Åh, vad jag hatar att ammandet är så emotionellt! Den som tror att det bara handlar om snyggt förpackad bebismat, rätt tempererad, enkel att ta med och alltid tillgänglig tänker helt fel! Ammande handlar mer om känslor än om föda, åtminstonde om du frågar mig.

För dem som det inte fungerar kan jag bara vagt ana hur det känns (om man vill) - en stor sorg, ett nederlag, en besvikelse. Duger jag inte som mor om jag inte kan ge mitt barn den mat som naturen ämnat för det? (Är bara något som jag skulle tänka, kan jag tro.)

Innan man börjar: Hur gör man, tänk om det gör ont, hur ofta, tänk om jag inte förstår när mitt barn vill? Oro, förväntan, lite nervositet, förhoppning.

Innan man vant sig: Så trött, så kladdigt, så osäkert - gör jag rätt, får mitt barn vad det behöver?

När det fungerar: Sådan glädje, så smidigt, så enkelt, sådan samhörighet, sådant jubel!

När barnet trilskas och sätter sig emot, inte vill ha bröstet: Så ensamt, så kladdigt, så krångligt, så arg! (Ja, man kan faktiskt bli arg.)

När barnet börjar äta fast föda: Så sprängande fyllt, så sorgset att inte behövas lika ofta, så vemodigt att barnet växer så fort, sådan glädje att barnet växer som det ska, så spännande med alla smaker man återupptäcker! Vad smakar gröna ärtor, egentligen? Palsternacka, ren palsternacka?

Hur det känns att sluta amma vet jag inte. Vad jag vet är att jag inte är redo, inte på långa vägar! Och det är inte Finn heller!

Jag älskar att ammandet är så emotionellt!

/yrsa

Att amma är en dubbelhet som jag personligen önskar att jag fått höra mer om innan det var dags att sätta igång.

Dels, att amma är det första naturliga i världen, alla däggdjur gör det, det är det första ett barn möter, den första helt naturliga handlingen. Att ge sitt barn mat känns bra, djupt i själen bra.
Men amning är också en färdighet som hela familjen behöver lära sig. Mor, barn, partner, andra barn, hundar, katter, morföräldrar, farföräldrar. Det är helt naturligt men kommer inte alltid helt naturligt.

På föräldrautbildningen talades det om rätt tag, vikten av lugn och ro, vi såg filmer i ljusa färger där mor och barn harmoniskt sitter i en soffa, där fadern dammsuger ljudlöst i bakgrunden för att sedan slå sig ner och lägga armen om det ammande paret. Matkassarna står magiskt färdighandlade på bänken och fönstren är rena. De borde talat mer om hur det egentligen är. Så, till er som snart ska börja amma för första gången, här kommer En Helt Annan Sanning. Här kommer min berättelse:

Kejsarsnitt. Ett kort skrik. En lila figur dyker upp i barnmorskans händer, de håller för ett papper mellan benen så jag får inte veta förrän "långt" senare (5 minuter?) att jag fått en son. Min sambo får gå med och se när de gör sin första kontroll av vår Skalman. Ett par minuter senare kommer de tillbaka, jag får honom äntligen mot min hud.

Ingen har lärt mig om de 10 stegen, allt jag vet är att det är viktigt att han äter inom en timme eftersom jag är diabetiker. Därför matas han av barnmorska, alldeles bredvid mig och pappan, redan efter några minuter medan jag sys ihop. Sedan kommer han tillbaka till mig, hud mot hud igen. Så kommer vi att förbli de närmsta dygnen, med få undantag då ju Pappa också måste få bekanta sig! Jag lägger honom mot mitt bröst och hoppas, hoppas att han ska leta så som jag hört att de ska. Så småningom hittar han vårtan och suger. Jag tror inte att det kommer något - det är svårt att veta om man gör rätt!

Tillbaka till förlossningsavdelningen en kort stund. Pappa får ta på den första blöjan och några nogsamt utvalda kläder. Barnmorskan pekar med strängt finger: Han har det bäst hos Dig och Dig, plastlådorna är bara för syns skull! Det tar ett tag, men på BB förstår vi. Och det behöver ingen säga till mig - han lämnar inte min famn mer än absolut nödvändigt (blodsockerkontroll, jag måste gå på toaletten, Pappa vill hålla). Ingen säger något om amning, ingen hjälper oss till den allra första stunden, ingen tittar på taget eller pratar om hur man ska hålla. De kommer med gödningsschema och tar honom för att mata med ersättning. De går iväg med honom, vi vet inte vart, vet inte om vi får komma med. Det räcker med de korta minuterna för att jag nästan ska bli tokig!

