Jag gästbloggar!

Idag gärstbloggar jag på Amma vidare!

http://ammavidare.blogspot.se/2012/12/vart-forsta-ar.html

Offentlig amning

Häromdagen fick jag nämligen anledning att fundera på "när" offentlig amning blir något annat än "här sitter jag och äter falafel för jag är lite hungrig". Svaret blev "när någon annan anser att det inte är samma sak". För mig är det ett problem eftersom jag då inte kan kontrollera när det händer. Så länge andra passerar och inte gör annat än noterar att "där sitter det nån och ammar" så är skillnaden mot falafeln inte så stor. Men när någon passerar och differentierar mellan falafelätande och ett barn som ammar händer något, GÖR detta något, med amningen som händelse; den flyttar in i fokus, den lyfts fram, den synliggörs. Och detta i sig är ett Janusansikte, som jag ser det. För i grunden är jag FÖR ett synliggörande av offentlig amning (eller, snarare ett "utsuddande" faktiskt). Så, HUR synliggör man amning SAMTIDIGT som man kontrollerar betraktarens reaktion? Det kan man inte! Man kan, genom att skyla sig, gömma sig, dra sig undan, vända ryggen till osv, be betraktaren att tolka och reagera överseende - men det går helt stick i stäv med synliggörandet! Man kan genom att ta plats, ta fokus, knäppa upp osv synliggöra och förstärka, poängtera, det självklara i en amning - men då får man också ta emot de betraktare som tar illa upp (vilket kan vara svårt för den enskilde, särskilt mitt i amningssituationen). Så hur gör man? Hur gör man? Hur synliggör och självklarliggör jag en offentlig amning samtidigt som jag vill slippa en viss sorts blickar, vill slippa att män byter parkbänk för att få en bättre titt, vill slippa bli avbruten av äldre damer som vill berätta hur vackert det är, vill slippa känna mig politisk när jag ammar på centralstationer, vill slippa göra ett "uttalande" varje gång mitt barn behöver äta? Hur synliggör jag en självklarhet, en naturlighet, samtidigt som jag helst inte vill att den ska märkas? VAR och NÄR börjar arbetet? (För jag har märkt att det kan vara väldigt svårt att amma och göra det arbetet samtidigt.) V

Vad jag är säker på är att antalet ammande (i vid bemärkelse!) är en del av arbetet, att antalet fungerande amningar är en nyckelfunktion, att antalet kvinnor som vågar be om hjälp är en ledtråd och framförallt att självförtroende i amningen är centralt!

Repris

Läste ett av mina tidigare inlägg och blev på stridshumör igen:

http://yrsas-tid.blogspot.se/2007/02/var-r-vra-vuxna.html?showComment=1308339031861#c7832468077122146283

Jag är mycket intresserad av vad DU tyker!

/yrsa

Usch! Jag är visst på lätt stingsligt humör idag;(

Nu funderar jag på varför det är sådan hets i min omgivning kring det här med att sova hela nätter? Det är inte så mycket det där med att "ta striden" eller inte som retar mig, utan om reaktionerna som den stolta föräldern möter när hen berättar om det.

Den duktiga dottern/sonen.

Bra kämpat!

Så skönt för er alla.

Bra gjort!

Och det är ju sant, alltihop. Jag har själv sagt det.

Men, betyder det att det barn som vaknar på natten är mindre "duktigt"? Att jag/vi vars barn vaknar kämpar mindre bra? Att vi inte "gör" lika bra? Att våra nätter inte är särskilt sköna, allra minst för barnet? Vissa diskussioner på senaste tiden har osat av "skryt", dessutom. "Hen sover hela natten i eget rum, somnar själv ensam i rummet och sedan vaknar hen inte förrän halv 11 dagen därpå." Varpå alla ska sucka över sitt eget barn, hurra för det "duktiga barnet" och sedan lite uppgivet säga något i stil med "jaja, det kommer väl när hen fyller 15 - då får vi motsatt problem istället."

