Pussla ditt liv

Man vill gärna i backspegeln se hur det ena leder fram till det andra. På så sätt lägger man pussel med sitt liv. Man ser hur det ena valet födde möjligheter till andra val som i sin tur öppnade dörrar och stigar för upptäcksfärder in i framtiden.

Är det kanske därför som man så gärna hänfaller åt att se sin framtid på samma sätt; som en sträcka av val man ska göra, där rätt val ger rätt möjligheter? Är det inte riskabelt, luras man inte att tro att man på minsta sätt kan bestämma om sin framtid, lurar man sig inte bara in i besvikelse?

Nä hörrni! Jag tror att vi alla måste lära oss att pusselbitsmönstret bara fungerar bakåt, aldrig framåt. Då kanske vi kan släppa den där jävla pressen på att SKAPA det liv vi vill leva? Bättre att bara leva och sedan pussla ihop en lyckad "strip" att berätta för de som finns med oss där i framtiden när vi gamla och grå ser tillbaka.

/yrsa

om att prestera

jag behövde tydligen säga något mer idag. än vet jag inte riktigt vad, men jag tror det kommer. jag tror att jag ville tala om att prestera, jag tror att jag ville tala om vad som händer när man vet att man kan, jag tror att jag ville tala om något jag lärt mig om mig själv.

men det är så svårt att veta, det är så svårt att veta vad man lär sig, det är så svårt att veta vad man lärt sig innan man har tänkt färdigt på det. men jag vet att det blir mycket bättre om man vågar ta plats, om man vågar låta sin röst bära, om man vågar stå för att man tänkt, om man vågar säga vad man tänker, om man vågar tro att det man tänkt är värt att sägas. ibland, åtminstone.

läste bitterfittan i jul. det borde ni också göra, mina kära läsare (jo, ni är några stycken trots att jag uppdaterar sämre än, tja, vem då? vad har jag att jämföra med?). ni borde läsa den och ni borde läsa det kallas kärlek och ni borde läsa vi som aldrig sa hora (som måste vara en av de fem bästa böckerna som skrivits de senaste tvåhundrafemtion åren?) och så borde ni läsa den bok jag håller på att skriva...

/yrsa, som är med er alla där ute i den hårda stormen

hög puls

hade jag hög puls idag klockan 10?
-ja.
varför det?
-opponering.

ibland är det lite spännande att analysera vad det är man är nervös för, egentligen. är det kritiken? är det att försvara sina val? är det att sammanfatta den andres och leda diskussionen? är det att kritisera eller att inte låta kritisk? är det samma sorts nervositet som på veckans ord för tjugo år sedan?

det gick bra.

Enklare och svårare saker

Spanar in min gamla hotmail. Ser helt plötslit att jag har fyra utkast som jag inte har en aning om vad de är för några. Tre är från juli 2001, ett lite senare. Så jag läser dem, för jag har ingen aning om vad jag tänkte skriva till de där människorna för mer än sex år sedan.

Skriver ni dagbok? Läser ni någonsin det ni skrev för länge sedan?

Det är inte alltid helt lätt att se sig själv i backspegeln, det är inte alltid lätt att se de tankar, drömmar, funderingar och rädslor man en gång hade. Man kan se något man förlorat, man kan se något man inte visste att man fått. Jag såg något som gjorde ont då, jag såg något som känns bra idag.

Det var inga långa mejl jag hade skrivit, varför hade jag inte skickat dem? Jag kan inte komma ihåg idag, jag kan inte se det i breven. Men något hindrade mig. Vad?

(Ett var till dig, det från lite senare. Jag kan inte se något som hindrar att jag skulle skickat det. Det finns inga konstigheter i brevet, men jag är ändå glad att jag inte gjorde det.)

Jag såg också något i brevet till flickan med flätor. Vi träffades igår. Jag såg att jag ville henne gott då och jag vet att livet är gott mot henne idag. Jag vet också att hon kommer att vimla länge och att hon kommer att hitta hem. Liksom jag idag vet att den som skrev de där breven som aldrig skickades kommer att hitta hem. Hem till dig. Hem till sig.

---------------

Badrumsfunderingar

Att spackla är ungefär som att bre en smörgås.
Man hämtar upp ur byttan, klenar runt det för att få det jämnt och jämnar sedan till det ytterligare. Det är mjukt och följsamt och ju mer man klenar runt, ju lösare (mer smält) blir det.

Man får inte ta för mycket, men för lite gör ingen glad heller.

Vi gör ett nytt badrum. Nej, inte riktigt. Vi har rivit ut allt utom avloppsbrunn och toalettstol ur badrummet och gjutit ett nytt golv i halva rummet, upphöjt femton centimeter för att skapa lite dynamik. Så kaklar vi väggar och lägger klinkers på golvet. Sandsten i en bård och glasmosaik i en bänk vi ska bygga. Det kommer att bli riktigt snyggt.

Vi får hjälp av sambons pappa och försöker göra så mycket som möjligt själva. Man lär sig en del. Om sig själv och sambon, sambons pappa och badrumsbygge. Det är nyttigt. Jag trodde till exempel att jag var stark. Glöm det! Mitt slitande i våttapeten gör ingen skillnad, de andra petar lite så lossnar den. Det är en nyhet för mig, jag trodde alltid att jag var av den ickeklena, starka och tuffa typen av tjej. Det är jag alltså inte.

Jag trodde också att jag var duktig på att hjälpa till. Men hittills har sambon (trots tre gånger heltidsarbete) spenderat mer än dubbelt så många timmar som jag i badrummet. Jag trodde att jag skulle vara där inne och lära mig kakla, cirkelsåga och gjuta, men det har jag alltså inte. Ytterligare en lärdom.

Kalas

Idag har vi firat en trettioettåring. Hans ettårige son får naturligtvis mest uppmärksamhet.

Mitt i all tårta och middag, bilderböcker och dagisprat blir jag så trött. Varför?

Är det för att veckan har varit lång, det är varmt i lägenheten och uppmärksamheten ska fördelas åt alla håll samtidigt?
Är det för att jag återigen måste svara på direkta och indirekta frågor om jag och sambon ska ha barn snart? (Nej. Jag vill inte. Han vill inte. Vi vill inte. Varför kan ni inte bara lyssna?!)
Är det för att jag träffar dessa människor, min sambos familj, åtta gånger mer än min egen familj? Är det för att jag inte vet vad min familj gör om dagarna men vet allt om vad hans familj gör på...åtminstone helgerna? Jag vill ha min familj.

Jag älskar hans familj. De är varma, omsorgsfulla, ödmjuka, rara, roliga, aktiva, härliga människor med stora hjärtan och sinnen. Jag tycker om att träffa dem, äta middag tillsammans, gå på bio. Vi får all hjälp vi vill, på ett ögonblick.

Jag bara önskar att det var min pappa ibland. Att det var min pappa och mamma som gick ut på middag tillsammans med oss, att det var min bror som kom och såg fotbollen hos oss. Att min pappa kunde hjälpa oss att flytta en soffa en eftermiddag. Jag vet ju att han vill, men det tar fem timmar för min familj att nå oss, tjugo minuter för hans. Det är inte rättvist! Och ändå vill jag flytta längre bort? Är jag inte klok?


-yrsa, som längtar norrut trots timmarna till familjen

Läser Bang...

...och skriver under på Elin Alvemarks "Jag är guds prinsessa, the maddest bitch"- text i Bang #3:2007. Jag håller med, det måste vara den bästa text som någonsin formulerats!