Att vara någonstans

Jag har alltid tänkt att man inte har varit på en plats förrän man ätit något där. Det räcker inte med att gå ut på en perrong för att byta tåg, man kan inte säga att man varit där då. (Jo, det har man ju. Man var ju inte inte där. Men ni fattar.)

Jag har ändrat mig nu, man har varit på en plats om man aktivt gjort något.

Jag har varit i Boden. Där hoppade jag på ett ben.
I Kiruna tog jag kort.
I Gällivare stod jag och velade.
I Narvik åt jag.
Men Abisko turiststation, där har jag inte varit än. Inte Riksgränsen, Katterjåkk (hur stavades det egentligen? Vad man glömmer fort!), Björnfjell eller Vassilevaara (eller vad hette det?) heller.

Nu ska jag samla grus i Älvsbyn.

Mer från norr

Vad det är konstigt ändå. Så mycket yta, så mycket plats, sådana enorma vidder. Men inte en själ.

Jag ljuger, det är ju fullt av folk, men det är så tomt! Hundra gånger har jag sagt "Där kan jag bo!", fullkomligt medveten om att jag inte kan det. Jag kan ju inte det, men jag vill!

Min klänning är full av kexchokladsmulor. Kaffe och en "Go´o´gla´" satte fart på kroppen efter en slö eftermiddag. OK, jag ska berätta vad som hänt:

Kiruna skymtade och när tåget stannade till hoppade jag snabbt av och tog bilder. Det blev inte något att visa upp, men jag satte min fot där. Alltid något.

Snabbt upp i vagnen och vidare: Abisko Östra och Turiststation, Björkliden, Riksgränsen. Jisses vad trötta vi var då!

Narvik! Vakna, vi ska gå av! En trevlig tulltjänsteman i fin uniform gav oss vägvisning till Peppes Pizza, där vi åt oss mätta på en kryddning vi inte var vana vid. Gott, men ovant. Sedan snabbt längs en gata upp och ner - så på tåget igen. Trött trött trött.

Riksgränsen, Björkliden, Abisko: kaffe och kexchoklad. Snart skymtar Kiruna igen och resan hemåt har verkligen börjat. Vad snabbt det gick, så otroligt fort!

Gällivare om en liten liten stund. Nu är vi snart hemma... Eller?

/yrsa, hemma på tåget

Norra delarna

8.36 for tåget igår morse. Sedan dess har vi avverkat högtidsstunder såsom Vetekatten, Järvsö (Hälsingland är vackert), Älvsbyn, Boden, Murjek (äntligen! Vad jag längtat!), Polcirkeln, Nattavaara, Gällivare, Harrå. Snart passerar vi en mängd gränser.

Målet är Narvik, där vi ska äta en burgare och köpa souvenirer. Sedan ska vi hem med vändande tåg, samma hytt som uppresan. Det är verkligen vårt hem under drygt 38 timmar!

Vi ska se på Sverige. Vi ska se på Sverige. Jag vill inte till Afrika eller luffa runt i Sydostasien, jag vill se vårt Sverige. De fantastiska fjällen, kusterna, slätterna, skogarna och klipporna. Småorter och större städer. Jag vill se allt det först. Helst vill jag bo en stund lite här och var också. Murjek speciellt, men allt över Gävle duger bra. Bara det finns plats och mycket luft.

Kiruna skymtar nu.

Vädret är det bästa tänkbara: sol, värme, blå himmel och snö på marken. Gnistrande används flitigt, men det är nog det enda ord som passar just nu.

Morgonkaffet har sällan varit så vacker. Jag tror det blir norrut ganska snart igen!

Mitt ressällskaps blogg:
www.prinsessapavift.blogg.se

/yrsa

Jahaja

Här sitter jag nu, 29 år gammal, vaccinerad mot en svininfluensa och har tappat gnistan.

Ja, gott folk, så är det. Jag har tappat gnistan, vill ingenting längre. Jag har fått nog.

Drömmar, hade jag enorma. Vänner, hade jag många. Livet snurrade, fyllt av spännande möjligheter. Jag hade vidlyftiga tankar om vad mitt liv skulle innehålla, men nu sitter jag här och har tappat gnistan!

Varje dag känns som 24 timmar att fylla med något för att få tiden att gå. Så less! Finns det någon därute som vill byta liv med mig? Eller har något förslag på hur man gör livet mer drägligt? För just nu är jag helt enkelt lite besviken på det, och jag är för gammal för att tänka "när jag blir stor ska jag/vill jag" särskilt länge till...

