorlunda ut förr. Nej, visst. Kanske var man inte mindre rädd för det avvikande, men kanske hade man större anledning att hålla sig avvaktande mot det därför att man redan kände sin omgivning? Allt som var avvikande var antingen känt och därmed flyttat till en annan kategori, eller nytt och därmed yrkade på försiktighet? Jag vet inte, kanske romantiserar jag de mindre bygemenskaperna mer än lovligt? Kanske var den avvikande inte alls flyttad till en annan kategori, bort från "farligt"? Eller så var kategorin för avvikande större, uppdelad i många fack? "Tattare var farliga och några man höll sig undan, byfånen var ofarlig men någon man höll sig undan"? Vilket åter för oss tillbaka till känd avvikelse och okänd. Jag vet varken fram eller tillbaka?
På en högskola jag studerat vid arrangerade en klass ett verklighetsspel. En avvikande figur dök upp på skolan och ställde frågor om spöken till studenterna i kafeterian. Kvinnojouren fick emotta en ökad mängd samtal från kvinnor som kände sig hotade av denne figur, påstod de. Jag undrar vad i denne figur som fick kvinnorna att känna sig hotade? En yngling med konstiga kläder pratar mer med studenter i kafeterian än andra studenter gör med varandra, han tog kontakt på fel sätt och pratade om "oförståeliga" ämnen. Han hotade aldrig någon, tog aldrig någon fysisk kontakt, figurerade inte utanför högskolans kafeteria, var inte aggresiv eller högljudd. Bör vi blir rädda, känna oss hotade av något sådant här, eller bör vi bli mer accepterande?
Eller ska vi acceptera att våra uppfattningar om vad som är personligt farligt, vad vi blir rädda för, känner oss hotade av, är skiftande och det som skrämmer någon är ofarligt för någon annan?
Ur ett maktperspektiv, vem tjänar på att vi är rädda för det avvikande och vem förlorar? Finns det strategier för någon att kontrollera någon annans värld genom rädsla för avvikelse? Hur är det att vara avvikande? Vem tjänar på att du är rädd för att vara avvikande? Bör vi straffa avvikelse? Juridiskt, ekonomiskt, socialt? Straffas inte avvikande redan socialt? Är det rätt eller fel? Var går gränserna?
Vad tycker du?
Johan Asplund har skrivit mycket tankeväckande om anonymitet i storsamhällen, städer, gesellschaft. Jag tror som vanligt att mycket av det vi upplever idag såg annorlunda ut förr. Nej, visst. Kanske var man inte mindre rädd för det avvikande, men kanske hade man större anledning att hålla sig avvaktande mot det därför att man redan kände sin omgivning? Allt som var avvikande var antingen känt och därmed flyttat till en annan kategori, eller nytt och därmed yrkade på försiktighet? Jag vet inte, kanske romantiserar jag de mindre bygemenskaperna mer än lovligt? Kanske var den avvikande inte alls flyttad till en annan kategori, bort från "farligt"? Eller så var kategorin för avvikande större, uppdelad i många fack? "Tattare var farliga och några man höll sig undan, byfånen var ofarlig men någon man höll sig undan"? Vilket åter för oss tillbaka till känd avvikelse och okänd. Jag vet varken fram eller tillbaka?
På en högskola jag studerat vid arrangerade en klass ett verklighetsspel. En avvikande figur dök upp på skolan och ställde frågor om spöken till studenterna i kafeterian. Kvinnojouren fick emotta en ökad mängd samtal från kvinnor som kände sig hotade av denne figur, påstod de. Jag undrar vad i denne figur som fick kvinnorna att känna sig hotade? En yngling med konstiga kläder pratar mer med studenter i kafeterian än andra studenter gör med varandra, han tog kontakt på fel sätt och pratade om "oförståeliga" ämnen. Han hotade aldrig någon, tog aldrig någon fysisk kontakt, figurerade inte utanför högskolans kafeteria, var inte aggresiv eller högljudd. Bör vi blir rädda, känna oss hotade av något sådant här, eller bör vi bli mer accepterande?
Eller ska vi acceptera att våra uppfattningar om vad som är personligt farligt, vad vi blir rädda för, känner oss hotade av, är skiftande och det som skrämmer någon är ofarligt för någon annan?
