Något är fel på mig

Ojdå!

Det är vanligt att höra från mig.

Just för en liten stund sedan satte jag eld på vårt kök eftersom jag glömde av att jag värmde mjölk. Eller, det brann inte men allt som kokat över glödde på spisen och lägenheten är rökfylld.

/yrsa, lite för mycket mänskligt felande ibland.

Att minnas

Jag har vid några tillfällen tidigare funderat över platser som inte längre minns mig så som jag vill minnas dem.

Min far sa idag på telefonen "Jag är ju född här, jag kan gå in och ut mellan olika tider hur jag vill. Om jag bara tittar med ögonen för idag ser jag inte historien, då ser jag bara en bostadsort som alla andra. Det moderna samhället. Men jag kan också se alla de minnen som finns på denna plats. Men dem kan ju inte någon annan se."

Det där är precis vad jag skriver om i min magisteruppsats. Han är så klok min far, så seende. Det är skönt att prata med honom, han förstår och ser så mycket. Tar mina tankar vidare.



-------------------------

Sambon har fått tillbaka sitt Wii som varit på lagning i fem veckor. Men det är inte lagat. Det är irriterande, tycker han och tycker jag.

-------------------------

På måndag påbörjar jag och vännen en lång resa genom Sverige, tillsammans med Zappa och Agnes. Det ska bli så roligt och jag är så hedrad och glad och stolt att hon frågade om just jag ville följa med. Det ska bli så häftigt!

-------------------------

/yrsa, som borde göra annat

Varför jag helt enkelt vägrar

I veckan köpte jag jordgubbar, svenska. 225g för 35 kronor. Det är dyrt, men jag kände att jag verkligen var värd de där stackars jordgubbarna. Jag ville ha dem, jag längtade efter dem. Jag köpte dem, som sagt.

När jag kom hem och äntligen skulle avnjuta dem, till efterrätt med en kopp thé, mosade i tallriken med flytande grädde, socker och mjölk så som jordgubbar alltid njutits i min familj såg jag att de rara bären var helt ruttna och otäcka på undersidan. (De låg i en kartong med svart botten så jag hade inte kunnat se detta i affären.)

Morgonen efter blev jag vuxen och gick för att byta bären. Vanligtvis vågar jag inte detta, orkar jag inte detta. Men denna gång, dessa 225g svenska jordgubbar för 35 kronor som jag så hett längtat efter. De skulle jag ha! De var värda nervositeten att ställa krav på varorna.

Jag kom dit och allt gick smärtfritt. Tills butiksbiträdet kom ut med dagens leverans av jordgubbar - inga svenska såklart. Jag ville inte ha de holländska egentligen men tog emot de 500g för 39 kronor som erbjöds mig. Det var när biträdet sa

"Det går bra att du får de här istället, fast de är dyrare"

som jag bestämde mig för att ALDRIG NÅGONSIN jobba på ICA. Inte hur desperat jag än blir.


/yrsa, som vägrar fördummelse

Valp

Vi väntar valp.

Jopp. Vi väntar valp. Den sötaste finaste Keo som världen skådat.

Så vi planerar. Och tänker. Och drömmer. Och pratar och tittar på bilder. Kenneln uppdaterar sin hemsida och vi är som hökar, tittar på bilderna, letar efter den teckning som vi nu lärt oss känna igen. "Där! Där, det är han!"

Vi går på promenader i staden där vi bor. Det har vi alltid gillat att göra men de senaste månaderna har vi sett med nya ögon. "Här kan vara en bra kisserunda." "Detta blir en fin långpromenad med många fina ställen att springa lös en stund." "Detta blir morgonrundan." "Oj, kan man stänga grinden till tennisplanen, då kanske vi kan träna inkallning där?"

Den allra första föreläsningen på Gotland handlade om ett projekt där man studerade hundägares upplevelse av Visby. (Föreläsningen visade sig vara en skämtföreläsning arrangerad av Kåren som Kick-Off på nollningen. Men jag gick på det och tänker ibland att det är ett bra sätt att perspektivera sina vanor: att se med någon annans ögon.)

Jag och sambon gör precis det: vi upplever vår stad med hundägarens, valpägarens, ögon och planerar, drömmer, pratar och funderar.