Jag vill amma mitt barn. Får i förbigående höra att jag kan göra det när jag ligger ner i sängen så jag provar. Hur man gör vet jag inte, ingen säger något spontant och jag vågar inte fråga. Tänker nog inte ens på att fråga. Är så trött, så omtumlad, så rädd. Detta liv som är helt utelämnat åt världen med mig och Pappa som enda väktare. Ansvaret får mig nästan att duka under denna första, andra, tredje, fjärde, femte, sjätte, sjunde och åttonde natt. (Det tog så lång tid innan jag sov längre än en timme. Första veckan räknade jag sammanlagt 5 timmar sömn.) De kommande dagarna kläms det, dras det, buffas det på mina bröst och min son. Ingen pratar med mig om hur man ska göra.

Morgonen efter frågar vi försiktigt om vi får vara med när de matar. "Javisst! Ni kan mata själva!" Wow! Får vi? "Såklart, det är ert barn."

Så jag lägger honom till bröstet och han suger, kommer det något? Jag vet inte. Antecknar antal minuter och sida i gödningsschemat. Personalen berättar hur vi ska öka ersättningen dag för dag, samt notera hur länge han suger på vilket bröst. Fokus ligger på tillmatningen, inte amningen.

Äntligen kommer en rådig sköterska, bullar upp med kuddar, lär mig. Tack! Men bekvämt? Nej. Vi åker hem. Jag börjar googla, ser på Amningshjälpens videosnuttar, läser om hur andra gjort för att hitta en bra position.

Efter ett par dagar börjar han bajsa gult skum, jag blir livrädd! Ska det vara så? Jag ringer BB. "Helt normalt." Jag frågar något om ersättningen och personen blir förbryllad, "Varför ger ni ersättning? Alla tecken visar ju att amningen kommit igång?" Jag blir helt paff. Varför har ingen berättat detta, varför lär de oss inte detta vid föräldrautblidningen? Varför sa de inget om detta vid utskrivningen? Jag sätter igång och UltraAmmar. Dag och natt. Det gör ont på ena vårtan, så jag googlar hur man kan hjälpa. Det går över. Mjölkproduktionen kommer verkligen igång och det sprutar mjölk ur mig, dag som natt. Jag känner mig som ett sprinklersystem, testar olika strategier för att slippa vakna mitt i ett sjöslag varje morgon. Inget hjälper, är det inte mjölk är det kräk. Varje natt är barnet vaken en stund varannan timme, vi går runt i lägenheten och jag sjunger lågt.

Vi lär oss, snart är vi riktiga Mästerammare! Hunden gör oss sällskap i sängen (liggamma har blivit en favorit), sambon förstår att jag inte kan prata när vi ammar, jag vågar prova nya positioner, vi ammar på offentliga ställen, vi bryr oss inte, amningen fungerar strålande nu när rutiner, strategier och experimenterande kommit till rätta. Vid tre månader ställer brösten om sig och slutar läcka i tid och otid. Jag beslutar att fortsätta amma så länge vi båda vill, länge om så är fallet. Minst de två år WHO rekommenderar. Ljuset faller mjukt genom fönstren, golven är dammsugna, matkassarna magiskt inhandlade och sambon rör sig ljudlöst.

Min berättelse slutar lyckligt. Allas gör inte det men jag tror att fler skulle kunna sluta lyckligare med rätt stöd och information från MVC, BB och BVC. Jag tror att varje par behöver ett stort skyddsnät runt sin amning, att varje kvinna måste bli duktig på att kräva sin rätt till information, stöd, kunskap och skyddande bubbla runt sig och sitt barn - även sänka kraven på sig själv. Golv kan vara smutsiga, hunden kan promeneras av partnern varje dag ett par veckor, man kan bjuda på släta koppar kaffe eller be besökande ta med middagsmaten själva. Amning är en helt naturlig färdighet som hela familjen behöver lära sig. Det är något naturligt och alla som vill amma borde få en, två, tre, hundra ärliga chanser att lyckas. Att ge sitt barn mat är en djupt i själen skön känsla, att, när man vill amma, kanske tvingas ge upp detta primära sätt kan kännas som ett nederlag.

Hjälp dig själv och de i din närhet att lyckas!

mot nya utmaningar!
/yrsa