Internationella Kvinnodagen 8 mars 2008

(Ja, catarina. Naturligtvis. Om du fortfarande vill!)

Jo, det är nog så att man måste skriva någonting just denna dag.

Läste i SvD att risken för svenska kvinnor att dö vid förlossning är 1 på 29 000. Lägst i världen. Det är ju bra för oss.

Något som gör det bra på ett annat, kanske inte direkt livsavgörande på samma sätt som själva döden är, är att det betyder att man forskat och utvecklat medicinska metoder som angår enbart kvinnor (och deras män som förlorar sin käraste, men ändå. Det är kvinnan som dör). Det känns bra, för oftast hör man om mediciner som tas fram, testas och utvecklas för män och mäns fysik. Sedan "chansar" man på hur medicinen verkar för kvinnor. Här har vi ett helt annat scenario. Det är bra.

Min bror föreslog ett rollspel idag. Alla kvinnor i familjen skulle aktivt välja att handla och bete sig som de upplever att män gör, alla männen som de upplever att kvinnor gör. Det skulle inte handla om att "grova till sig" eller "bli fjollig", utan handla om att reflektera över vem som förbereder maten, vilka rum man befann sig i vid olika situationer osv.

Jag och sambon gick med på det direkt. Vi talar ofta om roller och handlingar, jag tror vi är lite feministiska båda två. Brors flickvän sa också "ja". Mamma sa "nej". I princip skulle det gå bra men just denna 8:de mars får vi ju främmat, så hur skulle det gå om hon inte förberedde kalaset? Så hon sa "Jag gör kakan denna dag och överlåter kakbaket åt far de andra 364 dagarna." Nu vet jag ju att så inte kommer att ske, men det fick mig att fundera...

Visst finns det domäner, traditionellt bundna till kvinnors handlande, som vi (kvinnor) helt enkelt inte vill/vågar släppa kontrollen över? Och är inte detta ett allvarligt problem om man samtidigt vill förändra och jämställa könens handlingsutrymmen? Ann Söderlund råkade ut för samma sak i ett program för ett tag sedan. Hon diskuterade vem i familjen som gjorde vad med par runt om i Sverige. Alla slags par, alla åldrar, alla konstellationer, alla möjliga. Så ringde hon hem för att påminna far till barnen att det var föräldramöte på kvällen. Mannen hon just intervjuade sa något så KLOKT (Jag kommer inte ihåg ordagrant, men andemeningen löd):
Om du inte litar på att din man kommer ihåg och kan klara av saker, då får du ju heller aldrig någon avlastning även om han utför själva handlingen. du hindrar dig själv från att bli jämställd. Kvinnor måste se sin egen roll i emancipationen, inte bara kräva att männen förändrar sina handlingsmönster.

Min mor. Just DENNA DAG var inte en bra dag att leka "ombytta roller", vi skulle ju få besök. Då måste allt vara perfekt och flyta fint, annars skulle ju kalaset bli dåligt, annars skulle ju inte vår familj representeras på rätt sätt. OCH, kanske viktigast. Då representeras inte hennes (och alla familjens kvinnor (likheter med en annan diskussion lämnar jag därhän idag, fundera gärna på den själv)) på rätt sätt. Alltså, även när mannen gör kakan, om kakan då skulle bli dålig, skulle det fortfarande vara kvinnan som fick skämmas för att inte lyckats med kalaset.

Betyder detta att vi (kvinnor) behandlar och betraktar våra män som små barn? Om kvinnor alltid är mammor, hur ska vi då kunna frigöra oss, jämställa oss? Är inte moderns och barnets relation i grunden djupt ojämlik, ojämställd, en beroendesituation som omöjliggör "jämlik jämställdhet"? Är det alltså vår (kvinnors) behandling av män som barn vi måste lösgöra oss ifrån för att bli jämställda?

Kan man jämföra det hela med centrums (i-länder, nord, rika länder) relation till periferin (u-länder, syd, fattiga länder)? Har de rika för mycket att förlora på fattigas frihet, självständighet och icke-beroende?

Finns det för mycket att förlora för oss kvinnor om vi blir jämställda?

/yrsa

Försvunnen tid revisited

Jahaja.
Jag återvänder till ett tidigare inlägg.
Det handlar om den där barndomens stad, den där platsen som är samma men helt annan. Den plats som försvunnit och blivit något annat. Jag ska dit i helgen.

Troligen handlar det om det där förbannade ljuset, den där solstrålen med någon viss färg, med viss temperatur. Den skiner in genom mitt fönster där jag sitter vid datorn. Den irriterar mitt vänstra öga (jag har försökt justera persiennen så att jag ska få ljus men inte i ögonen men det där gasklotet insisterar på att ändra läge allteftersom jorden snurrar). Just nu irriterar den mitt vänstra öga och den slår an något hos mig som får hela min mage, mitt hjärta, min bröstkorg och min...själ...att dra ihop sig. Ibland kallas det för "plötsligt vemod". Jag minns min barndoms sommarkvällar med orange ljus som låg som en tjock matta över gatan där vi hoppade hage eller åt glass och frågade alla som cyklade förbi "Visst är det gott med glass?".

Nej, det är nog inte samma färg, det är nog inte samma temperatur. Undrar om det verkligen ens är samma sol? Men jag dras ihop i plötsligt vemod och det är egentligen det enda som betyder något.


Det är underligt så tom en plats kan vara. En plats som varit full och blivit ofull måste vara mer tom än en plats som aldrig varit full och som man upptäcker för första gången. Den platsen bär åtminstone fortfarande på förväntningar. Den numera tomma platsen bär bara på potentiella minnen. Och minnen tenderar att glida undan när de inte har ett rum att fästa sig i. Åtminstone mina. Hur gör dina?

