Från tid till annan

2011-04-15T09:58:00.000-07:00

Falling in love.
"Att falla i kärlek".
Falling for you.
"Jag faller för dig".

Att falla för någon, att tappa fotfästet, att för en kort stund vara i limbo.

Och sedan förväntas man bygga en relation som är motståndskraftig mot vardagens slitage! Tänker man så blir det så självklart att ett varaktigt kärleksförhållande bygger på ändligt mycket mer, och att dessa är oändligt mycket mer rotade saker än kärlek! Och ändå är det den vi menar ska vara avgörande?

Ja, för det är ju den som gör skillnaden mellan ett välrotat, väl groddat, slitstarkt och varaktigt kärleksförhållande och en vänskap (som vi förutsätter och nästan per definiion menar ska besitta alla de andra egenskaperna. Åtminstone för våra Bästa Vänner).

Jag älskar dig Jens!

Lång tid

2011-04-09T09:06:00.000-07:00

Ja, det är så lång tid sedan jag skrev att mången nog vill luras att tro att bloggen är död. Men det är den inte, den bara lever på ett annat sätt...

För så kan det väl vara? Vi tror att allt ska fortsätta precis som alltid, som vanligt, som nu men saker kan förändras; till synes död, uttömd, borta för någon men högst levande och närvarande för någon annan.

Ja, jag har druckit ett glas rödvin. Eller, ett...konstant sedan klockan 15.23. Det får man göra. Det är en lärdom jag upplevde som sällsam, trög, svår och obegriplig till början, med lite trevande tillförsikt ett efter ett tag, full av sprudlande självständighet till sist...och sedan med misstro. Låt mig förklara:

När jag var liten fanns ingen alkohol i min värld, jag var över 16 när jag såg min mor påverkad av alkohol första gången - inte ens då var det någon egentlig påverkan att tala om. Vi landade i tvättstugan lite fnissiga: hon av vin, jag av den roliga situationen. Vi fnissade en stund åt tvättmaskinens trumma som gick runt runt runt. End of story. Det var därför ganska obegripligt för mig att förstå att en vuxen människa, på sin helt lediga lördag utan förpliktelser eller åtaganden, fick dricka vin redan klockan 15 om hon så ville, men sedan gick det upp för mig att en helt ledig vuxen människa FÅR dricka vin redan klockan 15 på sin helt obundna, förpliktelselösa lördag!

Nu?
Vem f*n dricker vin klockan 15 en lördag även om hon är helt lös och ledig? Vad är poängen med det? Ett kreativt blogginlägg? - Ja om det ändå vore så väl!

2010-10-23T12:45:00.000-07:00

Det gäller att hålla kontakten om man vill fortsätta vara vänner.

Så enkelt är det. Det gäller att hålla kontakten om man vill fortsätta vara vänner.

Många gånger i livet träffar man någon som man faller för. Man delar med sig och får i retur. Tankar, stöd, omtanke, skratt och mothugg. Vänskap.

Så händer något som gör att man inte längre delar samma schema: man flyttar, får nytt jobb.... Vad man gör då, hur man gör då, är helt avgörande för hur fortsättningen blir.

Jag har en särskild människa "där ute". En människa som jag talar allt mer sällan med, men som "alltid finns där". Jag undrar ibland "hur länge?", hur länge kan man sitta ihop på grund av det man delade? För alltid? Jag tror att vi hoppas på, nej räknar med, det.

Men i slutändan handlar det helt om att höra av sig, att inte bli främlingar inför varandra. Att då och då kolla läget.

Vi brukar vid de tillfällena bekräfta vår speciella roll i varandras liv, och det känns äkta. Men hur långt kan man gå innan det slutar kännas så? När har man passerat "gränsen" för äkta, reell, vänskap, och "vänskap som var"? Och, hur vet man?

Jag har två andra särskilda männsikor som jag sällan träffar men som också alltid finns där. Hur länge?
"Det gäller att hör av sig!"

Några andra har glidit ut i periferin - jag blir jätteglad om de vill trippa in i centrum igen - men hur? gör? man? då?
"Det gäller att höra av sig!"

Nu ska jag gå och ringa min särskilda människa!

/yrsa,
som ser fram emot 30

Jag har blivit nästan vuxen

2010-10-16T16:58:00.000-07:00

...så nu vet ni det!

Bara två steg kvar, så är jag helt vuxen.

Och bara ett därtill så har jag nått alla mål.

Då ska jag börja om, med det som känns bäst just då.

2010-10-16T12:41:00.000-07:00

"Från tid till annan" var det...

För 8-10 år sedan höll jag just på att upptäcka den svenska folkliga musiken. Den slog ut allt, ingen tvekan om var jag hörde hemma. I samma veva köpte jag en skiva av Robbie Williams, som jag gillade. Kanske mest för att han var söt, såg ofarlig ut, sjöng nyanserat men ändå innerligt, såg lite pojk-busig ut. Jag tror helt enkelt att jag fortfarande var lite småförtjustt i den Robbie Williams jag läst om i Okej när jag var tonåring. Minns en intervju där han sa sig vara Take Thats "busiga lillpojk", eller nåt sånt. Och det gick såklart rätt in i yrsas lilla hjärta, så 14 hon var!

Gillade den där skivan iaf, speciellt en låt.

Plockade fram den idag efter att inte ha ägnat den en tanke på 6 år - det har varit folkmusik och endast folkmusik - och den är fortfarande bra! Skäms litegrann.

eller, förresten...

skäms ganska mycket!

over and out
/yrsa

Så snopet, så...orättvist!

2010-09-07T11:28:00.000-07:00

Du sliter hårt. Jobbar 16-17 timmar om dagen. Kämpar, ibland tryter inspirationen och kreativiteten och det blir rent slit, rent vres, som drar dig framåt. Vissa dagar är det inte ens roligt. Men du gör det, för du har resultatet för ögonen, dagen då världen ska få ta del av slitet, studen då du får dela med dig av det hårda arbetet, the time of glory (och lite välförtjänt vila strax därefter).

Och så ser du att någon har norpat det roliga mitt för ögonen på dig! Släppt ditt verk på illegalt vis INNAN DU ENS HAR HAFT RELEASE!

Fy så orättvist! Fy så snopet! Vem gör något så elakt?!?

/yrsa, som håller på sambon ikväll - inför spelsläpp imorgon!!!

Jag är så motsägelsefull

2010-05-30T10:49:00.000-07:00

ingenstans känns som hemma, jag söker och letar och drömmer och fantiserar. men sanningen är den att jag faktiskt inte känner mig hemma någonstans. det är nog därför det är så skönt att resa.

jag har bott på många ställen - provat många ställen om du så vill. trivs gör jag på många av dem, men jag känner inte det där som kallas hemma. men, vad är hemma? är det en plats? en känsla? en relation? något man gör, eller något man känner? något man bestämmer sig för?

kan man låna någon annans hemma, eller måste hemma alltid vara ditt eget? jag känner mig inte hemma. vilket borde betyda att allt går bra, överallt går bra...

och ändå. tanken på att döpa mina eventuella barn i en kyrka någon annanstans än där jag själv blev döpt? tanken att de ska få en annan dialekt än jag har. tanken att de ska ha en annan referens än jag på "skog". det är ofattbart - självklart måste allt sådant här ske där jag minns det, känner det! (som ju inte är hemma?)

jag är så motsägelsefull.

fan.

Om att vara den man är

2010-05-04T14:50:00.000-07:00

Kan man vara något annat än den man är? Om jag försöker vara någon annan, är jag då inte den jag är; någon som försöker vara någon annan?

Under en mycket lång tid har jag funderat på att göra något annat - därför att jag någonstans i mitt lilla naiva sinne tror att jag är någon annan, eller åtminstone är ämnad för något annat. Men tänk om jag bara är någon som vill vara något annat och därför aldrig kommer att vara nöjd? Vad jag än gör och var jag än är? Det vore ju fruktansvärt, att leva hela livet i hopp och önskan om att vara någon annan, något annat, någon annanstans!!!

Eller är jag bara precis sådan som vår moderna tid vill att jag ska vara: ständigt på jakt efter något annat, hungrig efter mer, med ständigt irrande stirrande blick - alltid över axeln på den jag har framför mig? Tänk om jag aldrig kommer att kunna se vad som är mitt framför näsan på mig, och att anledningen till detta är att jag är född just här och nu? Att det inte alls har någonting att göra med vem jag är?

Vilken soppa!

Och vad betyder det för människor runt om mig? Är vi inte sanna mot varandra? Kan vi aldrig mötas därför att en eller kanske två av oss tror sig vara något annat, någon annan, ämnad för någonannanstans?

Vad betyder det att mötas? När man inte ens har tid att befinna sig på samma plats vid samma tidpunkt, hur kan man då tala om att möta någon alls? Om man alltid är någon annanstans i sinnet och aldrig på samma plats samtidigt - ska möten ske i text över www?

Kanske är det den mest sanna platsen och tiden av dem alla - den som vi besöker när vi är mottagliga?

/yrsa, på kollisionskurs med sig själv - och med feber

Betala vad du själv vill!

2010-05-04T11:49:00.001-07:00

Det låter ju nästan för bra för att vara sant! Fem spel till din dator, och du får betala vad du själv vill!

"Och det är sant! Det är det som är så fantastiskt!" om man får citera Dating in the Dark-reklamen.

Läs bara:

The Bundle
Five independent game developers, headed by Wolfire Games, have joined forces and created a bundle of games. The bundle consists of: Aquaria, Gish, Lugaru HD, Penumbra: Overture and World of Goo.

Everybody that gets the bundle are also able to buy the remaining Penumbra games (Black Plague and Requiem) with a 75% discount (for only $5 that is)!

Go to the Humble Indie Bundle Website to check it all out!

Pay what you want & how you want
Get the bundle for the price that you feel is right. That is right, you pay whatever you like! You can choose to use PayPal, Amazon or Google Checkout as payment methods. Two charities, Child's Play and EFF, are part of the bundle and by default the donation is evenly split evenly between the games and charities. It is also possible to adjust how the donation is split, if wanted you can give it all to charity!

Cross-Platform: PC, Mac and Linux
That's right, not only do you get five games for a price you choose, you also get all of them for all three computer platforms.

No DRM
All games comes completely free of any copy protection or other cumbersome DRM.

Spread the word
If you think this bundle is a good idea, please spread the word using any means you see fit. Thank You!

Get the bundle here!

det står helt still

2010-05-04T08:13:00.000-07:00

det kan vara så att jag har lite feber.
det kan också vara så att jag är trött.
säkert är det så att jag sitter på fel ställe.
måhända tänker jag inte efter ordentligt.
kanske är jag lite trög.
säkert kan jag bättre egentligen.

men just nu kommer jag faktiskt inte ihåg vad jag tänkte hela dagen att jag skulle skriva här när jag fick tid.

/yrsa, inte riktigt på topp

Ressugen igen

2010-05-03T11:48:00.000-07:00

Jag tror att jag ska börja planera nästa resa, det känns som det.

Den Stora Kuvertdagen

2010-05-03T11:42:00.000-07:00

Det finns få tillfällen då svensken vallfärdar.

Men idag kan man ta rygg på nästan vem som helst och komma fram dit man ska.

Alla bär vi våra kuvert (oftast), eller den gula lilla lappen ihoprullad. Jodå, det finns de som behandlar deklarationen så som alla vi andra skulle önska att vi kunde göra. Sådär avslappnat, nonchalant. Som om det var vilken lite skitlapp som helst och inte alls ett Viktigt Papper, till Den Viktiga Myndigheten (hujeda om någon skulle se hur slarvig jag är! Bäst att använda stort kuvert, och inte vika).

/yrsa, som fick det stora nöjet att deklarera vinst på SEK 6,00 för aktier. Ofrivillig vinst från värdepapper, efter en omvänd split förra året. Jag säger då det.