Varför ska barn bedömas sådär? Varför ska alla medlidsamt lägga huvudet på sned när jag berättar om våra nätter? Jag lider inte! Snarare tycker jag att det är lite mysigt att vakna när han börjar gruffa runt, lägga honom tillrätta, stryka honom lite över håret och ge honom en liten puss innan jag somnar om. Tänk, jag har ynnesten att få umgås med mitt barn även på natten! Om han hade somnat klockan 19 och vaknat halv 11 dagen därpå hade jag tyckt det var tråkigt tråkigt tråkigt. Varför ska alla liksom gå och längta efter att barnet ska "försvinna" (somna)?

... Som sagt, lätt stingslig idag.

/yrsa

Åh, vad jag hatar att ammandet är så emotionellt! Den som tror att det bara handlar om snyggt förpackad bebismat, rätt tempererad, enkel att ta med och alltid tillgänglig tänker helt fel! Ammande handlar mer om känslor än om föda, åtminstonde om du frågar mig.

För dem som det inte fungerar kan jag bara vagt ana hur det känns (om man vill) - en stor sorg, ett nederlag, en besvikelse. Duger jag inte som mor om jag inte kan ge mitt barn den mat som naturen ämnat för det? (Är bara något som jag skulle tänka, kan jag tro.)

Innan man börjar: Hur gör man, tänk om det gör ont, hur ofta, tänk om jag inte förstår när mitt barn vill? Oro, förväntan, lite nervositet, förhoppning.

Innan man vant sig: Så trött, så kladdigt, så osäkert - gör jag rätt, får mitt barn vad det behöver?

När det fungerar: Sådan glädje, så smidigt, så enkelt, sådan samhörighet, sådant jubel!

När barnet trilskas och sätter sig emot, inte vill ha bröstet: Så ensamt, så kladdigt, så krångligt, så arg! (Ja, man kan faktiskt bli arg.)

När barnet börjar äta fast föda: Så sprängande fyllt, så sorgset att inte behövas lika ofta, så vemodigt att barnet växer så fort, sådan glädje att barnet växer som det ska, så spännande med alla smaker man återupptäcker! Vad smakar gröna ärtor, egentligen? Palsternacka, ren palsternacka?

Hur det känns att sluta amma vet jag inte. Vad jag vet är att jag inte är redo, inte på långa vägar! Och det är inte Finn heller!

Jag älskar att ammandet är så emotionellt!

/yrsa

Att amma är en dubbelhet som jag personligen önskar att jag fått höra mer om innan det var dags att sätta igång.

Dels, att amma är det första naturliga i världen, alla däggdjur gör det, det är det första ett barn möter, den första helt naturliga handlingen. Att ge sitt barn mat känns bra, djupt i själen bra.
Men amning är också en färdighet som hela familjen behöver lära sig. Mor, barn, partner, andra barn, hundar, katter, morföräldrar, farföräldrar. Det är helt naturligt men kommer inte alltid helt naturligt.

På föräldrautbildningen talades det om rätt tag, vikten av lugn och ro, vi såg filmer i ljusa färger där mor och barn harmoniskt sitter i en soffa, där fadern dammsuger ljudlöst i bakgrunden för att sedan slå sig ner och lägga armen om det ammande paret. Matkassarna står magiskt färdighandlade på bänken och fönstren är rena. De borde talat mer om hur det egentligen är. Så, till er som snart ska börja amma för första gången, här kommer En Helt Annan Sanning. Här kommer min berättelse:

Kejsarsnitt. Ett kort skrik. En lila figur dyker upp i barnmorskans händer, de håller för ett papper mellan benen så jag får inte veta förrän "långt" senare (5 minuter?) att jag fått en son. Min sambo får gå med och se när de gör sin första kontroll av vår Skalman. Ett par minuter senare kommer de tillbaka, jag får honom äntligen mot min hud.

Ingen har lärt mig om de 10 stegen, allt jag vet är att det är viktigt att han äter inom en timme eftersom jag är diabetiker. Därför matas han av barnmorska, alldeles bredvid mig och pappan, redan efter några minuter medan jag sys ihop. Sedan kommer han tillbaka till mig, hud mot hud igen. Så kommer vi att förbli de närmsta dygnen, med få undantag då ju Pappa också måste få bekanta sig! Jag lägger honom mot mitt bröst och hoppas, hoppas att han ska leta så som jag hört att de ska. Så småningom hittar han vårtan och suger. Jag tror inte att det kommer något - det är svårt att veta om man gör rätt!

