Lilla Rydsgården

När jag går till jobbet går jag till en annan tid men jag är kvar i min tid. Jag är ju min tid.

Lilla Rydsgården, eller Lillarydsgården, börjar byggas under 1650-tal. Jag lever i 2000-tal. När besökarna kommer leker jag 1749, tills de inte vill vara med längre eller jag inte vill eller orkar, då blir det återigen 2007 överallt.

Ibland ser jag vättar runt husknuten men i nästa stund finns det inte några vättar någonstans, vättar är bara något man såg förr, för man såg andra saker förr på grund av en rad olika saker som till syvende och sist kommer till att handla om perspektiv, föreställningar, tro och varseblivelse.

Ibland använder jag den gröna vattenslangen som finns gömd i visthusboden men inne i stugan är det kallt för det är hål i väggarna och denna sommar viner vinden rakt igenom. Då är sättungen det som håller mig varm men jag kan gå till Röda Baracken och dricka bryggkaffe, om jag vill. Eller så kokar jag pepparmyntathé över den brinnande elden år 1749, jag får välja själv.

Ett är dock säkert: när man väl provar på det både vill man leva så alltid och är man väldigt glad att man inte behöver leva så längre. Tid blir tydligt. Det tar tid att klippa fåren, karda, spinna, tvätta, sticka om man vill ha en ny tröja. Vi måste också arbeta för vår nya tröja, ofta med något helt annat än tröjan. Det är egentligen lite konstigt. Jag tycker att det är konstigt att man inte kan arbeta med tröjan om man vill ha en ny tröja, nästan alla i vår del av världen måste arbeta med något annat, medan någon annan i en annan del av världen arbetar med att göra tröjan som vi vill ha. Kunde vi inte byta? Vi gör våra tröjor, de gör sina tröjor? Då skulle ingen hinna göra Internet för vi skulle ha så mycket annat för oss; laga mat, odla grönsaker, klippa får och snickra hus. Det behöver vi inte göra idag för det gör någon annan åt oss, någon annan gör vårt hus åt oss så att de kan tjäna pengar så de kan köpa ett hus av någon annan som gör det åt dom.

Jag tycker det är lite konstigt, men det finns ingen väg ur det, verkar det som. Kan du hitta någon så blir jag kanske lite glad, för ibland tror jag inte alls att det är på detta vis man ska leva, ibland vill jag hoppa till 1749 och stanna för gott för livet ser så mycket verkligare ut där?

/yrsa

Hands up

Jag har fått en vuxen kvinnas händer. Jag vet inte vad som fick mig att se mina händer häromdagen, men jag slogs av att de inte längre var en flickas, ung kvinnas, utan att de var vuxna. Exakt vad som förändrats är svårt att säga, men det är något med dem, de ser starka ut. Dugliga. De är tydliga, stringenta. Kanske är det något i rörelserna, kanske är det något i hudens struktur, kanske är det formen som förändrats?

Jag tänkte ofta på en arbetskamrats händer för några år sedan. Hon var sju år äldre än mig, jag tänkte ofta på att hon var ung, men vuxen. Det var hennes händer som gjorde henne vuxen, de var inte den unga kvinnans, så som de var när jag lärde känna henne sju år tidigare.

Nu är det mina händer som blivit en vuxen kvinnas händer. De är vackra. Mina vuxna händer är vackra. De kan dessutom karda, spinna, smekas, klias, massera, rycka fästingar, rikta ljus, programmera fatfrog och göra inbakade flätor. De är bra.

Till Anna Larsson, SvD 070615

Hej!

Först och främst får jag hålla med dig, "Helst hysteriskt" var, och är tycker jag, ett "helt hysteriskt" roligt program! Men, det smärtar när man möter det på gatan, när Patsy och Edina trippar (eller vinglar, vilket man vill) gatan fram i en fortsatt desperat jakt; föryngring, fönekelse och förvirrade värderingar och normer. H&Ms nya arena kommer förflytta oss än längre från lokalsamhällets nära och rena relationer, är jag rädd.

Jag handlar på H&M, eller ska jag kanske säga handlade. Efter detta lilla "ryck" tror jag inte att jag kommer att handla särskilt mycket alls. Samtidigt som jag skriver detta brev till dig surfar jag efter en söt liten stuga i norrland. Är det för att komma undan H&M, hyperkonsumtion, global aktivitet, reklam och storsamhället? Ja, jag tror det.

Vad är det vi söker så febrilt efter? Inte är det en bättre värld i alla fall, snarare tvärtom...

Hälsningar,
/yrsa

Kräsna kvinnor?

Ser på TV. Singeltjejer på jakt efter den rätte: speed-dating, singelmiddagar, kryssningar, 40 middagsdejter på 52 veckor. "45 killar på 1 månad - ingen dög".