Note to myself:

2010-04-29T11:48:00.000-07:00

Ta anteckningar så du vet var bilderna är tagna.
Läs på om orter du passerar. Ytliga kunskaper är onödigt irriterande.
Ta med bra karta, rita på den innan du åker.
Sov en natt vid vändstation. Kanske några längs med vägen.
Gör något vid varje station.
Fler par sockar!

/yrsa, signing out

Här kommer bilderna

2010-04-29T11:20:00.000-07:00

Jag tog bilder, men laddade inte in dem under resan. Här kommer de därför, en hel hög. Eller en hel säck, eller på rad om man hellre vill så. I vilket fall har jag gjort mitt bästa för att försöka skapa ordning bland dem. Vilken ordningen är, spelar inte så stor roll, vilken ordning ser du?

Läs också www.prinsessapavift.blogg.se, där vi bloggat hela redan med bilder!

Ja här vill jag leva, är vill jag bo...skulle man kunna tro om man sett mig leta hus de senaste året. Men jag har under denna resa lärt mig något om mitt framtida hem: det ligger inte just HÄR. Dock inget fel på dramatiken...

Vassijaure

Peppes Pizza

Narviks tågstation. Vi längtade tillbaka till vårt vaggande hem, på mindre än två timmar slog vår version av hemlängtan till. Men inte förrän efter Riksgränsen fick vi komma hem.

Meterologen

Bländande vackert... med spegling från tågfönstret som märkligt väderfenomen.

Kiruna på väg hem. Jag sa ju att jag tog kort i Kiruna.

Att vara någonstans

2010-04-28T12:21:00.001-07:00

Jag har alltid tänkt att man inte har varit på en plats förrän man ätit något där. Det räcker inte med att gå ut på en perrong för att byta tåg, man kan inte säga att man varit där då. (Jo, det har man ju. Man var ju inte inte där. Men ni fattar.)

Jag har ändrat mig nu, man har varit på en plats om man aktivt gjort något.

Jag har varit i Boden. Där hoppade jag på ett ben.
I Kiruna tog jag kort.
I Gällivare stod jag och velade.
I Narvik åt jag.
Men Abisko turiststation, där har jag inte varit än. Inte Riksgränsen, Katterjåkk (hur stavades det egentligen? Vad man glömmer fort!), Björnfjell eller Vassilevaara (eller vad hette det?) heller.

Nu ska jag samla grus i Älvsbyn.

Mer från norr

2010-04-28T09:35:00.000-07:00

Vad det är konstigt ändå. Så mycket yta, så mycket plats, sådana enorma vidder. Men inte en själ.

Jag ljuger, det är ju fullt av folk, men det är så tomt! Hundra gånger har jag sagt "Där kan jag bo!", fullkomligt medveten om att jag inte kan det. Jag kan ju inte det, men jag vill!

Min klänning är full av kexchokladsmulor. Kaffe och en "Go´o´gla´" satte fart på kroppen efter en slö eftermiddag. OK, jag ska berätta vad som hänt:

Kiruna skymtade och när tåget stannade till hoppade jag snabbt av och tog bilder. Det blev inte något att visa upp, men jag satte min fot där. Alltid något.

Snabbt upp i vagnen och vidare: Abisko Östra och Turiststation, Björkliden, Riksgränsen. Jisses vad trötta vi var då!

Narvik! Vakna, vi ska gå av! En trevlig tulltjänsteman i fin uniform gav oss vägvisning till Peppes Pizza, där vi åt oss mätta på en kryddning vi inte var vana vid. Gott, men ovant. Sedan snabbt längs en gata upp och ner - så på tåget igen. Trött trött trött.

Riksgränsen, Björkliden, Abisko: kaffe och kexchoklad. Snart skymtar Kiruna igen och resan hemåt har verkligen börjat. Vad snabbt det gick, så otroligt fort!

Gällivare om en liten liten stund. Nu är vi snart hemma... Eller?

/yrsa, hemma på tåget

Norra delarna

2010-04-27T23:21:00.000-07:00

8.36 for tåget igår morse. Sedan dess har vi avverkat högtidsstunder såsom Vetekatten, Järvsö (Hälsingland är vackert), Älvsbyn, Boden, Murjek (äntligen! Vad jag längtat!), Polcirkeln, Nattavaara, Gällivare, Harrå. Snart passerar vi en mängd gränser.

Målet är Narvik, där vi ska äta en burgare och köpa souvenirer. Sedan ska vi hem med vändande tåg, samma hytt som uppresan. Det är verkligen vårt hem under drygt 38 timmar!

Vi ska se på Sverige. Vi ska se på Sverige. Jag vill inte till Afrika eller luffa runt i Sydostasien, jag vill se vårt Sverige. De fantastiska fjällen, kusterna, slätterna, skogarna och klipporna. Småorter och större städer. Jag vill se allt det först. Helst vill jag bo en stund lite här och var också. Murjek speciellt, men allt över Gävle duger bra. Bara det finns plats och mycket luft.

Kiruna skymtar nu.

Vädret är det bästa tänkbara: sol, värme, blå himmel och snö på marken. Gnistrande används flitigt, men det är nog det enda ord som passar just nu.

Morgonkaffet har sällan varit så vacker. Jag tror det blir norrut ganska snart igen!

Mitt ressällskaps blogg:
www.prinsessapavift.blogg.se

/yrsa

Jahaja

2009-11-21T10:59:00.000-08:00

Här sitter jag nu, 29 år gammal, vaccinerad mot en svininfluensa och har tappat gnistan.

Ja, gott folk, så är det. Jag har tappat gnistan, vill ingenting längre. Jag har fått nog.

Drömmar, hade jag enorma. Vänner, hade jag många. Livet snurrade, fyllt av spännande möjligheter. Jag hade vidlyftiga tankar om vad mitt liv skulle innehålla, men nu sitter jag här och har tappat gnistan!

Varje dag känns som 24 timmar att fylla med något för att få tiden att gå. Så less! Finns det någon därute som vill byta liv med mig? Eller har något förslag på hur man gör livet mer drägligt? För just nu är jag helt enkelt lite besviken på det, och jag är för gammal för att tänka "när jag blir stor ska jag/vill jag" särskilt länge till...

/yrsa, host host host

Vilken lunch vi snart ska äta!

2009-10-16T05:23:00.000-07:00

Laxburgare ICA (faktiskt goda!)
Buljongkokt vitkål (oerhört smakligt!)
Rotsaker i ugn, härligt röda av rödbetorna

Smaklig måltid till oss!

Barn

2009-10-10T11:37:00.000-07:00

Barn.
Jag har så svårt att förstå tankarna hos de som önskar sig ett barn, de som vill ha barn. HUR tänker man? VAD tänker man? Vad känner man, Hur känner man?

En bebis, ja ok. Det kan jag förstå. Liten, oskyldig, försvarslös, full av förhoppningar och möjligheter. Den tanken går ju bra. Man är nybliven förälder, man vet att det blir jobbigt, men det är man beredd på. Man sover dåligt, men kan inte se sig mätt. Jag hajjar. Jag förstår. Den tanken kan jag köpa.

En femåring. Ja, kanske. När den är tyst eller säger söta saker. När frågorna är heeelt underbara och kommentarerna minnesvärda. Man ser sig själv med denna femåring och man är stolt, vill berätta för kollegorna. Farmorfarfarmormormorfar tindrar med ögonen och vill vara barnvakt, tävlar om femåringens gunst. Jag hajjar. Jag förstår. Den tanken kan jag köpa.

En sjuåring, eller kanske till och med tioåring. Ja, visst. Som stolt förälder tänker man sig att barnet är begåvat, gör väl ifrån sig i skolan och har många vänner. Barnets intressen är intressanta även för föräldrarna - tänker man när man fantiserar innan man tar beslutet. Man tänker sig en bra relation, man får höra allt som händer i skolan och känner sig delaktig. Såklart, man får ju själv bestämma i sina fantasier.

Men en femtonåring??? Och då tänker jag inte på den bedrövliga, besvärliga tonårstiden med bråk och identitetskris och frigörelseprocesser. Nejdå, det kan ju kanske till och med vara roligt - om man är lagd åt det hållet.

Men hur ser man på sig själv om man vill ha en femtonåring (vilket man för det mesta får förr elelr senare om man skaffar barn)? Hur sitter man där, i tjugo-trettioårsåldern, och ser sig själv så VUXEN? Inte det vuxna i "jag försvarar den lilla bebisen mot den onda världen", inte det vuxna i "åh, sicka söta kommentarer om farfars skägg, nu ska jag lära ungen spela Memory", inte det vuxna i att skjutsa tioåringen till ridlektioner eller hockeyträning. Utan det vuxna i att ta ansvar för en familj med tonåringar? Hur tänker man när man längtar efter barn och tänker sig framtiden när man kommer fram till barnets femtonårsålder? Va?

DET förstår jag INTE.

När jag försöker tänka på att ta hand om en femtonåring så ser jag inte hur jag fortfarande kan vara JAG och göra det. Jag ser bara att det skulle gå om jag blev något annat. Förändrades. Och det vill jag kankse inte, inte så.

Åldrar

2009-10-10T11:25:00.000-07:00

Ja, jag vet inte om jag är tillräckligt gammal för att prata om "när jag var ung", eller om "förr i tiden", men jag säger mig vara tillräckligt gammal för att kunna se olika tider i mitt liv, olika åldrar om man så vill. Jag tycker mig också ha levt tillräckligt länge för att kunna se hur olika tider lett vidare och sammanfattningsvis lett mig till där jag är idagg.

Nej, det kommer inte bli någon exposé över Mitt Liv. Det blir inte ens några godbitar. Det blir bara en långsam betraktelse, om ens det?

Jag har en hund av en viss ras därför att jag växt upp med en.
Jag bor i den stad jag bor därför att jag hellre ville vara med i gemensapen än att sitta i publiken.
Jag arbetar där jag arbetar därför att jag avskydde utbildningen som ledde mig söder ut.
Jag lever med den man jag lever med för att jag träffat de andra och inte lever med dem.
Jag åker tåg varje dag därför att jag bodde där jag gjorde när jag flyttade söder över.

När jag var fjorton var jag en annan än den jag är idag. Idag gillar jag den jag var då, men då...det vete katten... När jag var 22 var jag kanske den jag helst vill vara men då var så mycket annat fel, så jag blev den jag är idag. Nu tror jag att jag aldrig kommer att vara någon annan än den jag är idag. Ändå vill jag så gärna vara någon annan, göra något annat, leva på ett annat sätt.

2009-06-10T12:48:00.000-07:00

Busen har hittat en utkiksplats. På kistan. Därifrån kan han spana ut på gatan och på grannhuset. Nyfiken som han är håller han stenkoll på vad som händer.

Bra gump(som di säger i Skåne)träning är det också, hans skinkor har blivit runda och fasta...

Idag är han lite otålig på matte och husse. De leker på tok för dåligt denna kväll, och då och då hör man små gnyn från honom. Sen hittar han en tuggpinne och håller sig sysselsatt en stund.

:::::::::::::::::::

På jobbet hade vi avdelningslunch idag, god nässelsoppa med härligt bröd! God stämning och glada miner. Så på slutet blev det lite spänt, en viss oenighet råder på några områden - som så vanligt är. Tyvärr blev det ganska emotionellt och nästan lite personligt, men vi avslutade med att lämna jobbet och gå till en bar (ja, alltså från bordet till baren) och drack några öl. Sen var det hög tid att åka hem!

:::::::::::::::::::

Bröllop i juli!!! En av mina närmaste vänner ska gifta sig, och den stora frågan är varken "vad ska jag ha på mig" eller "vad ska det bli i bröllopspresent", utan "varför är det så långt till joeström??? (Brudparet bor där.)

Ja, jag ska naturligtvis åka! Självklart! Jag älskar området och brudparet, vill INTE missa denna dag!

/yrsa, utan förbehåll

Söndag kväll och en heltokig vecka

2009-04-05T09:51:00.000-07:00

Sitter med en liten rastlöshet i kroppen. Vad beror den på? Jo, det där som skulle varit gjort men som jag inte börjat på. Disken. Röjningen. Fönsterputsen.