Tillbaka till förlossningsavdelningen en kort stund. Pappa får ta på den första blöjan och några nogsamt utvalda kläder. Barnmorskan pekar med strängt finger: Han har det bäst hos Dig och Dig, plastlådorna är bara för syns skull! Det tar ett tag, men på BB förstår vi. Och det behöver ingen säga till mig - han lämnar inte min famn mer än absolut nödvändigt (blodsockerkontroll, jag måste gå på toaletten, Pappa vill hålla). Ingen säger något om amning, ingen hjälper oss till den allra första stunden, ingen tittar på taget eller pratar om hur man ska hålla. De kommer med gödningsschema och tar honom för att mata med ersättning. De går iväg med honom, vi vet inte vart, vet inte om vi får komma med. Det räcker med de korta minuterna för att jag nästan ska bli tokig!

Jag vill amma mitt barn. Får i förbigående höra att jag kan göra det när jag ligger ner i sängen så jag provar. Hur man gör vet jag inte, ingen säger något spontant och jag vågar inte fråga. Tänker nog inte ens på att fråga. Är så trött, så omtumlad, så rädd. Detta liv som är helt utelämnat åt världen med mig och Pappa som enda väktare. Ansvaret får mig nästan att duka under denna första, andra, tredje, fjärde, femte, sjätte, sjunde och åttonde natt. (Det tog så lång tid innan jag sov längre än en timme. Första veckan räknade jag sammanlagt 5 timmar sömn.) De kommande dagarna kläms det, dras det, buffas det på mina bröst och min son. Ingen pratar med mig om hur man ska göra.

Morgonen efter frågar vi försiktigt om vi får vara med när de matar. "Javisst! Ni kan mata själva!" Wow! Får vi? "Såklart, det är ert barn."

Så jag lägger honom till bröstet och han suger, kommer det något? Jag vet inte. Antecknar antal minuter och sida i gödningsschemat. Personalen berättar hur vi ska öka ersättningen dag för dag, samt notera hur länge han suger på vilket bröst. Fokus ligger på tillmatningen, inte amningen.

Äntligen kommer en rådig sköterska, bullar upp med kuddar, lär mig. Tack! Men bekvämt? Nej. Vi åker hem. Jag börjar googla, ser på Amningshjälpens videosnuttar, läser om hur andra gjort för att hitta en bra position.

Efter ett par dagar börjar han bajsa gult skum, jag blir livrädd! Ska det vara så? Jag ringer BB. "Helt normalt." Jag frågar något om ersättningen och personen blir förbryllad, "Varför ger ni ersättning? Alla tecken visar ju att amningen kommit igång?" Jag blir helt paff. Varför har ingen berättat detta, varför lär de oss inte detta vid föräldrautblidningen? Varför sa de inget om detta vid utskrivningen? Jag sätter igång och UltraAmmar. Dag och natt. Det gör ont på ena vårtan, så jag googlar hur man kan hjälpa. Det går över. Mjölkproduktionen kommer verkligen igång och det sprutar mjölk ur mig, dag som natt. Jag känner mig som ett sprinklersystem, testar olika strategier för att slippa vakna mitt i ett sjöslag varje morgon. Inget hjälper, är det inte mjölk är det kräk. Varje natt är barnet vaken en stund varannan timme, vi går runt i lägenheten och jag sjunger lågt.

Vi lär oss, snart är vi riktiga Mästerammare! Hunden gör oss sällskap i sängen (liggamma har blivit en favorit), sambon förstår att jag inte kan prata när vi ammar, jag vågar prova nya positioner, vi ammar på offentliga ställen, vi bryr oss inte, amningen fungerar strålande nu när rutiner, strategier och experimenterande kommit till rätta. Vid tre månader ställer brösten om sig och slutar läcka i tid och otid. Jag beslutar att fortsätta amma så länge vi båda vill, länge om så är fallet. Minst de två år WHO rekommenderar. Ljuset faller mjukt genom fönstren, golven är dammsugna, matkassarna magiskt inhandlade och sambon rör sig ljudlöst.