Jag undrar vad det är de saknar. Inte killarna och inte tjejerna, men situationerna där tycke förväntas uppstå?

-Idag är tvåsamhet norm, allt är som skapt för tvåsamhetens heliga idyll.-

Är själva jakten det som står i vägen för möjligheten att lyckas? Är den romantiska kärleken i kombination med partnerskapet i ett resonemangsäktenskap det ideal som flyr om man uttalar sin önskan högt?

Spänning, blickar, flirt, fantasier, förhoppningar, väntan, tro, hopp -och kärlek. Flyr de om man högt uttalar "det är därför vi är här, vi ska se om vi kan finna något intressant hos varandra, vi ska stämma varandra mot våra check-lists". Måste inte ovissheten finnas där som en komponent, nerv: "Flirtar vi? Har vi en överenskommelse på gång? Kommer någon av oss ta kontakt?"


Hur öppen är man för den andre om man skapar en check-list över egenskaper och ratar alla som inte genast tänder en gnista? Kan gnistan ens finnas om man letar efter den, förutsätter den? Eller behöver den ovisshet och överraskningmoment för att slå till?

- Jag vet att människor finner varandra via dating-sajter, speed-dating, kryssningar, blind-dates och kontaktannonser. Men händer det lika ofta som vid kaffe-automaten, på skolgårdar, föreningsmöten, i köer, vid poolkanter eller vid fotbollsplanens vita kantlinje just när dottern gör mål?
Ingen aning.-

Men, do check-lists & romance really match?



Och behöver jag verkligen bry mig, när sambon är så nära så nära och jag är uppfylld av denna närhet?

Udda

Varför är vi rädda för det som är avvikande, det som vi har svårt för att vid en första anblick kategorisera? Jag tror att det kanske är för att allt som vi inte förstår lätt hamnar i facket "farligt" snarare än i facket "ta reda på mer om". Då blir frågan naturligtvis "Varför utforskar vi inte det avvikande istället för att undvika det?"

Johan Asplund har skrivit mycket tankeväckande om anonymitet i storsamhällen, städer, gesellschaft. Jag tror som vanligt att mycket av det vi upplever idag såg annorlunda ut förr. Nej, visst. Kanske var man inte mindre rädd för det avvikande, men kanske hade man större anledning att hålla sig avvaktande mot det därför att man redan kände sin omgivning? Allt som var avvikande var antingen känt och därmed flyttat till en annan kategori, eller nytt och därmed yrkade på försiktighet? Jag vet inte, kanske romantiserar jag de mindre bygemenskaperna mer än lovligt? Kanske var den avvikande inte alls flyttad till en annan kategori, bort från "farligt"? Eller så var kategorin för avvikande större, uppdelad i många fack? "Tattare var farliga och några man höll sig undan, byfånen var ofarlig men någon man höll sig undan"? Vilket åter för oss tillbaka till känd avvikelse och okänd. Jag vet varken fram eller tillbaka?

På en högskola jag studerat vid arrangerade en klass ett verklighetsspel. En avvikande figur dök upp på skolan och ställde frågor om spöken till studenterna i kafeterian. Kvinnojouren fick emotta en ökad mängd samtal från kvinnor som kände sig hotade av denne figur, påstod de. Jag undrar vad i denne figur som fick kvinnorna att känna sig hotade? En yngling med konstiga kläder pratar mer med studenter i kafeterian än andra studenter gör med varandra, han tog kontakt på fel sätt och pratade om "oförståeliga" ämnen. Han hotade aldrig någon, tog aldrig någon fysisk kontakt, figurerade inte utanför högskolans kafeteria, var inte aggresiv eller högljudd. Bör vi blir rädda, känna oss hotade av något sådant här, eller bör vi bli mer accepterande?

Eller ska vi acceptera att våra uppfattningar om vad som är personligt farligt, vad vi blir rädda för, känner oss hotade av, är skiftande och det som skrämmer någon är ofarligt för någon annan?

Ur ett maktperspektiv, vem tjänar på att vi är rädda för det avvikande och vem förlorar? Finns det strategier för någon att kontrollera någon annans värld genom rädsla för avvikelse? Hur är det att vara avvikande? Vem tjänar på att du är rädd för att vara avvikande? Bör vi straffa avvikelse? Juridiskt, ekonomiskt, socialt? Straffas inte avvikande redan socialt? Är det rätt eller fel? Var går gränserna?

Vad tycker du?

Val

Mitt tågsällskap och jag diskuterar diverse spörsmål på tåget. Jag uppskattar det mycket.