Är mätt och belåten. Film beställd. Soliga dagar. Gått fina promenader med vovven. Dricker en grappa och undrar lite inför imorgon. Jag ska sitta med på två anställningsintervjuer. Något sådant har jag aldrig varit med om förr.

Blir man förolämpad om den som åsyftar att förolämpa en använder ett ord som man inte finner förolämpande? Nej, jag tycker inte det. Jag kan bli upprörd över att någon vill förolämpa mig, men egentligen - är det inte till min fördel om jag kan låta det rinna av mig?

Men om någon väljer ett ord som jag inte anser kunna användas som förolämpning, om ordet, använt som försök till förolämpning, blir ett slag i magen på någon som inte ens finns med i sammanhanget...då tänder jag till. Denna gång blev jag upprörd...nej, jag blev sjuhelvetes jävla ARG...över att personen valde att försöka förolämpa mig med ordet "flata". Så ignorant. Så fult. Så sjukt jävla korkat! HUR kan man använda någons sexualitet som förolämpning? Om något visar man bara sin egen korkskalle om man försöker.

Solen får mig att vilja le. Sambon frågar varför jag är så konstig, jag "fnattar runt" när vi är och handlar. Sanningen är den att jag, med varje fiber av min kropp, lever upp av de underbara dagarna! Solen, värmen, sambon, vovven, livet. Det känns som att jag vill le och liksom flyta fram.

Vovven kräkte idag igen. Det verkar vara en söndags-syssla? Hoppas han är frisk imorgon, annars blir jag riktigt orolig.

/Yrsa, med stort hopp om livet och med arbete. "Riktigt", roligt, arbete.

2009-03-27T13:53:00.000-07:00

Vi människor trycker så väldigt på varandra. På tåget, bussen, stan, jobbet...hela tiden känner vi andra människors tryck. Inte fysisk kontakt, inte krav och press. Men ett ständigt närvarande som ibland kan lägga sig som ett tryck mot min kropp. Ibland känns det som att jag inte klarar mer tryck, jag behöver en stund då ingen kan se mig. Alla kan se mig, alltid hela tiden. Jag önskar jag var lite mindre sedd ibland, då kanske jag inte skulle bli så tryckt?

Annars? Förr hälsade man på varandra. Sedan kom telegrafen och sedan telefonen. Då pratade man med varandra fast man inte var i samma stad. Jag minns när jag och en av bästa vännerna flyttade från samma stad till varsin stad, samtidigt. Nya liv, nya villkor nya vänner - utan varandra! Vi talade mycket i telefon. Från den tiden finns det nog bara en person som jag träffade i verkligheten som jag pratade mer med än med henne, hon i den andra staden långt borta.

Så kom mobiltelefonen och vi började prata även när vi inte var hemma, när vi gjorde andra saker, när främmande människor lyssnade på vårt samtal.

Chat, mIRC, ICQ...

Nu pratar vi på Facebook.

/yrsa

Mitt i världens virrvarr

2009-01-09T15:42:00.000-08:00

Så jag gick där med min lilla kasse. Klockan var runt åtta på kvällen, en fredag.

Jag gick förbi biografen, tjejer i stövlar med grova strumpkanter som tittade upp över stövelskaften. Pojkar med pösiga byxor eller nyrakade hakor.

Så fick jag bilden av mig själv där mitt på gatan, i fredagskvällens skockar av människor. Där var jag, mitt i myllret. Jag såg mig själv mitt i staden. Mitt bland alla människor som, likt myror, virrvarrade omkring. Så såg jag hela jordklotet, fyllt av människor. Som myllrar. Jag såg mig själv mitt i världens virrvarr.

Det var en tröstande tanke, men samtidigt skrämmande.

Vill jag verkligen vara en av dem som anonymt myllrar runt vårt klot? Vad är meningen med detta myller, detta virrvarr? Spelar det någon roll vad meningen är? Kan meningen vara att bara vara mitt i detta myller, mitt i detta virrvarr?

Insikten sköljer över mig. Jag har funnit en av Mina Sanningar. Det är en trygg känsla, detta att inte spela någon roll. Slappnar av och känner efter: jag är obetydlig i det stora Alltet, i den stora Tiden, i det väldiga.

Jag lever på utandningar. I min hemliga värld. Flyter samman med världens virrvarr och andas

ut

/yrsa

Att göra vad man inte vill

2008-12-16T01:49:00.001-08:00

Det finns saker i livet som man bara måste göra. Fast man inte vill. Fast det kanske känns lite obehagligt att göra dem.

Ofta handlar det om saker man lovat någon att genomföra. Sällan måste vi göra något om den enda inblandade är vi själva. Jo, en del undersökningar, rannsakningar och analyser kan vara obehagliga att gå igenom och de berör oss själva främst.

Men om vi talar om de där andra sakerna en stund. Du lovade att organisera arkivet på jobbet, men du vill inte. Nu litar de andra på att du ska göra det. Innan jul, helst.

Hur ska man bäst hantera dessa obehagliga måsten, tycker du? De som växer och blir klumpar allteftersom man skjuter på dem? "Bara gör det" och strunta i resultatet?
Lägga ner mycket tid och energi, det är viktigt att göra sitt absolut bästa även när man själv inte är engagerad?
Strunta i dem?
Försöka slingra sig ur?

Jag har just fått tummen ur och gjort en sådan sak. Jag gjorde det långsamt och jag är inte helt nöjd med resultatet. Men jag gjorde det, på utsatt tid.

**********************************************************************************

Funderar över Björn Borgs reklam. Ni vet vilken jag menar.

Är det en härlig reklam? Ska jag vara lycklig att den visas? (Jo, lycklig att den inte stoppats!) Men känns den inte lite...falsk?

Missförstå mig inte. Jag skulle ge i princip vad som helst för att få leva i en värld där reklamen inte ens väckte en tanke. Där två manliga homosexuella präster vigs av kvinnliga präster "varje dag". Där det inte är "underbart" varje gång två kvinnor håller handen på en reklamaffisch, eller där man inte utgår ifrån att kärleksparet i sagan är en man, till biologin och egen identifikation, och en kvinna, till biologin och egen identifikation. I princip vad som helst.

Så för mig blir BB´s reklam snarare ytterligare en befästelse av fördomar om "normalt" och "onormalt", "rätt" och "fel". Genom att visa en bild av något som idag väcker stort motstånd i många läger, som får folk att höja så mycket på ögonbrynen, missar man målet. Grovt. Så grovt att det blir självmål, nästan.

Eller är reklamen ett steg mot att radera den knöligeht som finns runt dessa ämnen idag? Är reklamen ett gigantiskt steg mot en friare, skönare, rättvisare, tryggare värld? Det kan den vara. Att den kommer i juletid är också stort, det är den köpviktigaste tiden på året. Man kan få köpare av en sådan reklam, men man kan också förlora dem. Att våga riskera det, att lita så till sin köpbas (och nya köpbaser som väljer just denna produkt på grund av reklamens betydelser, meningar) är antingen högmod eller tecken på en enorm tillit. Kanske en tillit som jag själv borde känna när jag ser reklamen. Kanske borde jag inte bli misstänksam och tänka "hycklare"? Kanske borde jag bli enbart glad och omfamna detta steg mot en bättre värld?

Jag vet inte.

Det är en vacker reklamfilm. Musiken är underbar. Färgerna, deras ansikten, lyckan... Jag hoppas att mina eventuella barn får växa upp till en värld där ett bröllop alldeles självklart kan se ut såhär, inte bara i lagen utan även i folks sinnen, hjärtan och självklara föreställningar om världen!

I vårt kvarter

2008-12-14T09:56:00.000-08:00

Det finns olika sätt att uppfostra sin hund, precis som det finns olika sätt att uppfostra sina barn. Några är strikta och ser till att satta regler efterlevs, hur orättvist det än kan upplevas, andra sätter inga regler alls.

Vi drar åt den första kategorin, om än inte fullt ut. Men vissa regler, de gäller. Så är det bara.

Som att möta andra hundar. Man får inte hälsa hur som helst, det är inte Keo som bestämmer hur, när eller om ett möte ska ske. Det är vi. Tills han har accepterat det blir det färre möten på öppen gata och fler planerade lekstunder med valda polare.

Det kan inte tantgänget i vårt kvarter acceptera. Med gråtande röst frågar de oss gång efter annan "Varför får han inte hälsa?", "Varför får han inte springa lös?"

Svaren som vi ger är enkla: Tills han har lärt sig att inte strypa sig själv i kopplet varje gång det finns en hund i närheten så hälsar vi inte alls. Tills dess leker vi med utvalda hundkompisar som vi vet är uppfostrade på snarlikt sätt som Keo. Som får vänta sittandes till matte/husse har hälsat och sagt att lek är OK. Som får gå ifrån leken ibland för att sitta och se på när de andra leker, för passivitet i sådana tillfällen är precis lika viktig som motion dagligen.

Svaren är enkla: Tills han obönhörligen kommer när vi kallar på honom kommer vi inte ha honom lös i stan.

Tanterna gråter vidare: "Varför får han inte hälsa?"...och släpper lös sina tussar som genast rusar fram till Keo. Kommer de när tanten kallar? Skulle inte tro det...
Respekterar tanterna att vi inte uppfostrar vår hund på det sättet? Hjälper de oss i vår uppfostran? Skulle inte tro det...

Så finner vi ett nytt sammanhang: Gänget vid kulturminnet! Där det är självklart att hundar frågar om lov hos husse/matte. Där det är självklart att vissa stunder får man chilla hos matte. Där det är självklart att en tiggande hund som inte lyssnar på sin ägare får skäll.

Det är en befrielse! Vi blir lyckliga, våra sinnen lyser och det är med lätta steg, inte arga, som vi lämnar dessa möten. Vi är tillfreds, vår uppfostran behöver inte försvaras, våra tankar är besvarade!

Och vi överlever tantgänget i vetskap att det finns en fristad i gänget vid kulturminnet.
Tack!

/yrsa

Bildbomb

2008-12-14T09:40:00.000-08:00

Ska rota fram fler bilder på underverket Keo.

Hos Sonja

Grisen

Suger på tummen, bebisen!

*snark*

Neje! Jag vill inte gå upp än!

Han är stor nu. Mötte en annan welsh idag, en tre år gammal tik. Hon var ju en liten köttbulle i jämförelse mot Keo! Haha, fast han bara är drygt åtta månader är han större än fullvuxna tikar. Jisses när han lägger på muskler och hår!

Fin dag idag: lat morgon för att vid lunch ta oss till skogen där bekanta från valpkursen mötte upp. Hundarna fick ca två timmar med lek, promenad och övningar. Satt som det skulle, Keo har sovit sedan vi kom hem vid tre!

/yrsa

Jag lånar friskt och hej vilt!

2008-11-19T04:54:00.000-08:00

En bloggare stjäl från en annan bloggare:

Var ligger din mobil när du sover?
I min väska i hallen, eller på bordet i hallen. Aldrig nära huvudet.

Hur känns det när du inte har din mobil på dig?
Lugnt och skönt. Avskyr egentligen mobilen och har den sällan med mig.

Hur många samtalsminuter har du ringt?
Oj, ingen aning. Orkar inte koppla i laddaren för att kolla.

Hur många mobiler har du haft det senaste året?
This one only.

Blir folk irriterade över att din mobil ständigt är med dig?
Nej. Jag har den inte ständigt med mig. Så snarare tvärtom, de blir irriterade att jag inte alltid har den med mig.

Vad står det i det 4e sms:et i din inkorg?
Ok, får väl koppla i den ändå då. Vänta...

...var tusan är den någonstans?...

Ok, där!

"Hej, min scanner har pajat o jag skulle gärna vilja ha miller bilden som illustrerar termod. andra huvudsats (med gubben och äppelträden). om du har kvar den skulle du vilja skicka den till mig. Tack på förhand =)"

Vad står det i det senaste skickade sms:et?
"Ja, mig behöver ni inte fråga! Fixa en cool fest bara!"

Vem är överst på listan över missade samtal?
Min bror.