Ur ett maktperspektiv, vem tjänar på att vi är rädda för det avvikande och vem förlorar? Finns det strategier för någon att kontrollera någon annans värld genom rädsla för avvikelse? Hur är det att vara avvikande? Vem tjänar på att du är rädd för att vara avvikande? Bör vi straffa avvikelse? Juridiskt, ekonomiskt, socialt? Straffas inte avvikande redan socialt? Är det rätt eller fel? Var går gränserna?
Vad tycker du?
Thursday, April 26, 2007
Val
Mitt tågsällskap och jag diskuterar diverse spörsmål på tåget. Jag uppskattar det mycket.
Senast handlade det om val. Om valfrihet. Om ångest inför val och vad ett val egentligen är. Väljer är något vi gör varje dag, flera gånger. Vi väljer att gå upp på morgonen, i tid eller för sent. Kanske för tidigt? Vi väljer kläder, vi väljer frukost vi väljer utbildning, vi väljer bostad, vi väljer partner, vi väljer bilmärke, vi väljer vår identitet, vi väljer att låta någon annan välja vissa saker åt oss. Men består vår valfrihet verkligen av fria val, och mår vi bra av att välja så ofta som vi gör?
Vi har tidigare talat om livslinjer här på bloggen. Om konsumtion som kompensation för förkortad vertikal livslinje. Det är min mening och jag tänker hålla fast den ytterligare ett ögonblick. I dagens moderna/senmoderna/postmoderna, du vår välja själv, samhälle köper vi för att hålla vår nationella budget på fötter. Vi köper för att berätta om oss själva, vi köper för det får oss att känna oss fria att välja själva. Men får det oss att må bättre, eller innebär konsumtionen en ständig påminnelse om något vi håller på att förlora? Berättar TV-programmen normerande berättelser för oss om det fula som blir vackert under Knivens Val just därför att vårt utseende, apperance, är det enda vi känner våra vardagliga medmänniskor genom? Berättar bondesamhällets narrativer om insidan, om substansen, om normer för beteende medan industrisamhällets narrativer berättar om utsidan, om formen, om normer för apperance eftersom vi inte längre kan delta i varandras vertikala livslinjer?
Blir valen om framtid, vänner, boende, karriär, åsikter, kunskap, perspektiv tryckande eftersom vetskapen om vad vi väljer bort när vi väljer till är så stor? Är varje val livsavgörande? Är det bättre att känna till mindre om alternativen, att inte ha obegränsat med alternativ? Är detta en ångestskapande faktor och vad kan vi göra åt den? Kan vi och vill vi, verkligen, avstå från valfriheten?
(För att inte tala om den politiska och maktrelationella aspekten av val. Vem ger oss valen, vem låter oss se vilka val som finns, vem tjänar på de val vi gör?)
Är val bra? För vem är val bra?
Senast handlade det om val. Om valfrihet. Om ångest inför val och vad ett val egentligen är. Väljer är något vi gör varje dag, flera gånger. Vi väljer att gå upp på morgonen, i tid eller för sent. Kanske för tidigt? Vi väljer kläder, vi väljer frukost vi väljer utbildning, vi väljer bostad, vi väljer partner, vi väljer bilmärke, vi väljer vår identitet, vi väljer att låta någon annan välja vissa saker åt oss. Men består vår valfrihet verkligen av fria val, och mår vi bra av att välja så ofta som vi gör?
Vi har tidigare talat om livslinjer här på bloggen. Om konsumtion som kompensation för förkortad vertikal livslinje. Det är min mening och jag tänker hålla fast den ytterligare ett ögonblick. I dagens moderna/senmoderna/postmoderna, du vår välja själv, samhälle köper vi för att hålla vår nationella budget på fötter. Vi köper för att berätta om oss själva, vi köper för det får oss att känna oss fria att välja själva. Men får det oss att må bättre, eller innebär konsumtionen en ständig påminnelse om något vi håller på att förlora? Berättar TV-programmen normerande berättelser för oss om det fula som blir vackert under Knivens Val just därför att vårt utseende, apperance, är det enda vi känner våra vardagliga medmänniskor genom? Berättar bondesamhällets narrativer om insidan, om substansen, om normer för beteende medan industrisamhällets narrativer berättar om utsidan, om formen, om normer för apperance eftersom vi inte längre kan delta i varandras vertikala livslinjer?