/yrsa i stora vida världen

Pussla ditt liv

Man vill gärna i backspegeln se hur det ena leder fram till det andra. På så sätt lägger man pussel med sitt liv. Man ser hur det ena valet födde möjligheter till andra val som i sin tur öppnade dörrar och stigar för upptäcksfärder in i framtiden.

Är det kanske därför som man så gärna hänfaller åt att se sin framtid på samma sätt; som en sträcka av val man ska göra, där rätt val ger rätt möjligheter? Är det inte riskabelt, luras man inte att tro att man på minsta sätt kan bestämma om sin framtid, lurar man sig inte bara in i besvikelse?

Nä hörrni! Jag tror att vi alla måste lära oss att pusselbitsmönstret bara fungerar bakåt, aldrig framåt. Då kanske vi kan släppa den där jävla pressen på att SKAPA det liv vi vill leva? Bättre att bara leva och sedan pussla ihop en lyckad "strip" att berätta för de som finns med oss där i framtiden när vi gamla och grå ser tillbaka.

/yrsa

om att prestera

jag behövde tydligen säga något mer idag. än vet jag inte riktigt vad, men jag tror det kommer. jag tror att jag ville tala om att prestera, jag tror att jag ville tala om vad som händer när man vet att man kan, jag tror att jag ville tala om något jag lärt mig om mig själv.

men det är så svårt att veta, det är så svårt att veta vad man lär sig, det är så svårt att veta vad man lärt sig innan man har tänkt färdigt på det. men jag vet att det blir mycket bättre om man vågar ta plats, om man vågar låta sin röst bära, om man vågar stå för att man tänkt, om man vågar säga vad man tänker, om man vågar tro att det man tänkt är värt att sägas. ibland, åtminstone.

läste bitterfittan i jul. det borde ni också göra, mina kära läsare (jo, ni är några stycken trots att jag uppdaterar sämre än, tja, vem då? vad har jag att jämföra med?). ni borde läsa den och ni borde läsa det kallas kärlek och ni borde läsa vi som aldrig sa hora (som måste vara en av de fem bästa böckerna som skrivits de senaste tvåhundrafemtion åren?) och så borde ni läsa den bok jag håller på att skriva...

/yrsa, som är med er alla där ute i den hårda stormen

hög puls

hade jag hög puls idag klockan 10?
-ja.
varför det?
-opponering.

ibland är det lite spännande att analysera vad det är man är nervös för, egentligen. är det kritiken? är det att försvara sina val? är det att sammanfatta den andres och leda diskussionen? är det att kritisera eller att inte låta kritisk? är det samma sorts nervositet som på veckans ord för tjugo år sedan?

det gick bra.

Enklare och svårare saker

Spanar in min gamla hotmail. Ser helt plötslit att jag har fyra utkast som jag inte har en aning om vad de är för några. Tre är från juli 2001, ett lite senare. Så jag läser dem, för jag har ingen aning om vad jag tänkte skriva till de där människorna för mer än sex år sedan.

Skriver ni dagbok? Läser ni någonsin det ni skrev för länge sedan?

Det är inte alltid helt lätt att se sig själv i backspegeln, det är inte alltid lätt att se de tankar, drömmar, funderingar och rädslor man en gång hade. Man kan se något man förlorat, man kan se något man inte visste att man fått. Jag såg något som gjorde ont då, jag såg något som känns bra idag.

Det var inga långa mejl jag hade skrivit, varför hade jag inte skickat dem? Jag kan inte komma ihåg idag, jag kan inte se det i breven. Men något hindrade mig. Vad?

(Ett var till dig, det från lite senare. Jag kan inte se något som hindrar att jag skulle skickat det. Det finns inga konstigheter i brevet, men jag är ändå glad att jag inte gjorde det.)

Jag såg också något i brevet till flickan med flätor. Vi träffades igår. Jag såg att jag ville henne gott då och jag vet att livet är gott mot henne idag. Jag vet också att hon kommer att vimla länge och att hon kommer att hitta hem. Liksom jag idag vet att den som skrev de där breven som aldrig skickades kommer att hitta hem. Hem till dig. Hem till sig.

---------------

Badrumsfunderingar

Att spackla är ungefär som att bre en smörgås.
Man hämtar upp ur byttan, klenar runt det för att få det jämnt och jämnar sedan till det ytterligare. Det är mjukt och följsamt och ju mer man klenar runt, ju lösare (mer smält) blir det.

Man får inte ta för mycket, men för lite gör ingen glad heller.

Vi gör ett nytt badrum. Nej, inte riktigt. Vi har rivit ut allt utom avloppsbrunn och toalettstol ur badrummet och gjutit ett nytt golv i halva rummet, upphöjt femton centimeter för att skapa lite dynamik. Så kaklar vi väggar och lägger klinkers på golvet. Sandsten i en bård och glasmosaik i en bänk vi ska bygga. Det kommer att bli riktigt snyggt.

Vi får hjälp av sambons pappa och försöker göra så mycket som möjligt själva. Man lär sig en del. Om sig själv och sambon, sambons pappa och badrumsbygge. Det är nyttigt. Jag trodde till exempel att jag var stark. Glöm det! Mitt slitande i våttapeten gör ingen skillnad, de andra petar lite så lossnar den. Det är en nyhet för mig, jag trodde alltid att jag var av den ickeklena, starka och tuffa typen av tjej. Det är jag alltså inte.

Jag trodde också att jag var duktig på att hjälpa till. Men hittills har sambon (trots tre gånger heltidsarbete) spenderat mer än dubbelt så många timmar som jag i badrummet. Jag trodde att jag skulle vara där inne och lära mig kakla, cirkelsåga och gjuta, men det har jag alltså inte. Ytterligare en lärdom.