Vem är 6a på listan över mottagna samtal?
Hehe, mamma.

Vem är 2a på listan över uppringda nummer?
Sambon.

Vad har du som bakgrundsbild?
En av mina fioler i närbild.

Vem är den första på bokstaven “G” i din kontaktlista?
Ingen aning! Det står G, och ett nummer jag inte känner igen. När jag söker på numret känner jag inte igen namnet heller! Hoppas det inte var något viktigt?

Den bästa låten på din mobil?
Inga låtar på min mobil. En mobil ringer man till/med för att prata med någon. Det finns andra maskiner som är till för annat.

Den sämsta låten på din mobil?
...

Den första bilden du ser när du går in på dina foton på mobilen?
En frusen valp med min bruna kappa om sig, sittandes på en parkbänk.

Hur mycket är klockan när du gör detta?
Mitt på dagen!

/yrsa, lånat av regipunktnu.blogspot.com

Ytterligare förändringar

2008-11-19T04:34:00.000-08:00

Jag skrev i våras om hur våra kvällspromenader förändrades iom beslutet att skaffa hund.

Andra saker har också förändrats.

Jag gör något som jag inte borde, jag tittar på annonser på hemnet. Sambo tycker inte om det, tycker att det verkar som att jag inte trivs med tillvaron som den är nu. Det gör jag, men jag vill ändå fundera, tänka, titta, fantisera, undra och kolla lite. Jag är av den åsikten att även om vi inte köper någon gård IDAG så är det bra att ha kollat på dem under en lång tid. Så att man har en uppfattning, liksom.

Mitt tittande har förändrats sedan Keo kom. Förr tittade jag på interiören. Hur såg rummen ut? Golven? Köket? Arbetsytor? Förvaring och garderober? Ljuset?

Nu tittar jag på exteriörbilderna: Var är vägen, finns det möjlighet att ha honom lös på gården utan att oroa sig? Grannar? Verkar det finnas fin tillgång till skogsmarker? Finns ett grovkök/grovingång?

Ja, man förändras, ens seende förändras, ens preferenser förändras, ens behov förändras.

Flytt? Nej, det är faktiskt inte aktuellt, men innan hund nr två kommer så bor vi på gård med mycket skog runtomkring. Om jag får bestämma.

/yrsa

Samba?

2008-11-14T03:47:00.000-08:00

Catarina, något för operans balett nästa sommar?

Jag tycker han har god finmotorik?

/yrsa, som ska motionera sömntutan nu

Längesedan...

2008-11-08T07:22:00.000-08:00

...så jag bjuder på några bilder!

Såhär gott sover man

...när man haft såhär skoj!
(En stoooooor tjock gren släpades hem som present åt sambon en morgon. Men givaren uppskattade presenten mest!)

Idag var vi på utställning. Hujedamig va fina hundar! Men Keo fick stanna hemma.

/yrsa, med hopp om en god vinter med härliga stunder! Men nu saknar jag valpen som är med sambon i huset och bär bråte.

Ja så var det dags

2008-09-26T07:45:00.000-07:00

Jag ska söka en tjänst som jag faktiskt vill ha.

Men tänk om jag inte får den? Vad gör jag då?

Äsch, det får bli som vanligt, inga förväntningar så blir man inte besviken. Men drömma och hoppas...ja, det blir nog svårt att låta bli den här gången...

Annars, arbetslösheten märks inte av så mycket, har fullt upp ändå. Söker minst ett arbete om dagen, tar hand om valpen och dessutom blir det en del ströjobb på olika håll. Så, som sagt, fullt upp ändå. Men självförtroendet...det kan liksom inte vara på topp när man inte har något stadigt. Fast det är klart, valpen får väl anses vara stadig då!

Hör av er om ni vet någon ledig plats på jordklotet för en liten yrsa!

Kram på er

Tillbaka till veterinären - 3

2008-09-15T06:05:00.000-07:00

Jodå, så reste vi dit igen.

Nu är han friskförklarad med restriktionen att om han börjar bete sig konstigt eller inte vill göra saker som han brukar göra så ska vi höra av oss.

Så väntade vi på att fakturan skulle regleras mot försäkringsbolaget. Då kräks han två gånger, men det beror nog på stressen att sitta i väntrummet med alla djuren omkring sig. Plus att han inte ätit frukost. Plus "de främmande människorna som envisas med att klämma och böja varje gång vi kommer till det där stället", det vill säga visiteringen som utförs av veterinären för att fastställa att han faktiskt är frisk nu.

Och så en bild på oss där vi vilar på golvet en stund förra veckan:

Over and out.
/yrsa

Han mår bättre...

2008-09-08T01:33:00.000-07:00

...men liksom inte helt bra...

/yrsa

Tung vecka

2008-09-05T06:56:00.000-07:00

Jahaja.

Det började i tisdags med en rolig lekstund i rasthagen. Den andra hunden var lite tyngre och äldre, men det har gått jättebra förr.

Så hör vi dem skälla till inne i buskarna, och så kommer de farandes åt varsitt håll. Jag klämmer igenom, kollar i ögon, mun och öron. Känner och tittar, böjer och sträcker. Ingen reaktion någonstans, annat än att den andra hunden inte är så intressant längre. DET är ett säkert tecken på att något inte är som det ska.

Vi tar bussen hem. På bussen "gnyrskäller" han tre gånger, detta från en hund som aldrig säger ett knyst (annat än lekmorrar). Nu är något fel.

Det fortsätter och efter några timmar där Keo då och då gnyr till ringer vi veterinär, får komma in akut och de konstaterar att han har något som gör ont i nacken. Muskler eller skelett? Det kan de inte säga med säkerhet. Röntgenbilderna är svårtydda, skelettet är ju inte "färdigt" och ger inga skarpa bilder. Meningit kan inte uteslutas. Vi åker hem med en valp som nu ska röra sig så lite som möjligt i tre veckor och dessutom ska äta smärtstillande.

Onsdagen förflyter ganska lugnt. Han är medtagen, men verkar inte ha så väldigt ont. Gnyr bara någon enstaka gång.

Kräks på eftermiddagen.

Får smärtstillande på kvällen och sedan drar det igång. Han kräks med en timmes mellanrum fram till halv tre på natten, sedan klockan sex igen.

Halv tio på torsdagen är vi hos veterinären, som tycker det är en väldigt stark reaktion på smärtlindrande läkemedlet.

Röntgen konstaterar "Inget främmande föremål i magen".

Vi åker hem med dietmat, magmedicin och syrahämmande. Han får i sig tre riskorn och en halv matsked risavkok och kräks igen.

Framemot eftermiddagen/kvällen börjar han äta och får behålla maten, säkert med hjälp av syrahämmande och "bra bakteriekultur medicin". Snart dricker han spontant. Visst är han trött, men det går åt rätt håll.

Fredagen förflyter fint. Han är trött, men stundvis en riktig odåga! Rastlös och vill busa, så vi tränar trix som är snälla mot nacken. Som att ligga stilla, vad som än händer. Det märks att han är däven, jag får klippa alla fyra tassarna utan att han protesterar.

Vi kämpar vidare!

Pigg Keo innan allt brakade lös.

/yrsyrsa

Fick visst fler...

2008-07-28T05:28:00.001-07:00

...bilder, som kommer här!

Även denna gång: penello håller i kameran och jag tackar ödmjukt.

/yrsa, som visat valpen stenplattan så att han äntligen kan somna. Det är för varmt idag, över 25 grader i skuggan före klockan 9 i morse. Vid 11, när mätaren hamnat i solen, var temperaturen 32,4. Sedan föll den till 27 i skuggan när solen vandrade vidare och mätaren gav skuggtemperatur igen.

Topptemperatur idag? 34,1 grader.

2008-07-27T14:49:00.000-07:00

Jag hoppas ni inte har något emot lite badbilder?

Stort tack penello för de vackra bilderna!

Ser ni flugan?

/yrsa

sköna dagar

2008-07-23T15:02:00.000-07:00

Har vi haft. Speciellt igår, på slottet, med blå himmel, varmt varmt varmt och så väninna på besök från hemstaden. En ny väninna, i den gamla staden. Det är roligt!

Opera. Kultur. Sköna dagar.

Och valpen växer.

/yrsa

Skador

2008-07-17T05:47:00.000-07:00

I gårkväll blev han stucken av bi/geting/liknande på örat. Märkte att något hände, men först vid 2-tiden i natt såg vi något: örat hade svullnat. Lite orolig och svårt att komma till ro inatt, antingen värmen eller örat. Förmodligen kombination.

Men, idag har han varit som vanligt, fast örat är lite tjockt och hänger ner lite längre än vanligt. Han ruskar och ruskar på huvudet för att bli av med det, men vi har spårat korvbitar och det var en bra sysselsättning som fick honom att tänka på annat. Nu sover han gott! =)

Far min skulle röja slyr, började med att dra undan gårdagens "slyrskörd". Då skar han sig på vassen och nu ligger de båda i soffan. Den ena med armen rakt upp, den andra med svullet öra.

Ganska gulligt. Bild kommer senare.

/yrsa

Såhär lång...

2008-07-15T06:57:00.001-07:00

... kan en femton veckor gammal welsh bli när det är något han vill ha!

Och såhär kan man finna honom framför en soffa. Då kan han ha stått så gud-vet-hur-länge, i väntan på att någon ska lyfta upp honom. Galenpanna! =)

/Syrsa och Keo, som längtar efter sambon och husse!

OK, fler bilder! =)

2008-07-12T04:27:00.000-07:00

Tidigare i veckan.

Midsommarafton.

Trädgårdsmästare

2008-07-12T03:40:00.000-07:00

Idag har vi varit trädgårdsmästare, Keo och jag.

Jag har skördat, han har ansat. Svarta vinbär. Gott.

Semesterlivet har alltså börjat, eller, pågått i drygt en vecka. Lite regn, lite sol. Massa bad och en valp som växer.

Livet är bra ljuvligt!

/yrsa

Inbrott

2008-06-26T10:26:00.001-07:00

"Om någon skulle komma oinbjuden in i mitt hem, vad skulle jag göra då?"

Tänker jag ibland när jag vill skrämma upp mig själv.

Skulle jag sätta mig vid köksbordet och bara låta saker ske eller skulle jag försöka hitta en kniv och smyga upp bakom tjuven alá skräckfilm?

Skulle jag försöka ringa 112 och låta allt som händer spelas upp för den som tar samtalet?

Skulle jag göra som min mamma föreslog, och försöka skrämma inbrottstjuven med att skrikandes komma farande som ett jehu?

Skulle jag försöka komma ut i trappuppgången och in till grannen?

Jag vet inte, ibland är jag hjältinna och lyckas fånga tjuven helt själv, ibland är jag feg och tänker att om jag inte provocerar kanske jag åtminstone får leva. Andra gånger är jag övertygad om att jag ska springa skrikandes mot tjuven med endast en tanke i huvudet: Hoppas h*n inte har en pistol.

Vad tänker du på?

/Syrsa, med en myra på tangentbordet och fem dagar från barndomstaden.

2008-06-24T02:06:00.000-07:00

Keo och favoriten pet-flaskan.

Då kan man bli såhär trött...Lyssna noga!

/Syrsa, ut på vägarna för första övningskörningen med svärfar!

Han mår finfint!

2008-06-23T09:47:00.000-07:00

Och har idag fått kanske den roligaste leksaken man kan tänka sig om man är en liten valp på 12 veckor (idag!):

en pet-flaska med godis i!

Midsommar firades med mys på gräsmattan i stekande solsken, samt kalas vid havet!

Mina pojkar!

/yrsa, med glatt humör!

Dreggel-Pelle hos veterinären

2008-06-19T03:50:00.000-07:00

Vi vaknade igår natt och Keo var helt dregglig på sidan av huvudet. På morgonen likadant så vi ringer veterinären. Avvaktar några timmar och ska återkomma om det inte går över.

Det gör det inte.

Får åka dit, veterinären tar en snabb titt. "Nej, verkar inte vara något. Håll honom under uppsikt och hör av er om han börjar kräkas."