Blir valen om framtid, vänner, boende, karriär, åsikter, kunskap, perspektiv tryckande eftersom vetskapen om vad vi väljer bort när vi väljer till är så stor? Är varje val livsavgörande? Är det bättre att känna till mindre om alternativen, att inte ha obegränsat med alternativ? Är detta en ångestskapande faktor och vad kan vi göra åt den? Kan vi och vill vi, verkligen, avstå från valfriheten?
(För att inte tala om den politiska och maktrelationella aspekten av val. Vem ger oss valen, vem låter oss se vilka val som finns, vem tjänar på de val vi gör?)
Är val bra? För vem är val bra?
Thursday, April 12, 2007
Hur många vänner har du?
För tio år sedan, när jag var sexton, kunde jag med lätthet räkna upp tjugo vänner som jag kände verkligt väl. Förutom familjen. Vänner vars tankar, idéer, känslor, funderingar, rädslor, glädjen, intressen, styrkor eller svagheter jag väl kände till, var förtrogen med, hade vetskap om. Vänner som i verklig mening deltog i min vardag, jag i deras.
Idag kan jag nämna en människa, med viss modifikation två, som stämmer in på beskrivningen. Jag träffar fortfarande människor varje dag, jag har ett kontaktnät, jag deltar i gruppgemenskaper av olika slag på olika platser, men vänner har jag inte på samma sätt längre. Inte sådana där vardagsvänner som för tio år sedan. Mina välkända vänner träffar jag några gånger om året, talar med i telefon vid några tillfällen, skickar ett e-postmeddelande ibland. Men vi deltar inte längre i varandras vardag.
Detta kanske är fullt naturligt för en tjugosexårig sambo som flyttat mycket och som värderar hemmakvällar med familjen före studentlivet? Bekantskapskretsen blir större men vännerna färre? Människor försvinner in i familjegemenskaper, tätare cirklar, egna bestyr på ett sätt som 14-18 åringar inte behöver tänka på? Man delar inte hemligheter med vardagsvänner, man delar dem med sambon, familjen eller någon vän som funnits där länge?
Eller har jag blivit dålig på att umgås? Vill andra inte längre träffa mig, dela hemligheter med mig? Har jag stängt ute andra ur min vardag, finns där idag inte vänner utan kontakter - sorterade utifrån ämneskategorier: teatervänner, kursare, tidigare kursare, sambons vänner och familj, "hemmafolk", dansfolk?
Eller är detta vad som menas med ett abstrakt samhälle? Upplever alla kosmopoliter detta? Är barnet, ungdomen, en lokalt förankrad företeelse (för de barn som inte flyttat ofta), är den oflyttade alltid ett lokalt samhälle i sig, har den oflyttade människan alltid vardagsvänner? Är jag offer för en tid? Eller är jag offer för mig själv? Är detta mitt offer för tvåsamheten? Eller är detta mitt offer för en mognad personlighet?
Jag vet inte, men jag kan bli lite rädd. Kommer den där känslan som fyllde 14-åriga yrsa aldrig mer att infinna sig? Den där uppslukande, allt annat utestängande, evigt flytande, viskande, fnittrande, tillhörande, delaktiga tala-i-telefonen-fyra-timmar-i-sträck-känslan hon delade med sina många vardagsvänner. Är den borta? Försvinner den när man blir
vuxen
?
äldre
?
flyttad
?
tråkig
?
Eller är det bara mig det är fel på?
Idag kan jag nämna en människa, med viss modifikation två, som stämmer in på beskrivningen. Jag träffar fortfarande människor varje dag, jag har ett kontaktnät, jag deltar i gruppgemenskaper av olika slag på olika platser, men vänner har jag inte på samma sätt längre. Inte sådana där vardagsvänner som för tio år sedan. Mina välkända vänner träffar jag några gånger om året, talar med i telefon vid några tillfällen, skickar ett e-postmeddelande ibland. Men vi deltar inte längre i varandras vardag.