/yrsa, host host host

Vilken lunch vi snart ska äta!

Laxburgare ICA (faktiskt goda!)
Buljongkokt vitkål (oerhört smakligt!)
Rotsaker i ugn, härligt röda av rödbetorna

Smaklig måltid till oss!

Barn

Barn.
Jag har så svårt att förstå tankarna hos de som önskar sig ett barn, de som vill ha barn. HUR tänker man? VAD tänker man? Vad känner man, Hur känner man?

En bebis, ja ok. Det kan jag förstå. Liten, oskyldig, försvarslös, full av förhoppningar och möjligheter. Den tanken går ju bra. Man är nybliven förälder, man vet att det blir jobbigt, men det är man beredd på. Man sover dåligt, men kan inte se sig mätt. Jag hajjar. Jag förstår. Den tanken kan jag köpa.

En femåring. Ja, kanske. När den är tyst eller säger söta saker. När frågorna är heeelt underbara och kommentarerna minnesvärda. Man ser sig själv med denna femåring och man är stolt, vill berätta för kollegorna. Farmorfarfarmormormorfar tindrar med ögonen och vill vara barnvakt, tävlar om femåringens gunst. Jag hajjar. Jag förstår. Den tanken kan jag köpa.

En sjuåring, eller kanske till och med tioåring. Ja, visst. Som stolt förälder tänker man sig att barnet är begåvat, gör väl ifrån sig i skolan och har många vänner. Barnets intressen är intressanta även för föräldrarna - tänker man när man fantiserar innan man tar beslutet. Man tänker sig en bra relation, man får höra allt som händer i skolan och känner sig delaktig. Såklart, man får ju själv bestämma i sina fantasier.

Men en femtonåring??? Och då tänker jag inte på den bedrövliga, besvärliga tonårstiden med bråk och identitetskris och frigörelseprocesser. Nejdå, det kan ju kanske till och med vara roligt - om man är lagd åt det hållet.

Men hur ser man på sig själv om man vill ha en femtonåring (vilket man för det mesta får förr elelr senare om man skaffar barn)? Hur sitter man där, i tjugo-trettioårsåldern, och ser sig själv så VUXEN? Inte det vuxna i "jag försvarar den lilla bebisen mot den onda världen", inte det vuxna i "åh, sicka söta kommentarer om farfars skägg, nu ska jag lära ungen spela Memory", inte det vuxna i att skjutsa tioåringen till ridlektioner eller hockeyträning. Utan det vuxna i att ta ansvar för en familj med tonåringar? Hur tänker man när man längtar efter barn och tänker sig framtiden när man kommer fram till barnets femtonårsålder? Va?

DET förstår jag INTE.

När jag försöker tänka på att ta hand om en femtonåring så ser jag inte hur jag fortfarande kan vara JAG och göra det. Jag ser bara att det skulle gå om jag blev något annat. Förändrades. Och det vill jag kankse inte, inte så.

Åldrar

Ja, jag vet inte om jag är tillräckligt gammal för att prata om "när jag var ung", eller om "förr i tiden", men jag säger mig vara tillräckligt gammal för att kunna se olika tider i mitt liv, olika åldrar om man så vill. Jag tycker mig också ha levt tillräckligt länge för att kunna se hur olika tider lett vidare och sammanfattningsvis lett mig till där jag är idagg.

Nej, det kommer inte bli någon exposé över Mitt Liv. Det blir inte ens några godbitar. Det blir bara en långsam betraktelse, om ens det?

Jag har en hund av en viss ras därför att jag växt upp med en.
Jag bor i den stad jag bor därför att jag hellre ville vara med i gemensapen än att sitta i publiken.
Jag arbetar där jag arbetar därför att jag avskydde utbildningen som ledde mig söder ut.
Jag lever med den man jag lever med för att jag träffat de andra och inte lever med dem.
Jag åker tåg varje dag därför att jag bodde där jag gjorde när jag flyttade söder över.

När jag var fjorton var jag en annan än den jag är idag. Idag gillar jag den jag var då, men då...det vete katten... När jag var 22 var jag kanske den jag helst vill vara men då var så mycket annat fel, så jag blev den jag är idag. Nu tror jag att jag aldrig kommer att vara någon annan än den jag är idag. Ändå vill jag så gärna vara någon annan, göra något annat, leva på ett annat sätt.