Det gör han inte men hela natten till idag har han fortsatt dreggla. Vi ringer veterinären tidigt. "Kom in så snabbt som möjligt."

Taxi, en mycket trevlig chaufför!

Väl där tas han snabbt in och sövs. De går in med en tub genom munnen och söker i hans mage. Symtomen kan nämligen vara att han svalt en tygbit och tarmarna vrider sig. Alternativt en nål eller annat vasst som fastnat. Matte sitter orolig i väntrummet (de tyckte jag skulle gå och shoppa i det stora köpcentrat bredvid. Vad tar de mig för? Vem kan shoppa när ens valp är sövd och har en tubslang ner i magen???) och snart kommer en veterinär ut och berättar.
-Han har ätit gräs med ax som fastnat i tonsillerna. Det är mycket och vi håller på och plockar ut det nu.

PUH! Den lille har käkat fel sorts gräs och hullingarna på axet, till för spridning och fortplantning, har fastnat i halsen på stackarn! Skönt att de är så noggranna och skönt att hitta något, annars kan man lätt bli både mer orolig och känna sig lite fånig som kommer in och söver valpen som inget är fel på. Hans allmäntillstånd har nämligen varit mycket gott och han har varit pigg utan feber och med samma bitfrenesi som vanligt.

Den lille kommer sövd ut i uppvakningsrummet där matte ska få ha honom i knät. Han är lite vaken när han kommer och slickar mig med trötta ögon och dregglig tunga i ansiktet för att sedan somna om. En stund senare vaknar han av ett skall från väntrummet, han börjar tassa omkring och slickar snart på golvet, pigg och vaken. Vi får "checka ut".

Hela veterinärstationen tycks ha varit involverad i ärendet för alla som går förbi oss frågar hur det gick med gräset, eller hur det gått med dregglandet från igår. Alla vill kela med honom en stund, för han ÄR söt! Vi har blivit kändisar eftersom det var så svårt att lista ut vad det var för fel och vi är evigt tacksamma mot de som tagit hand om oss och varit nogranna, ödmjuka och vänliga mot en liten dreggel-pelle!

Taxi

Tur att maten stod färdig på bordet när jag kom hem, för någon frukost eller kaffe hade jag inte ätit på morgonen.

/yrsa, stark, modig och van vid äventyr.

Man förändras

2008-06-18T02:57:00.000-07:00

Många gånger i livet får man tillfälle att förändras. Ibland gör man det bästa av dessa tillfällen, ibland hemfaller man åt ovanor som är mindre trivsamma.

En ny vana för mig är att ständigt söka av marken i letandet efter tuggvänliga saker som jag vill se före Keo. Sånt har jag aldrig tänkt på förr.

En ny vana för mig är även att gå upp lite tidigt på morgonen. Det behövs för annars blir det våta fläckar på golvet. Jag till och med stannar uppe när jag varit ute! (Oftast)

En annan ny vana är att gå med tjock stickad tröja på sommaren. Det gör mindre ont när han bits då.

En ny vana som jag inte är så stolt över är att jag sitter i soffan nästan hela dagarna. Jag har ju inget att göra - direkt - och datorn är av bärbart format, TV.n visar skitprogram som lockar ändå och Internet erbjuder så mycket roligt. (Inte bara Facebook...)

...därför har jag bestämt mig för att jag måste skapa en ny vana till: jag ska börja springa. Jag gjorde det tidigare i vår, riktigt duktig var jag, men de sensate veckorna har jag slarvat. Så, dags för ny vana nr 5! Hejja på mig!

/yrsa, i vardagsrummet, framför TV och dator, med stor-dreglande hund i hundkorgen. (Vi har ringt veterinären för han började i natt. Återkommer med besked när vi vet något. Om han fortsätter dregla ska vi ringa i eftermiddag igen.)

Och så några bilder till, så ni ser hur han växer!

Hej

Snart får jag inte plats längre!

På sommaren ska man pressa i solen, väl?

Provocerande?

2008-06-13T07:49:00.000-07:00

Jag har tagit ledigt. Inga bidrag, ingen a-kassa, ingen ersättning. Jag har sparat mina egna pengar, från studiemedel och extrajobb. Jag har slitit hårt; arbetat och studerat samtidigt. Efter fyra års konstant studerande/arbetande/både ock samtidigt har jag beslutat att ta sommaren fri från liknande ansvar. Jag tackade nej till två erbjudanden om arbete över sommaren, två erbjudanden som båda var mycket roliga uppgifter. Det var säkert riktigt dumt av mig, när det gäller karriären, inte får man tacka nej till arbeten man skulle njuta av att utföra?

Men jag tog ledigt. Jag lever på mina egna sparade pengar och folk ifrågasätter mig?!?

"Varför det?" "Har du alltså inget jobb nu?" "Hur kan du tacka nej? Får man ens göra det?" "Hur får du pengar?"

Jag svarar tålmodigt att "Nej, jag har inget jobb i sommar men det betyder inte att jag inte vill ha det i höst." "Nej, jag är inte anmäld till Arbetsförmedlingen (Kompetensförmedlingen?)" "Nej, inga bidrag, jag har sparat pengar."

Varför är det så provocerande att vara ledig en sommar? Varför blir folk så upprörda över att jag "åtminstone inte anmält mig till a-kassan"? (Svaret är att jag inte vill luras. Är jag anmäld vill jag aktivt söka arbete, något jag inte vill göra denna sommar. Den ska vara min och bara min.)

Tycker du att jag är lat? Eller vill du också vara ledig tre långa härliga månader?

/yrsa, med omsprgen om en valp

Bildbomb

2008-06-12T02:48:00.000-07:00

MASSA bilder på salami-monstret. (Han är så prickig och "salami" låter mer sofistikerat än "prickiga Korven...)

Jag är Keo!

Matte, jag kommer!

Jag är trööött!

På hugget!

*snark*

En groda?

Är det inte mat snart?

Tja...

2008-06-09T03:15:00.000-07:00

...så var man färdig då.

Någon som vill ha en etnolog/humanekolog?

Men i sommar är det Keo som gäller!

/yrsa

Ett knyte

2008-06-06T09:26:00.001-07:00

Första dagen.
Ett knyte har hamnat på min kudde.

Kan hjärtat känna annat än kärlek?

/yrsa

En vuxen irländsk varghund

2008-06-03T08:56:00.000-07:00

...och en welshvalp möttes på gatan idag och hälsade så vackert. Så promenerade de sida vid sida någon minut och skildes vid gathörnet.

Nu är det bevisat: storleken har ingen betydelse.

/yrsa

Keo världens duktigaste!

2008-06-03T01:24:00.001-07:00

Jopp, nu har han kommit hit! Keo, världens finaste och duktigaste welsh springer spaniel!

Han håller på att vänja sig vid storstadens alla finurligheter...
"som det där med motorcyklar som tar fart uppför backen och låter jättemycket precis när man kommit fram till en ny gräsmatta som i sig är lite skrämmande. Usch, då är det bra att husse och matte verkar så lugna och säger att allt är som det ska. Men på den nya stora gräsmattan har jag inte vågat kissa ännu, jag trivs bäst på den lilla som jag är van vid. Men kanske att jag vågar imorgon, matte säger att det är slappar-dag idag eftersom det var så mycket nya intryck igår. Jag hälsade på 4 (fyra!) hundar, och i morse hälsade jag på två samtidigt! Duktig jag var, va´?"

Ja, ni ser vem som genast förmänskligat sin valp...

Keo-gos!
/yrsa

Zappapappa varm hund

2008-05-30T01:45:00.000-07:00

En tålmodigare, värmekänsligare, klokare, kärvänlig-men-självständig-are hund får man kanske leta efter (hämtar ju min egen hundvalp imorgon så vi får väl se om det blir annat ljud i skällan då.. ;) )!

Zappa, den blandras som vi reste med från staden vid den stora sjön till byn vid det långa vattnet är härlig!

In i bilen, inget gnäll, inte något illamående och säger snällt till när det är dags att kissa.

Sover snällt och kastar sig efter skuggan i baksätet.

Ettåringen i framsätet lika duktig hon! Den cirkus vi tänkte oss uteblir nästan helt, och vart vi än kommer vill alla beundra den lilla björnungen.

Sverige är vackert, den resa bakåt i årstiderna som vi gjorde är spännande. Det blir ljusare men tidigare vår för varje landskap vi passerar längs Inlandsvägen. Det är en nästan flytande känsla att kissa en hundvalp i ett nattljust Sveg, långt hemifrån. Inte en människa förutom bilisten med ett guppande släp som bränner genom stan vid fyratiden. Men fåglarna...

Nu på Arlanda och snart i hemstaden igen. En lång resa i vårt avlånga land.

Kram från yrsa,
som är så trött att det gungar under fötterna. När hon sitter ner.

Nu bär det av!

2008-05-25T23:56:00.000-07:00

Om lite mindre än 24 timmar sitter jag i en bil på väg 150 mil norrut tillsammans med en av de bästa vännerna livet kommer att erbjuda mig!

Det ska bli så spännande, med valp och ettåring och Ajaure!

Jag är anställd som valp- och barnvakt på färden, i gengäld får jag en gratis resa till Ajaure, dit jag varit på väg så länge nu. Jag kan inte dölja det, jag är både hedrad inför uppdraget, uppspelt inför roadtripen och förväntansfull inför samhället som inte längre finns.

Kanske blir det kräks och skrik och jobbigt. Men det gör ingenting för jag är Tant Filt!

Se upp ni därute i världen, här kommer vi!
/yrsa

Något är fel på mig

2008-05-23T05:13:00.000-07:00

Ojdå!

Det är vanligt att höra från mig.

Just för en liten stund sedan satte jag eld på vårt kök eftersom jag glömde av att jag värmde mjölk. Eller, det brann inte men allt som kokat över glödde på spisen och lägenheten är rökfylld.

/yrsa, lite för mycket mänskligt felande ibland.

Att minnas

2008-05-23T03:58:00.000-07:00

Jag har vid några tillfällen tidigare funderat över platser som inte längre minns mig så som jag vill minnas dem.

Min far sa idag på telefonen "Jag är ju född här, jag kan gå in och ut mellan olika tider hur jag vill. Om jag bara tittar med ögonen för idag ser jag inte historien, då ser jag bara en bostadsort som alla andra. Det moderna samhället. Men jag kan också se alla de minnen som finns på denna plats. Men dem kan ju inte någon annan se."

Det där är precis vad jag skriver om i min magisteruppsats. Han är så klok min far, så seende. Det är skönt att prata med honom, han förstår och ser så mycket. Tar mina tankar vidare.

-------------------------

Sambon har fått tillbaka sitt Wii som varit på lagning i fem veckor. Men det är inte lagat. Det är irriterande, tycker han och tycker jag.

-------------------------

På måndag påbörjar jag och vännen en lång resa genom Sverige, tillsammans med Zappa och Agnes. Det ska bli så roligt och jag är så hedrad och glad och stolt att hon frågade om just jag ville följa med. Det ska bli så häftigt!

-------------------------

/yrsa, som borde göra annat

Varför jag helt enkelt vägrar

2008-05-23T01:58:00.000-07:00

I veckan köpte jag jordgubbar, svenska. 225g för 35 kronor. Det är dyrt, men jag kände att jag verkligen var värd de där stackars jordgubbarna. Jag ville ha dem, jag längtade efter dem. Jag köpte dem, som sagt.

När jag kom hem och äntligen skulle avnjuta dem, till efterrätt med en kopp thé, mosade i tallriken med flytande grädde, socker och mjölk så som jordgubbar alltid njutits i min familj såg jag att de rara bären var helt ruttna och otäcka på undersidan. (De låg i en kartong med svart botten så jag hade inte kunnat se detta i affären.)

Morgonen efter blev jag vuxen och gick för att byta bären. Vanligtvis vågar jag inte detta, orkar jag inte detta. Men denna gång, dessa 225g svenska jordgubbar för 35 kronor som jag så hett längtat efter. De skulle jag ha! De var värda nervositeten att ställa krav på varorna.