Detta kanske är fullt naturligt för en tjugosexårig sambo som flyttat mycket och som värderar hemmakvällar med familjen före studentlivet? Bekantskapskretsen blir större men vännerna färre? Människor försvinner in i familjegemenskaper, tätare cirklar, egna bestyr på ett sätt som 14-18 åringar inte behöver tänka på? Man delar inte hemligheter med vardagsvänner, man delar dem med sambon, familjen eller någon vän som funnits där länge?
Eller har jag blivit dålig på att umgås? Vill andra inte längre träffa mig, dela hemligheter med mig? Har jag stängt ute andra ur min vardag, finns där idag inte vänner utan kontakter - sorterade utifrån ämneskategorier: teatervänner, kursare, tidigare kursare, sambons vänner och familj, "hemmafolk", dansfolk?
Eller är detta vad som menas med ett abstrakt samhälle? Upplever alla kosmopoliter detta? Är barnet, ungdomen, en lokalt förankrad företeelse (för de barn som inte flyttat ofta), är den oflyttade alltid ett lokalt samhälle i sig, har den oflyttade människan alltid vardagsvänner? Är jag offer för en tid? Eller är jag offer för mig själv? Är detta mitt offer för tvåsamheten? Eller är detta mitt offer för en mognad personlighet?
Jag vet inte, men jag kan bli lite rädd. Kommer den där känslan som fyllde 14-åriga yrsa aldrig mer att infinna sig? Den där uppslukande, allt annat utestängande, evigt flytande, viskande, fnittrande, tillhörande, delaktiga tala-i-telefonen-fyra-timmar-i-sträck-känslan hon delade med sina många vardagsvänner. Är den borta? Försvinner den när man blir
vuxen
?
äldre
?
flyttad
?
tråkig
?
Eller är det bara mig det är fel på?
Wednesday, March 28, 2007
Att vara hemma
Vad innebär det att vara hemma? Är det en känsla eller en plats? Kan hemma vara en plats utan känsla, en känsla utan plats? Kan hemma vara en relation?
I staden där jag växte upp är allt sig likt, är inget sig likt, förändras allt, förändras ingenting. Går längs välbekanta gator, möter välbekanta vyer. Husen står där i samma färg på samma plats, men är ändå inte samma hus. Gatorna dammar i vårsolen på samma sätt som förr, bär samma namn, leder mot välkända platser. Ändå känner jag inte igen dem, känner inte igen känslan, känner bara minnet av det välbekanta.
Platserna som bär minnen, min vertikala livslinje är förbunden med dem. Så många förfäder från denna plats, ändå saknas närheten. Har jag låtit min horisontella livslinje ta för mycket plats? Har jag blvit för beroende av den? Har jag kommit att definiera mig mer utifrån den och mindre från min historia? Är detta ett resultat av ett modernt samhälle? Blir konsekvensen av våra abstrakta relationer att vi hittar hem överallt men aldrig känner oss hemma? Behöver vi, har vi kanske redan, omdefinierat vad hemma är? Vet du var du hör hemma?
Jag tror jag är hemma, men ibland känns jag så långt borta. Var är jag då?
I staden där jag växte upp är allt sig likt, är inget sig likt, förändras allt, förändras ingenting. Går längs välbekanta gator, möter välbekanta vyer. Husen står där i samma färg på samma plats, men är ändå inte samma hus. Gatorna dammar i vårsolen på samma sätt som förr, bär samma namn, leder mot välkända platser. Ändå känner jag inte igen dem, känner inte igen känslan, känner bara minnet av det välbekanta.
Platserna som bär minnen, min vertikala livslinje är förbunden med dem. Så många förfäder från denna plats, ändå saknas närheten. Har jag låtit min horisontella livslinje ta för mycket plats? Har jag blvit för beroende av den? Har jag kommit att definiera mig mer utifrån den och mindre från min historia? Är detta ett resultat av ett modernt samhälle? Blir konsekvensen av våra abstrakta relationer att vi hittar hem överallt men aldrig känner oss hemma? Behöver vi, har vi kanske redan, omdefinierat vad hemma är? Vet du var du hör hemma?
Jag tror jag är hemma, men ibland känns jag så långt borta. Var är jag då?
Thursday, March 22, 2007
För eller emot, är det frågan?