Min berättelse slutar lyckligt. Allas gör inte det men jag tror att fler skulle kunna sluta lyckligare med rätt stöd och information från MVC, BB och BVC. Jag tror att varje par behöver ett stort skyddsnät runt sin amning, att varje kvinna måste bli duktig på att kräva sin rätt till information, stöd, kunskap och skyddande bubbla runt sig och sitt barn - även sänka kraven på sig själv. Golv kan vara smutsiga, hunden kan promeneras av partnern varje dag ett par veckor, man kan bjuda på släta koppar kaffe eller be besökande ta med middagsmaten själva. Amning är en helt naturlig färdighet som hela familjen behöver lära sig. Det är något naturligt och alla som vill amma borde få en, två, tre, hundra ärliga chanser att lyckas. Att ge sitt barn mat är en djupt i själen skön känsla, att, när man vill amma, kanske tvingas ge upp detta primära sätt kan kännas som ett nederlag.

Hjälp dig själv och de i din närhet att lyckas!

mot nya utmaningar!
/yrsa

Från tid till annan går på maskerad!

...utklädd som "amningsblogg" för en stund.

För jag har ett stort behov av att få prata amning en stund.

Kort och gott: jag är stolt över mig, min kropp, mitt barn och min omgivning - vi har i drygt 6 månader helammat. Under dryga halvåret har min kropp varit direkt livgivande (ok, räknar man graviditeten blir det mycket längre) åt en annan människa, en helt unik varelse, en egen individ vars enda näring har kommit från min kropp direkt till hans kropp, hud mot hud. Hurra! Så fiffigt det är konstruerat! Stor glädje!!

Min omgivning har stöttat oss, väntat på oss när vi panikammat på promenader, gett mig vatten att dricka, stängt av radioapparater och telefoner när koncentrationen varit bristfällig, med tålamod stått i ösregnet strax utanför bilresans startpunkt och väntat på att vi ska ha ammat färdigt. Tack till er alla som hjälpt oss under dessa månader! Hurra! Stor glädje!!

(ja, det har funnits dagar då det varit jobbigt, när pojken mest flamsat eller där luft i systemet gjort det nästintill omöjligt att äta en full måltid. någon gång har mjölkstockningen varit på väg, men vi har rett ut det tillsammans. tillsammans! vi fungerar redan som ett lag, jag och min son! hurra! stor glädje!!)

Min önskan är att kunna amma fritt i ett helt år, minst, sedan får BVC, andra mammor, "tyckare och tänkare" säga vad de vill. Jag vill inte trappa ner och amma endast kväll (och absolut inte sluta amma helt) av någon anledning alls, så varför ska jag? Det får mitt barn bestämma! Om min kropp kan och mitt barn vill ska det bli en stor glädje! Hurra!!

Tyvärr har jag under detta halvår vid några tillfällen valt att nästan "vifta bort" hur stor betydelse detta att amma har för mig. Det sker oftast när jag inte vill såra någon som av en eller flera anledningar inte kan eller vill amma helt eller delvis. Då tassar jag på tå och tonar ner min glädje. Här och nu, på denna maskeradbal för Från tid till annan, tänker jag inte tassa på någon tå - jag tänker sjunga ut min glädje över detta praktiska, perfekta, underbara, mysiga, fiffiga, pålitliga närhetsgivande och immunförsvarstärkande påhitt som en fungerande amning är! Hurra! Stor glädje!!

Jag vill också passa på att tacka de i min närhet som jag kunnat tala amning med på ett öppet, frispråkigt och förtroligt vis. Tack till dig på MVC som är en klippa i amningssamtalet! Tack till dig jag motionerar sporadiskt (låt det bli än mer regelbundet!!) med! Tack till er vi delade föräntan inför Det Nya Livet med vid föräldrautbildningen! Tack vovven för att du alltid gör oss sällskap! Tack mamma! Tack svärmor! Tack min finaste sambo!

Och sist, men störst av allt, större än Livet:

Tack, min son.

/yrsa