Jag kom dit och allt gick smärtfritt. Tills butiksbiträdet kom ut med dagens leverans av jordgubbar - inga svenska såklart. Jag ville inte ha de holländska egentligen men tog emot de 500g för 39 kronor som erbjöds mig. Det var när biträdet sa

"Det går bra att du får de här istället, fast de är dyrare"

som jag bestämde mig för att ALDRIG NÅGONSIN jobba på ICA. Inte hur desperat jag än blir.

/yrsa, som vägrar fördummelse

Valp

2008-05-10T08:55:00.000-07:00

Vi väntar valp.

Jopp. Vi väntar valp. Den sötaste finaste Keo som världen skådat.

Så vi planerar. Och tänker. Och drömmer. Och pratar och tittar på bilder. Kenneln uppdaterar sin hemsida och vi är som hökar, tittar på bilderna, letar efter den teckning som vi nu lärt oss känna igen. "Där! Där, det är han!"

Vi går på promenader i staden där vi bor. Det har vi alltid gillat att göra men de senaste månaderna har vi sett med nya ögon. "Här kan vara en bra kisserunda." "Detta blir en fin långpromenad med många fina ställen att springa lös en stund." "Detta blir morgonrundan." "Oj, kan man stänga grinden till tennisplanen, då kanske vi kan träna inkallning där?"

Den allra första föreläsningen på Gotland handlade om ett projekt där man studerade hundägares upplevelse av Visby. (Föreläsningen visade sig vara en skämtföreläsning arrangerad av Kåren som Kick-Off på nollningen. Men jag gick på det och tänker ibland att det är ett bra sätt att perspektivera sina vanor: att se med någon annans ögon.)

Jag och sambon gör precis det: vi upplever vår stad med hundägarens, valpägarens, ögon och planerar, drömmer, pratar och funderar.

/yrsa, i väntans tider

Handlar

2008-04-25T01:34:00.000-07:00

Jag är, mot min vilja, prylgalen.

Men det handlar inte om senaste tekniken, det handlar inte om nyaste mobiltelefonen, det handlar inte om att ständigt köpa musik från mina favoritgrupper eller nya DVD:er.

Jag handlar till mitt hem. Jag vill ha porslin, vaser, dukar, lyktor, glas, bordstabletter, krukor...
Det handlar om samma sak som tillfredsställelsen när kylskåpet är nyfyllt: jag känner mig riktig, som om jag gjort rätt, som om jag upprätthåller de måsten som ålagts mig, jag är duktig; som kvinna, som hushållerska, som representant för mitt/vårt hem.

När jag går bort till andra som befinner sig i samma livssituation som jag: student, eget boende, sambo, 27 år tycker jag att det är mysigt och fint med olika porslin till gästerna, det är fint att vi får diska den enda smörkniven mellan smöret, honungen och Tartexen. Jag insuper och beundrar soffan, loppisfyndet.

Men hemma hos mig? Nä, där ska alla gäster få samma porslin, likadana glas och gärna kunna välja bland flera olika (men alla ska kunna välja samma och det ska räcka). Nu i helgen blir vi 11 stycken. Jag har inte ens stolar till alla och pusslar hur vi ska få plats. Lite irriterad blir jag på mig själv, vi har 28 vinglas som alla fungerar utmärkt till rött vin. Men de är delade i grupper om sex (förutom en sort som bara är fyra, stackarna, de blir ju aldrig använda!) och därför blir det nu, i mitt lilla söta huvud, problematiskt. Tänk om alla 11 vill dricka rött vin? Då blir det ju sådär pinsamt när jag måste be om ursäkt för mig själv och mitt dåliga värdinneskap. Att jag inte bara ger upp, visst förstår jag att jag är fånig.

(Det är dessutom min och sambons familjer MAMMA OCH PAPPA!! som kommer. Bryr de sig verkligen? Måste jag imponera på dem? Varför tycker jag det?)

Nu har jag pusslat vårt vardagsrum: allt har fått byta plats och köksbordet har fått flytta in. Nu tror jag att vi ska få plats, till och med nykomlingen i sambons brors familj har fått en egen "trillsäker" plats, ifall han skulle bli akrobat och svinga sig ut från soffan i ca sex veckors ålder...

Nu ska jag tala allvar med mig själv och försöka övertyga mig om att kakorna vi bakat gott och väl kommer att uppväga att några dricker ur lite större vinglas, andra ur vinglas med mönster på. För kakorna och bullarna, de är SUVERÄNA!

/yrsa, som en dag ska göra upp med sig själv och gamla kvinnoroller/komplex.

Drömmar

2008-04-21T05:04:00.000-07:00

Drömmar.

Det värker i mig, jag sprattlar och kniper.
Jag vet precis vad jag vill. Jag ser det så tydligt, jag känner med varje fiber hur det ska bli. Jag vet det.

"Vi tröttnade på att drömma stort och leva litet och bestämde oss för att leva våra drömmar". Cirkus Cirkör.

Ska jag också våga ge mig ut på den slaka linan, ska även jag våga balansera mig bort på en väg jag bara drömmer om? Jag tror att jag måste, för snart orkar jag inte drömma längre. Och vem blir man utan drömmar?

/yrsa. Ni kommer att se mycket av henne i framtiden!

Hmmm

2008-04-21T04:57:00.000-07:00

Så klurigt.

Min körskolelärare (ska ta körkort nu) viftar runt med uttryck som "kör som en kärring", "libanes-spring" och "mupptaxi".

Vad ska jag göra? Jag säger ifrån, men han är rapp i kaften och jag får svar som bara rullar vidare i samma stil. Han säger, apropå min mycket långsamma hastighet: "Det är kärringvarning nu!" Jag säger: Åja, nog måste du ha haft manliga elever som kört långsamt också?" Han svarar: "Javisst har jag haft manliga elever som kört som kärringar..."

Jag vet att han förstår vad jag menar, jag vet att han vet att han är ute på tunn is, men varför kan han inte bara skärpa sig på samma sätt som han vill att jag ska skärpa mig när det häller att placera bilen rätt?

Over and out!
/yrsa som vänder näsan mot solen och skakar av sig nästan det mesta

GÄSTINLÄGG!

2008-03-28T03:53:00.000-07:00

Detta kom i min brevlåda igår. Den elektroniska alltså. Jag tackar min goda vän för hennes gästinlägg!
"Etnologiska funderingar från MVC", var rubriken.

"Nej, jag är inte gravid, oroa er inte. Men det senaste året har jag flera gånger varit på min MVC för att få p-piller. De senaste två besöken har gett upphov till lite funderingar...

Senast jag var där, för tre månader sedan, var en underlig upplevelse. Deras väntrum är jättetrevligt, med vita soffor, varmt färgade gardiner. Idag när jag var där var ljus tända. Senast satt jag där och väntade, insåg att de ända tidningarna som fanns att läsa handlade om graviditet och barn. vad jag som inte vill bli gravid ska läsa om var svårare att avgöra. Mitt emot mig sitter en höggravid kvinna. Magen spänner under den randiga tröjan. Skrattar till, inser hur olika vi är: hon är där för att hon snart ska få barn; jag är där för att jag inte vill bli gravid. Så hör jag en röst bakom mig; en ny patient har kommit in och pratar med receptionisten. Hon har haft missfall tidigare och nu känns det som att något är fel; hon vill kolla att fostrets hjärta slår.

Hon och hennes man slår sig ner brevid den höggravida kvinnan, oroliga. De håller varandra i händerna. En stund senare kommer jag se dem gå från ett undersökningsrum till ett annat. Jag har ingen aning om vilket besked de fick. Så där sitter vi , besökare på samma MVC, med helt olika tankar. En (förhoppningsvis) glad blivande mamma, ett oroligt par som kanske kommer få ett fruktansvärt besked om en liten stund, och en student som vill få ett nytt piller för att slippa ligga o gråta hela dagarna, utan sexlust.

Idag när jag kom tillbaka för att förnya mitt recept var jag först ensam i väntrummet. Ljus brann som sagt, det var rätt tyst och stilla. Jag läste i min bok och väntade, kände hur ett lugn infann sig. Några sköterskor/barnmorskor stod och småpratade, en av dem tog en sticka och gick in för att göra ett urinprov på sig själv. Om detta pratar de ogenerat, om än med dämpade röster. Några går förbi mig, ler varmt. En kvinna kommer ut i väntrummet med sin bebis som genast börjar hulka och gny. Vi andra skrattar åt barnets gråt, innan mamman slår sig ner brevid mig och ammar. Hon möter min blick och skrattar till. Min barnmorska ropar upp mig, mötet går snabbt och effektivt, trots att det är jag själv som sjabblat bort mitt recept och därför måste få ett nytt.

Det kunde inte vara större skillnad från vårdcentralen två trappor upp. MVC signalerar värme i allt från inredning till bemötande. Här måste det röra sig om mer än enbart funktionell vård (fråga mig inte ens vad jag tycker om min ordinarie läkare...). Alla i personalen som jag ser är kvinnor.
För att försöka sammanfatta: jag tycker mig se tydliga skillnader i stämning och beteende (kan inte riktigt säga "kultur" i detta skeende) här."

Ja, vad säger ni? Vadan denna skillnad? Fram med de genusvetenskapliga, feministiska, landstingskritiska (eller landstingsrosande!) glasögonen och kommentera!

/yrsa och den goda vännen

Andäktighet

2008-03-20T03:53:00.000-07:00

Jag belönar er läsare med ytterligare ett inlägg idag. Det förra var inte så snällt, jag måste få skriva om något riktigt också.

Jag tänkte skriva om kyrkor, andäktighet, helighet och högtidlighet. Men inte om tro.

Vi var på dop för något år sedan (herregud, snart två år sedan, vart tar tiden vägen? Jag måste ha alldeles fullt att göra för den rinner verkligen som en strid ström!). Sambon är inte mycket för kyrkor, jag kommer från en familj med närmast underlig fascination (haha, jag stavade ordet utan att tänka före, först efter!) för kyrkor som rum, platser och byggnader. På våra bilsemestrar (!) runt i Sverige och Europa stannar vi i nya städer varje dag. Vi besöker alltid kyrkan. För att vi är så nyfikna på hur den ser ut; konsten, arkitekturen, historiken. Framförallt är det känslan när man gör entré i en niohundra år gamma byggnad som burit människorna i bygden genom tro, hopp och kärlek. Som erbjudit skydd och fristad, som sett familjer fira och sörja, som sått där genom århundradena som symbol för byns en gång i tiden kanske mest centrala plats.

När man öppnar den tunga dörren och möts av den svala luften från vapenhuset fylls åtminstone jag av en vördnad. Detta är en byggnad för allvarliga ting, även de glädjefyllda högtider som firats i denna byggnad har varit på allvar, de har betytt någonting mer än senaste avsnittet av CSI. Inne i skeppet. Högt till kupolerna. Fönster som berättar historier om tider, händelser och övertygelser. Predikstolen. Här inne talar man allvar. Här inne finns plats för något som kanske saknas utanför: allvar, seriositet och tyngd. Beständighet och närhet. Ärlighet, tid och andäktighet. Andäktighet.

Andäktighet. And-Äktig-het. Äktighet. Äkthet. Att vara nära sin ande, att vara äkta mot den helige ande, att vara äkta mot sin ande, att vara äkta i sitt liv. (Nej, jag vet inte om det är det som andäktighet betyder, men det är så jag tänker på det. Det får räcka just nu.)

Kyrkorummet erbjuder något som saknas i det offentliga rummet.

Att få möjlighet att uppfyllas av andäktighet ibland måste vara något som får anses som livsbejakande. (Naturligtvis måste det inte ske i ett kyrkorum. Det kan ske var som helst, men det kan vara svårt att hinna med det ibland. En förflyttning i rum kan erbjuda en förenkling för flytt för tanke och själ.)

Det är oftast i samband med högtider som de flesta av oss besöker ett kyrkorum av något slag. Högtider erbjuder högtidlighet. Även det en stor känsla som man kan tycka glöms bort. Eller associeras med nobla ordnar och kungligheter. Sånt man läser om i Hänt i Veckan.