(Först: Sidan håller på att stegvis byta utseende med enorm hjälp av sambon. Ha tålamod, den blir snart lika fin som en liten bit högt, blont, torrt gräs invid en lerig pöl och det övervintrade gröna gräset.)
Så satt jag där på 85-årskalaset igår. Tårta, vin, tårta, vatten, vin, vatten, vatten, bulle, tårta, kaffe, kaka, whiskey, vatten.
Diskussionen handlade om evolution, biologi, kultur, samhälle, och vad styr våra handlingar EGENTLIGEN? Hur mycket av oss är biologi, hur mycket styr samhälleliga regler över vår biologi, varför tvingas vi tänka bort vad evolutionen mejslat fram därför att samhället förväntar sig att vi handlar annorlunda? Runt bordet en arkeolog, en etnolog/så småningom humanekolog, en psykolog och en innebandyspelare, vilket visade sig utgöra en mycket väl lämpad mix för sådana här frågor!
Så sa jag något om förutsättningar för odling och "några grader varmare". Jag inflikade säkert något om vilka konsekvenser detta kan få för framtiden.
Då fick jag frågan: Så du är emot klimatförändringar då alltså?
Jag kunde inte svara på två sekunder. "Syntax error", kunde man ställa frågan så? För mig har frågan alltid varit om man orkar (och hur man motiverar andra att orka) engagera sig för att förhindra en eskalerande katastrof. Det hade aldrig slagit mig att andra kanske såg på frågan som något man mentalt ska/kan ta ställning för eller emot.
"Eh, ja?" "Är inte du?"
-Nej. eller, jo, men det blir ju varmt.
Det som slog mig i efterhand var att under de där två sekunderna hörde jag föreläsningar om klimatförhållande, koreoliskrafter, el niño, nattliga satelitbilder som visuellt synliggör centrum-periferi-relationer, exploatering av råvaruresurser, försörjningssätt och förutsättningar för dessa. Kort sagt, en och en halv termins studier i humanekologi flimrade förbi medan jag försökte sortera hur jag skulle förstå frågan som förvånade mig: gick inte alla omkring och tänkte på "fysiska och ekologiska förutsättningar för mänsklig, icke-industriell försörjning och industrisamhällets förutsättningar och konsekvenser"?
Hjälp mig nu, gott folk! Hur upplever ni att er omgivning tänker om den nuvarande debatten om klimatförändringar samt tidigare årtiondens diskussioner om försurning, avskogning, ökenutbredning, utdöende djurarter och kemisk förgiftning i näringskedjor? Upplever ni att det går att ställa frågan om man är för eller emot vad som händer vår jord? Hur upplever ni omgivningens förmåga att tänka i helhetsbegepp och långsiktigt?
Såg första avsnittet av Planeten som sändes i SVT. TV-apparater bärs genom staden för att dumpas på en speciell soptipp som väst köpt in sig på. För oss är det självklart, naturligtvis kastas våra TV-apparater och annan elektronisk utrustning där därför att det är billigare än att behöva ta hänsyn till de miljökrav som ställs hos oss. Det ger oss en ren och fin våräng, och det ser bra ut i vår miljöstatistik. Tyvärr sa en man de intervjuade att de var tvungna att ta hand om vårt avfall därför att vi inte hade någon plats. Menade han att han trodde att vi redan smutsat ner vår egen mark så vi inte hade någon plats, eller menade han det som en rättmätig anklagelse "Väst har inte plats för de har för många rena skogar, ängar och vattendrag"? Jag förstod aldrig vilket, och helt ärligt tycker jag inte att det ena är bättre än det andra. Antingen är det synd om honom som blivit så utnyttjad av världssystemets ojämna ekologiska utbyte och inte ens är medveten om det (FY FY FY på nord/väst/i-länder/productive economies!!!) eller så förstod han precis och då är det synd om "oss" som är sådana jävla idioter att vi tror att Syd/tredje världen/u-länder/extractive economies kommer att låta oss slippa stå till svars den dagen de får möjlighet att säga till på skarpen.
Vad som hände på kalaset?