Senast handlade det om val. Om valfrihet. Om ångest inför val och vad ett val egentligen är. Väljer är något vi gör varje dag, flera gånger. Vi väljer att gå upp på morgonen, i tid eller för sent. Kanske för tidigt? Vi väljer kläder, vi väljer frukost vi väljer utbildning, vi väljer bostad, vi väljer partner, vi väljer bilmärke, vi väljer vår identitet, vi väljer att låta någon annan välja vissa saker åt oss. Men består vår valfrihet verkligen av fria val, och mår vi bra av att välja så ofta som vi gör?

Vi har tidigare talat om livslinjer här på bloggen. Om konsumtion som kompensation för förkortad vertikal livslinje. Det är min mening och jag tänker hålla fast den ytterligare ett ögonblick. I dagens moderna/senmoderna/postmoderna, du vår välja själv, samhälle köper vi för att hålla vår nationella budget på fötter. Vi köper för att berätta om oss själva, vi köper för det får oss att känna oss fria att välja själva. Men får det oss att må bättre, eller innebär konsumtionen en ständig påminnelse om något vi håller på att förlora? Berättar TV-programmen normerande berättelser för oss om det fula som blir vackert under Knivens Val just därför att vårt utseende, apperance, är det enda vi känner våra vardagliga medmänniskor genom? Berättar bondesamhällets narrativer om insidan, om substansen, om normer för beteende medan industrisamhällets narrativer berättar om utsidan, om formen, om normer för apperance eftersom vi inte längre kan delta i varandras vertikala livslinjer?

Blir valen om framtid, vänner, boende, karriär, åsikter, kunskap, perspektiv tryckande eftersom vetskapen om vad vi väljer bort när vi väljer till är så stor? Är varje val livsavgörande? Är det bättre att känna till mindre om alternativen, att inte ha obegränsat med alternativ? Är detta en ångestskapande faktor och vad kan vi göra åt den? Kan vi och vill vi, verkligen, avstå från valfriheten?

(För att inte tala om den politiska och maktrelationella aspekten av val. Vem ger oss valen, vem låter oss se vilka val som finns, vem tjänar på de val vi gör?)


Är val bra? För vem är val bra?

Hur många vänner har du?

För tio år sedan, när jag var sexton, kunde jag med lätthet räkna upp tjugo vänner som jag kände verkligt väl. Förutom familjen. Vänner vars tankar, idéer, känslor, funderingar, rädslor, glädjen, intressen, styrkor eller svagheter jag väl kände till, var förtrogen med, hade vetskap om. Vänner som i verklig mening deltog i min vardag, jag i deras.

Idag kan jag nämna en människa, med viss modifikation två, som stämmer in på beskrivningen. Jag träffar fortfarande människor varje dag, jag har ett kontaktnät, jag deltar i gruppgemenskaper av olika slag på olika platser, men vänner har jag inte på samma sätt längre. Inte sådana där vardagsvänner som för tio år sedan. Mina välkända vänner träffar jag några gånger om året, talar med i telefon vid några tillfällen, skickar ett e-postmeddelande ibland. Men vi deltar inte längre i varandras vardag.

Detta kanske är fullt naturligt för en tjugosexårig sambo som flyttat mycket och som värderar hemmakvällar med familjen före studentlivet? Bekantskapskretsen blir större men vännerna färre? Människor försvinner in i familjegemenskaper, tätare cirklar, egna bestyr på ett sätt som 14-18 åringar inte behöver tänka på? Man delar inte hemligheter med vardagsvänner, man delar dem med sambon, familjen eller någon vän som funnits där länge?

Eller har jag blivit dålig på att umgås? Vill andra inte längre träffa mig, dela hemligheter med mig? Har jag stängt ute andra ur min vardag, finns där idag inte vänner utan kontakter - sorterade utifrån ämneskategorier: teatervänner, kursare, tidigare kursare, sambons vänner och familj, "hemmafolk", dansfolk?

Eller är detta vad som menas med ett abstrakt samhälle? Upplever alla kosmopoliter detta? Är barnet, ungdomen, en lokalt förankrad företeelse (för de barn som inte flyttat ofta), är den oflyttade alltid ett lokalt samhälle i sig, har den oflyttade människan alltid vardagsvänner? Är jag offer för en tid? Eller är jag offer för mig själv? Är detta mitt offer för tvåsamheten? Eller är detta mitt offer för en mognad personlighet?

Jag vet inte, men jag kan bli lite rädd. Kommer den där känslan som fyllde 14-åriga yrsa aldrig mer att infinna sig? Den där uppslukande, allt annat utestängande, evigt flytande, viskande, fnittrande, tillhörande, delaktiga tala-i-telefonen-fyra-timmar-i-sträck-känslan hon delade med sina många vardagsvänner. Är den borta? Försvinner den när man blir

vuxen

?

äldre

?

flyttad

?

tråkig

?


Eller är det bara mig det är fel på?