/yrsa

Bilister och tågresenärer

2008-03-20T03:12:00.000-07:00

Texten nedan kan väcka anstöt och är bitvis riktigt raljerande. Välj själv om du vill läsa sån skit.

Som pendlare tillbringar jag en bit tid på tågperronger. Att jag därtill regelbundet reser en del längre sträckor med tåg gör mig till en relativt van tågresenär. Jag erkänner, det finns de som reser mer, jag är inte störst, bäst och vackrast när det gäller tågresande. Låt oss nöja oss med att säga att jag känner mig relativt hemmastadd där på perrongen.

Mitt schema är inte regelbundet, vilket gör att jag reser med ständigt nya avgångar. Jag tillhör inte dem som träffar samma 30 personer på tåget varje morgon. Men så ser man dem. Bilisterna. De tågovana.

Är det en familj med ett eller flera barn, alla med fullpackade väskor utgår jag ifrån att de ska resa någon lite längre bit och nu är på väg med tåg till antingen den ena eller den andra flygplatsen. Tidigare semestrar sedan barnen kom har antagligen skett med bilen som transportmedel. De åker nog bil jämt: Till dagis, till skolan, till jobbet, på lunchen, hämta dagis, hämta skola, skjutsa till fritidsaktivitet och drejar-kursen. Bil till farmor och farfar och till badplatsen på sommaren. På vintern? Bil till Sälen.

Nu ska de åka tåg.

Det händer inte så ofta.

Far i familjen rekognoserar medan mor kontrollerar att barnen har godis för hela de förtiofem minutrarna. Far återvänder med blicken till sin familj. Nu vet han vart de ska. Spår 3. Däråt. Med vaken och sökande blick spanar han efter eventuella hinder eller ny information som kan få honom att överväga sitt beslut. Nej. Spår 3, 08.10. Mor hänger för tredje gången på minsta sonen hans ryggsäck som han envisas med att bära i armvecken, inte på axlarna. Så går de. Far håller minste sonen i handen, mor går bakom äldsta. Alla med?

På perrongen till Spår 3 väntar framförallt tre faror: inte gå utanför den vita heldragna linjen. Om tåget skulle komma kan barnen dö. (Och det är sant. Barn rör sig förvånansvärt fort. Tyvärr ofta percis när de borde stå blickstilla. Tyvärr ofta just den sekunden då man vänder blicken för att kontrollera fara nummer två:)
Väsktjuvar, berusade människor eller trängsel. Det gäller att ständigt vara på sin vakt. (Och det är fullständigt korrekt. Barn kommer vilse i trängsel. Berusade människor kan vara oförutsägbara och hotfulla, väsktjuvar älskar trängsel och är snabba att plocka åt sig det de vill ha.)

Fara nummer tre är kanske den far försöker dölja sin rädsla för mest: Spårändringar. Tänk om "de" ändrar informationen precis innan tåget kommer in och tänk om han missar detta? Hur ska de då hinna genom hela centralen till rätt tåg? MED TVÅ BARN? Och vilken genans, vilken pinsamhet att tvingas erkänna att man inte var med, att man inte hade kontroll!

Och där kommer tåget!

Men, varför går inte folk på? Varför rör sig en del av de väntande bakåt, bort från tåget? Och hur ska det där lilla tåget få plats med alla dessa resenärer? "Tur man har platsbiljett", mumlar far till mor, som öppnar en ny tablettask till yngste sonen och drar upp ryggsäcken - igen.

Men, vad nu? Ytterligare ett tåg? På samma spår? Vad betyder detta?

Så läser far texten på informationstavlan en gång till. "Alla dessa stationer som står nederst, kan det vara så att detta första lilla tåg passerar genom alla dem medan det tåg som kommit in på Spår 3 A kanske går direkt? Far återvänder till familjen. Även de ska backa till det bakre tåget, det nya tåget. "Det där andra går igenom alla småorter. Dit vill vi inte åka, det tar jättelång tid. Vi ska åka med det där tåget", säger far och pekar.

Själv har jag stått lite slött och långtråkigt studerat familjen. Jag börjar fundera över hur jag själv beter mig på perrongen? Jag känner mig tryggare, jag vet att det bakre tågsetet kommer att kopplas ihop med det främre, så att alla får plats. Jag vet att hela tåget går direkt och jag kan på halvmetern säga var de främre dörrarna i det bakre tågsetet kommer att hamna efter ihopkopplingen, så jag står lugnt kvar och tänker "bilister".

/yrsa

Internationella Kvinnodagen 8 mars 2008

2008-03-08T01:09:00.001-08:00

(Ja, catarina. Naturligtvis. Om du fortfarande vill!)

Jo, det är nog så att man måste skriva någonting just denna dag.

Läste i SvD att risken för svenska kvinnor att dö vid förlossning är 1 på 29 000. Lägst i världen. Det är ju bra för oss.

Något som gör det bra på ett annat, kanske inte direkt livsavgörande på samma sätt som själva döden är, är att det betyder att man forskat och utvecklat medicinska metoder som angår enbart kvinnor (och deras män som förlorar sin käraste, men ändå. Det är kvinnan som dör). Det känns bra, för oftast hör man om mediciner som tas fram, testas och utvecklas för män och mäns fysik. Sedan "chansar" man på hur medicinen verkar för kvinnor. Här har vi ett helt annat scenario. Det är bra.

Min bror föreslog ett rollspel idag. Alla kvinnor i familjen skulle aktivt välja att handla och bete sig som de upplever att män gör, alla männen som de upplever att kvinnor gör. Det skulle inte handla om att "grova till sig" eller "bli fjollig", utan handla om att reflektera över vem som förbereder maten, vilka rum man befann sig i vid olika situationer osv.

Jag och sambon gick med på det direkt. Vi talar ofta om roller och handlingar, jag tror vi är lite feministiska båda två. Brors flickvän sa också "ja". Mamma sa "nej". I princip skulle det gå bra men just denna 8:de mars får vi ju främmat, så hur skulle det gå om hon inte förberedde kalaset? Så hon sa "Jag gör kakan denna dag och överlåter kakbaket åt far de andra 364 dagarna." Nu vet jag ju att så inte kommer att ske, men det fick mig att fundera...

Visst finns det domäner, traditionellt bundna till kvinnors handlande, som vi (kvinnor) helt enkelt inte vill/vågar släppa kontrollen över? Och är inte detta ett allvarligt problem om man samtidigt vill förändra och jämställa könens handlingsutrymmen? Ann Söderlund råkade ut för samma sak i ett program för ett tag sedan. Hon diskuterade vem i familjen som gjorde vad med par runt om i Sverige. Alla slags par, alla åldrar, alla konstellationer, alla möjliga. Så ringde hon hem för att påminna far till barnen att det var föräldramöte på kvällen. Mannen hon just intervjuade sa något så KLOKT (Jag kommer inte ihåg ordagrant, men andemeningen löd):
Om du inte litar på att din man kommer ihåg och kan klara av saker, då får du ju heller aldrig någon avlastning även om han utför själva handlingen. du hindrar dig själv från att bli jämställd. Kvinnor måste se sin egen roll i emancipationen, inte bara kräva att männen förändrar sina handlingsmönster.

Min mor. Just DENNA DAG var inte en bra dag att leka "ombytta roller", vi skulle ju få besök. Då måste allt vara perfekt och flyta fint, annars skulle ju kalaset bli dåligt, annars skulle ju inte vår familj representeras på rätt sätt. OCH, kanske viktigast. Då representeras inte hennes (och alla familjens kvinnor (likheter med en annan diskussion lämnar jag därhän idag, fundera gärna på den själv)) på rätt sätt. Alltså, även när mannen gör kakan, om kakan då skulle bli dålig, skulle det fortfarande vara kvinnan som fick skämmas för att inte lyckats med kalaset.

Betyder detta att vi (kvinnor) behandlar och betraktar våra män som små barn? Om kvinnor alltid är mammor, hur ska vi då kunna frigöra oss, jämställa oss? Är inte moderns och barnets relation i grunden djupt ojämlik, ojämställd, en beroendesituation som omöjliggör "jämlik jämställdhet"? Är det alltså vår (kvinnors) behandling av män som barn vi måste lösgöra oss ifrån för att bli jämställda?

Kan man jämföra det hela med centrums (i-länder, nord, rika länder) relation till periferin (u-länder, syd, fattiga länder)? Har de rika för mycket att förlora på fattigas frihet, självständighet och icke-beroende?

Finns det för mycket att förlora för oss kvinnor om vi blir jämställda?

/yrsa

Försvunnen tid revisited

2008-03-05T02:07:00.000-08:00

Jahaja.
Jag återvänder till ett tidigare inlägg.
Det handlar om den där barndomens stad, den där platsen som är samma men helt annan. Den plats som försvunnit och blivit något annat. Jag ska dit i helgen.

Troligen handlar det om det där förbannade ljuset, den där solstrålen med någon viss färg, med viss temperatur. Den skiner in genom mitt fönster där jag sitter vid datorn. Den irriterar mitt vänstra öga (jag har försökt justera persiennen så att jag ska få ljus men inte i ögonen men det där gasklotet insisterar på att ändra läge allteftersom jorden snurrar). Just nu irriterar den mitt vänstra öga och den slår an något hos mig som får hela min mage, mitt hjärta, min bröstkorg och min...själ...att dra ihop sig. Ibland kallas det för "plötsligt vemod". Jag minns min barndoms sommarkvällar med orange ljus som låg som en tjock matta över gatan där vi hoppade hage eller åt glass och frågade alla som cyklade förbi "Visst är det gott med glass?".

Nej, det är nog inte samma färg, det är nog inte samma temperatur. Undrar om det verkligen ens är samma sol? Men jag dras ihop i plötsligt vemod och det är egentligen det enda som betyder något.

Det är underligt så tom en plats kan vara. En plats som varit full och blivit ofull måste vara mer tom än en plats som aldrig varit full och som man upptäcker för första gången. Den platsen bär åtminstone fortfarande på förväntningar. Den numera tomma platsen bär bara på potentiella minnen. Och minnen tenderar att glida undan när de inte har ett rum att fästa sig i. Åtminstone mina. Hur gör dina?

/yrsa i stora vida världen

Pussla ditt liv

2008-03-04T03:07:00.000-08:00

Man vill gärna i backspegeln se hur det ena leder fram till det andra. På så sätt lägger man pussel med sitt liv. Man ser hur det ena valet födde möjligheter till andra val som i sin tur öppnade dörrar och stigar för upptäcksfärder in i framtiden.

Är det kanske därför som man så gärna hänfaller åt att se sin framtid på samma sätt; som en sträcka av val man ska göra, där rätt val ger rätt möjligheter? Är det inte riskabelt, luras man inte att tro att man på minsta sätt kan bestämma om sin framtid, lurar man sig inte bara in i besvikelse?

Nä hörrni! Jag tror att vi alla måste lära oss att pusselbitsmönstret bara fungerar bakåt, aldrig framåt. Då kanske vi kan släppa den där jävla pressen på att SKAPA det liv vi vill leva? Bättre att bara leva och sedan pussla ihop en lyckad "strip" att berätta för de som finns med oss där i framtiden när vi gamla och grå ser tillbaka.

/yrsa

om att prestera

2008-01-18T14:20:00.000-08:00

jag behövde tydligen säga något mer idag. än vet jag inte riktigt vad, men jag tror det kommer. jag tror att jag ville tala om att prestera, jag tror att jag ville tala om vad som händer när man vet att man kan, jag tror att jag ville tala om något jag lärt mig om mig själv.

men det är så svårt att veta, det är så svårt att veta vad man lär sig, det är så svårt att veta vad man lärt sig innan man har tänkt färdigt på det. men jag vet att det blir mycket bättre om man vågar ta plats, om man vågar låta sin röst bära, om man vågar stå för att man tänkt, om man vågar säga vad man tänker, om man vågar tro att det man tänkt är värt att sägas. ibland, åtminstone.

läste bitterfittan i jul. det borde ni också göra, mina kära läsare (jo, ni är några stycken trots att jag uppdaterar sämre än, tja, vem då? vad har jag att jämföra med?). ni borde läsa den och ni borde läsa det kallas kärlek och ni borde läsa vi som aldrig sa hora (som måste vara en av de fem bästa böckerna som skrivits de senaste tvåhundrafemtion åren?) och så borde ni läsa den bok jag håller på att skriva...