Nej, jag drog inte en föreläsning om hur "varmt" hos oss påverkar andra delar av världen, hur förödande detta skulle kunna vara för mänsklighetens försörjning, vilka jag tror är de som skulle få mat och vad det innebär för andra djurarter. (Lite senare fick jag iaf berätta om termodynamikens första och andra lag, och varför de är så extremt viktiga när man talar om miljö och försörjning, så jag blev nöjd ändå.) Men jag fick tydligt veta vad jag lärt mig sedan i höstas. TACK alla undervisande lärare och författare vi läst, TACK klassen för bra diskussioner!
Ibland behöver man lite vardag för att förstå sina studier.
Så satt jag där på 85-årskalaset igår. Tårta, vin, tårta, vatten, vin, vatten, vatten, bulle, tårta, kaffe, kaka, whiskey, vatten.
Diskussionen handlade om evolution, biologi, kultur, samhälle, och vad styr våra handlingar EGENTLIGEN? Hur mycket av oss är biologi, hur mycket styr samhälleliga regler över vår biologi, varför tvingas vi tänka bort vad evolutionen mejslat fram därför att samhället förväntar sig att vi handlar annorlunda? Runt bordet en arkeolog, en etnolog/så småningom humanekolog, en psykolog och en innebandyspelare, vilket visade sig utgöra en mycket väl lämpad mix för sådana här frågor!
Så sa jag något om förutsättningar för odling och "några grader varmare". Jag inflikade säkert något om vilka konsekvenser detta kan få för framtiden.
Då fick jag frågan: Så du är emot klimatförändringar då alltså?
Jag kunde inte svara på två sekunder. "Syntax error", kunde man ställa frågan så? För mig har frågan alltid varit om man orkar (och hur man motiverar andra att orka) engagera sig för att förhindra en eskalerande katastrof. Det hade aldrig slagit mig att andra kanske såg på frågan som något man mentalt ska/kan ta ställning för eller emot.
"Eh, ja?" "Är inte du?"
-Nej. eller, jo, men det blir ju varmt.
Det som slog mig i efterhand var att under de där två sekunderna hörde jag föreläsningar om klimatförhållande, koreoliskrafter, el niño, nattliga satelitbilder som visuellt synliggör centrum-periferi-relationer, exploatering av råvaruresurser, försörjningssätt och förutsättningar för dessa. Kort sagt, en och en halv termins studier i humanekologi flimrade förbi medan jag försökte sortera hur jag skulle förstå frågan som förvånade mig: gick inte alla omkring och tänkte på "fysiska och ekologiska förutsättningar för mänsklig, icke-industriell försörjning och industrisamhällets förutsättningar och konsekvenser"?
Hjälp mig nu, gott folk! Hur upplever ni att er omgivning tänker om den nuvarande debatten om klimatförändringar samt tidigare årtiondens diskussioner om försurning, avskogning, ökenutbredning, utdöende djurarter och kemisk förgiftning i näringskedjor? Upplever ni att det går att ställa frågan om man är för eller emot vad som händer vår jord? Hur upplever ni omgivningens förmåga att tänka i helhetsbegepp och långsiktigt?
Såg första avsnittet av Planeten som sändes i SVT. TV-apparater bärs genom staden för att dumpas på en speciell soptipp som väst köpt in sig på. För oss är det självklart, naturligtvis kastas våra TV-apparater och annan elektronisk utrustning där därför att det är billigare än att behöva ta hänsyn till de miljökrav som ställs hos oss. Det ger oss en ren och fin våräng, och det ser bra ut i vår miljöstatistik. Tyvärr sa en man de intervjuade att de var tvungna att ta hand om vårt avfall därför att vi inte hade någon plats. Menade han att han trodde att vi redan smutsat ner vår egen mark så vi inte hade någon plats, eller menade han det som en rättmätig anklagelse "Väst har inte plats för de har för många rena skogar, ängar och vattendrag"? Jag förstod aldrig vilket, och helt ärligt tycker jag inte att det ena är bättre än det andra. Antingen är det synd om honom som blivit så utnyttjad av världssystemets ojämna ekologiska utbyte och inte ens är medveten om det (FY FY FY på nord/väst/i-länder/productive economies!!!) eller så förstod han precis och då är det synd om "oss" som är sådana jävla idioter att vi tror att Syd/tredje världen/u-länder/extractive economies kommer att låta oss slippa stå till svars den dagen de får möjlighet att säga till på skarpen.