/yrsa, i väntans tider

Handlar

Jag är, mot min vilja, prylgalen.

Men det handlar inte om senaste tekniken, det handlar inte om nyaste mobiltelefonen, det handlar inte om att ständigt köpa musik från mina favoritgrupper eller nya DVD:er.

Jag handlar till mitt hem. Jag vill ha porslin, vaser, dukar, lyktor, glas, bordstabletter, krukor...
Det handlar om samma sak som tillfredsställelsen när kylskåpet är nyfyllt: jag känner mig riktig, som om jag gjort rätt, som om jag upprätthåller de måsten som ålagts mig, jag är duktig; som kvinna, som hushållerska, som representant för mitt/vårt hem.

När jag går bort till andra som befinner sig i samma livssituation som jag: student, eget boende, sambo, 27 år tycker jag att det är mysigt och fint med olika porslin till gästerna, det är fint att vi får diska den enda smörkniven mellan smöret, honungen och Tartexen. Jag insuper och beundrar soffan, loppisfyndet.

Men hemma hos mig? Nä, där ska alla gäster få samma porslin, likadana glas och gärna kunna välja bland flera olika (men alla ska kunna välja samma och det ska räcka). Nu i helgen blir vi 11 stycken. Jag har inte ens stolar till alla och pusslar hur vi ska få plats. Lite irriterad blir jag på mig själv, vi har 28 vinglas som alla fungerar utmärkt till rött vin. Men de är delade i grupper om sex (förutom en sort som bara är fyra, stackarna, de blir ju aldrig använda!) och därför blir det nu, i mitt lilla söta huvud, problematiskt. Tänk om alla 11 vill dricka rött vin? Då blir det ju sådär pinsamt när jag måste be om ursäkt för mig själv och mitt dåliga värdinneskap. Att jag inte bara ger upp, visst förstår jag att jag är fånig.




(Det är dessutom min och sambons familjer MAMMA OCH PAPPA!! som kommer. Bryr de sig verkligen? Måste jag imponera på dem? Varför tycker jag det?)




Nu har jag pusslat vårt vardagsrum: allt har fått byta plats och köksbordet har fått flytta in. Nu tror jag att vi ska få plats, till och med nykomlingen i sambons brors familj har fått en egen "trillsäker" plats, ifall han skulle bli akrobat och svinga sig ut från soffan i ca sex veckors ålder...

Nu ska jag tala allvar med mig själv och försöka övertyga mig om att kakorna vi bakat gott och väl kommer att uppväga att några dricker ur lite större vinglas, andra ur vinglas med mönster på. För kakorna och bullarna, de är SUVERÄNA!

/yrsa, som en dag ska göra upp med sig själv och gamla kvinnoroller/komplex.

Drömmar

Drömmar.

Det värker i mig, jag sprattlar och kniper.
Jag vet precis vad jag vill. Jag ser det så tydligt, jag känner med varje fiber hur det ska bli. Jag vet det.

"Vi tröttnade på att drömma stort och leva litet och bestämde oss för att leva våra drömmar". Cirkus Cirkör.

Ska jag också våga ge mig ut på den slaka linan, ska även jag våga balansera mig bort på en väg jag bara drömmer om? Jag tror att jag måste, för snart orkar jag inte drömma längre. Och vem blir man utan drömmar?

/yrsa. Ni kommer att se mycket av henne i framtiden!

Hmmm

Så klurigt.

Min körskolelärare (ska ta körkort nu) viftar runt med uttryck som "kör som en kärring", "libanes-spring" och "mupptaxi".

Vad ska jag göra? Jag säger ifrån, men han är rapp i kaften och jag får svar som bara rullar vidare i samma stil. Han säger, apropå min mycket långsamma hastighet: "Det är kärringvarning nu!" Jag säger: Åja, nog måste du ha haft manliga elever som kört långsamt också?" Han svarar: "Javisst har jag haft manliga elever som kört som kärringar..."

Jag vet att han förstår vad jag menar, jag vet att han vet att han är ute på tunn is, men varför kan han inte bara skärpa sig på samma sätt som han vill att jag ska skärpa mig när det häller att placera bilen rätt?

Over and out!
/yrsa som vänder näsan mot solen och skakar av sig nästan det mesta