Vad som hände på kalaset?
Nej, jag drog inte en föreläsning om hur "varmt" hos oss påverkar andra delar av världen, hur förödande detta skulle kunna vara för mänsklighetens försörjning, vilka jag tror är de som skulle få mat och vad det innebär för andra djurarter. (Lite senare fick jag iaf berätta om termodynamikens första och andra lag, och varför de är så extremt viktiga när man talar om miljö och försörjning, så jag blev nöjd ändå.) Men jag fick tydligt veta vad jag lärt mig sedan i höstas. TACK alla undervisande lärare och författare vi läst, TACK klassen för bra diskussioner!
Ibland behöver man lite vardag för att förstå sina studier.
Wednesday, March 14, 2007
13.25, vardagar
Klockan slår 13.25 och vi sätter oss framför TVn, slår på kanal 6. Lunchen i knät, eller på spisen för det är lunchtid såhär dags på dagen. "Captains logg, star-date..." och så är det igång. Programmet är ungeför 40 minuter långt, inklusive reklampauser.
Förutom att själva serien är bra, och omåttligt älskad genom tiderna, finner jag det mest givande att fundera på hur ämnen förs upp på agendan, diskuteras och ältas. Och för dramaturgins skull behöver man få ett svar på ofta mycket knepiga moraliska, politiska, etiska och känslomässinga dilemman. Tidsresorna är naturligtvis alltid väldigt omdiskuterade, liksom andra rasers rätt till sina kulturyttringar och kulturellt styrda förehavanden. Hur annorlunda får Andra vara innan de blir så annorlunda att vi måste förändra dem? Kan, ska, bör man blunda för Andras, i våra ögon, orättvisa handlande? Ska man alltid hjälpa nödställda, oavsett hjälpens tänkbara konsekvenser? Hur förklarar man för ett folk att större politiska makter beslutat något om deras land över huvudet på dem som anser sig vara rättmätiga landägare, som nu får se någon annan göra anspråk på deras förfäders landskap?
Diskussionen i serien berör folk, raser, planeter och solsystem vi aldrig tidigare hört talas om, men det är inte svårt för oss att känna igen vilka ämnen det är som egentligen behandlas. Kanske bör serien visas på samhällskunskapslektioner för högstadiet? Kan distansen som dramatiseringen innebär erbjuda en god plattform för mindre infekterade diskussioner?
Nej, detta är inte ett inlägg om pedagogiska metoder, detta är bara ett sätt att få er alla att bänka er 13.25 på vardagar. Kanal 6. Vi kan diskutera avsnitten här, om ni vill.
Förutom att själva serien är bra, och omåttligt älskad genom tiderna, finner jag det mest givande att fundera på hur ämnen förs upp på agendan, diskuteras och ältas. Och för dramaturgins skull behöver man få ett svar på ofta mycket knepiga moraliska, politiska, etiska och känslomässinga dilemman. Tidsresorna är naturligtvis alltid väldigt omdiskuterade, liksom andra rasers rätt till sina kulturyttringar och kulturellt styrda förehavanden. Hur annorlunda får Andra vara innan de blir så annorlunda att vi måste förändra dem? Kan, ska, bör man blunda för Andras, i våra ögon, orättvisa handlande? Ska man alltid hjälpa nödställda, oavsett hjälpens tänkbara konsekvenser? Hur förklarar man för ett folk att större politiska makter beslutat något om deras land över huvudet på dem som anser sig vara rättmätiga landägare, som nu får se någon annan göra anspråk på deras förfäders landskap?
Diskussionen i serien berör folk, raser, planeter och solsystem vi aldrig tidigare hört talas om, men det är inte svårt för oss att känna igen vilka ämnen det är som egentligen behandlas. Kanske bör serien visas på samhällskunskapslektioner för högstadiet? Kan distansen som dramatiseringen innebär erbjuda en god plattform för mindre infekterade diskussioner?
Nej, detta är inte ett inlägg om pedagogiska metoder, detta är bara ett sätt att få er alla att bänka er 13.25 på vardagar. Kanal 6. Vi kan diskutera avsnitten här, om ni vill.
Subscribe to:
Posts (Atom)