/yrsa, som är med er alla där ute i den hårda stormen

hög puls

2008-01-18T14:10:00.000-08:00

hade jag hög puls idag klockan 10?
-ja.
varför det?
-opponering.

ibland är det lite spännande att analysera vad det är man är nervös för, egentligen. är det kritiken? är det att försvara sina val? är det att sammanfatta den andres och leda diskussionen? är det att kritisera eller att inte låta kritisk? är det samma sorts nervositet som på veckans ord för tjugo år sedan?

det gick bra.

Enklare och svårare saker

2007-11-25T11:20:00.000-08:00

Spanar in min gamla hotmail. Ser helt plötslit att jag har fyra utkast som jag inte har en aning om vad de är för några. Tre är från juli 2001, ett lite senare. Så jag läser dem, för jag har ingen aning om vad jag tänkte skriva till de där människorna för mer än sex år sedan.

Skriver ni dagbok? Läser ni någonsin det ni skrev för länge sedan?

Det är inte alltid helt lätt att se sig själv i backspegeln, det är inte alltid lätt att se de tankar, drömmar, funderingar och rädslor man en gång hade. Man kan se något man förlorat, man kan se något man inte visste att man fått. Jag såg något som gjorde ont då, jag såg något som känns bra idag.

Det var inga långa mejl jag hade skrivit, varför hade jag inte skickat dem? Jag kan inte komma ihåg idag, jag kan inte se det i breven. Men något hindrade mig. Vad?

(Ett var till dig, det från lite senare. Jag kan inte se något som hindrar att jag skulle skickat det. Det finns inga konstigheter i brevet, men jag är ändå glad att jag inte gjorde det.)

Jag såg också något i brevet till flickan med flätor. Vi träffades igår. Jag såg att jag ville henne gott då och jag vet att livet är gott mot henne idag. Jag vet också att hon kommer att vimla länge och att hon kommer att hitta hem. Liksom jag idag vet att den som skrev de där breven som aldrig skickades kommer att hitta hem. Hem till dig. Hem till sig.

---------------

Badrumsfunderingar

2007-11-04T10:23:00.000-08:00

Att spackla är ungefär som att bre en smörgås.
Man hämtar upp ur byttan, klenar runt det för att få det jämnt och jämnar sedan till det ytterligare. Det är mjukt och följsamt och ju mer man klenar runt, ju lösare (mer smält) blir det.

Man får inte ta för mycket, men för lite gör ingen glad heller.

Vi gör ett nytt badrum. Nej, inte riktigt. Vi har rivit ut allt utom avloppsbrunn och toalettstol ur badrummet och gjutit ett nytt golv i halva rummet, upphöjt femton centimeter för att skapa lite dynamik. Så kaklar vi väggar och lägger klinkers på golvet. Sandsten i en bård och glasmosaik i en bänk vi ska bygga. Det kommer att bli riktigt snyggt.

Vi får hjälp av sambons pappa och försöker göra så mycket som möjligt själva. Man lär sig en del. Om sig själv och sambon, sambons pappa och badrumsbygge. Det är nyttigt. Jag trodde till exempel att jag var stark. Glöm det! Mitt slitande i våttapeten gör ingen skillnad, de andra petar lite så lossnar den. Det är en nyhet för mig, jag trodde alltid att jag var av den ickeklena, starka och tuffa typen av tjej. Det är jag alltså inte.

Jag trodde också att jag var duktig på att hjälpa till. Men hittills har sambon (trots tre gånger heltidsarbete) spenderat mer än dubbelt så många timmar som jag i badrummet. Jag trodde att jag skulle vara där inne och lära mig kakla, cirkelsåga och gjuta, men det har jag alltså inte. Ytterligare en lärdom.

Kalas

2007-10-14T12:36:00.000-07:00

Idag har vi firat en trettioettåring. Hans ettårige son får naturligtvis mest uppmärksamhet.

Mitt i all tårta och middag, bilderböcker och dagisprat blir jag så trött. Varför?

Är det för att veckan har varit lång, det är varmt i lägenheten och uppmärksamheten ska fördelas åt alla håll samtidigt?
Är det för att jag återigen måste svara på direkta och indirekta frågor om jag och sambon ska ha barn snart? (Nej. Jag vill inte. Han vill inte. Vi vill inte. Varför kan ni inte bara lyssna?!)
Är det för att jag träffar dessa människor, min sambos familj, åtta gånger mer än min egen familj? Är det för att jag inte vet vad min familj gör om dagarna men vet allt om vad hans familj gör på...åtminstone helgerna? Jag vill ha min familj.

Jag älskar hans familj. De är varma, omsorgsfulla, ödmjuka, rara, roliga, aktiva, härliga människor med stora hjärtan och sinnen. Jag tycker om att träffa dem, äta middag tillsammans, gå på bio. Vi får all hjälp vi vill, på ett ögonblick.

Jag bara önskar att det var min pappa ibland. Att det var min pappa och mamma som gick ut på middag tillsammans med oss, att det var min bror som kom och såg fotbollen hos oss. Att min pappa kunde hjälpa oss att flytta en soffa en eftermiddag. Jag vet ju att han vill, men det tar fem timmar för min familj att nå oss, tjugo minuter för hans. Det är inte rättvist! Och ändå vill jag flytta längre bort? Är jag inte klok?

-yrsa, som längtar norrut trots timmarna till familjen

Läser Bang...

2007-10-05T06:39:00.000-07:00

...och skriver under på Elin Alvemarks "Jag är guds prinsessa, the maddest bitch"- text i Bang #3:2007. Jag håller med, det måste vara den bästa text som någonsin formulerats!

Ibland...

2007-09-24T09:47:00.000-07:00

...får man höra så udda saker när man:

- Bor med en spelutvecklare; "Du, vad tror du man får för åldersgräns när man begår självmord?"

- Diskuterar med tonåringar; "Så du är emot klimatförändringar då?"

- Åker buss med främlingar; "De skulle till en stor stad i Afrika...vad heter Afrikas huvudstad?"

- Diskuterar sommarsysslor; "Ja, jag kan ju ta med mig kiss."

- Är skötare åt en häst i stallet; "Om du inte vågar tränsa själv idag får du aldrig mer gå till hårfrissan!"

Tja, därmed inte sagt att jag själv inte säger udda saker ibland men de får någon annan skriva om!

Annars kretsar tankarna just nu kring vad ordet diskurs har för "delar". Vad betyder diskurs? (Jag vet vad en diskurs är, jag är bara nyfiken på ordets etymologi.)
"Discursus". Samtalande? Om jag minns rätt hade cursus något att göra med springande? Inte så lätt att veta...

Tid? Bara för en kopp kaffe.

Har du vant dig vid din älskades händer?

2007-09-17T10:22:00.000-07:00

jag menar inte det sexuella, jag menar

ryggpartiets känsla mot din underarm när du håller om
dina inbuktningar mot den andres utbuktningar
handens värme och fuktighet
nackens rundning i din handflata
din älskades armhåla i förhållande till din axel

var ni skaver när ni går
steglängden på kvällspromenaden

lukterna
ljuden
rumpans reaktion på ditt tjuvnyp
famnens trygghet när världen känns mindre så

vridningar, rytmer, snedheter, vighet, mjukdelar och knotor

har du vant dig vid din älskades kropp?

Sommaren till ända

2007-08-23T08:53:00.000-07:00

Så var även denna sommar förbi. Tiden, denna märkliga dimension, har flutit ytterligare ett stycke på väg (eller hur man nu väljer att se på saken) och vi är snart framme vid höst. Förr betydde årstiderna mer än de gör idag. Idag betyder "höst" "lite svalare, skolan börjar, semestern är slut, ny garderob, återgå till vanliga gängor, snart vinter, nya färger i naturen, nystart..." men vi stannar ofta kvar i en lunk vi känner igen, våra sysslor förändras inte nämnvärt, mer hur många lager man behöver ta på sig när man går utanför dörren.

Förr betydde "höst" fundamentala förändringar. Mikaeli kom med flytt för tjänstefolket, skörden skulle vara bärgad, den tillgång till växtlighet som sommaren erbjudit fick ransoneras och det färska blev allt mer ovanligt för var dag. Sysslorna förändrades med ljuset och från att ha arbetat ute hela solgången kom så småningom vinterns sysslor inomhus.

Sitt (stå, gå eller ligg för all del om det passar dig bättre) en stund och fundera på vad ljuset spelar för roll i din vardag. Färeställ dig sedan att du skulle vara beroende av dagsljuset på ett annat sätt, att inga elektriska lampor fanns. Låna sedan Anden i lampan av Jan Garnert på biblioteket och studera noga bilderna. Sommarens övergång i höst kommer att få en annan betydelse.

/yrsa

Lilla Rydsgården

2007-07-12T11:50:00.000-07:00

När jag går till jobbet går jag till en annan tid men jag är kvar i min tid. Jag är ju min tid.

Lilla Rydsgården, eller Lillarydsgården, börjar byggas under 1650-tal. Jag lever i 2000-tal. När besökarna kommer leker jag 1749, tills de inte vill vara med längre eller jag inte vill eller orkar, då blir det återigen 2007 överallt.

Ibland ser jag vättar runt husknuten men i nästa stund finns det inte några vättar någonstans, vättar är bara något man såg förr, för man såg andra saker förr på grund av en rad olika saker som till syvende och sist kommer till att handla om perspektiv, föreställningar, tro och varseblivelse.

Ibland använder jag den gröna vattenslangen som finns gömd i visthusboden men inne i stugan är det kallt för det är hål i väggarna och denna sommar viner vinden rakt igenom. Då är sättungen det som håller mig varm men jag kan gå till Röda Baracken och dricka bryggkaffe, om jag vill. Eller så kokar jag pepparmyntathé över den brinnande elden år 1749, jag får välja själv.

Ett är dock säkert: när man väl provar på det både vill man leva så alltid och är man väldigt glad att man inte behöver leva så längre. Tid blir tydligt. Det tar tid att klippa fåren, karda, spinna, tvätta, sticka om man vill ha en ny tröja. Vi måste också arbeta för vår nya tröja, ofta med något helt annat än tröjan. Det är egentligen lite konstigt. Jag tycker att det är konstigt att man inte kan arbeta med tröjan om man vill ha en ny tröja, nästan alla i vår del av världen måste arbeta med något annat, medan någon annan i en annan del av världen arbetar med att göra tröjan som vi vill ha. Kunde vi inte byta? Vi gör våra tröjor, de gör sina tröjor? Då skulle ingen hinna göra Internet för vi skulle ha så mycket annat för oss; laga mat, odla grönsaker, klippa får och snickra hus. Det behöver vi inte göra idag för det gör någon annan åt oss, någon annan gör vårt hus åt oss så att de kan tjäna pengar så de kan köpa ett hus av någon annan som gör det åt dom.

Jag tycker det är lite konstigt, men det finns ingen väg ur det, verkar det som. Kan du hitta någon så blir jag kanske lite glad, för ibland tror jag inte alls att det är på detta vis man ska leva, ibland vill jag hoppa till 1749 och stanna för gott för livet ser så mycket verkligare ut där?

/yrsa

Hands up

2007-06-25T11:08:00.000-07:00

Jag har fått en vuxen kvinnas händer. Jag vet inte vad som fick mig att se mina händer häromdagen, men jag slogs av att de inte längre var en flickas, ung kvinnas, utan att de var vuxna. Exakt vad som förändrats är svårt att säga, men det är något med dem, de ser starka ut. Dugliga. De är tydliga, stringenta. Kanske är det något i rörelserna, kanske är det något i hudens struktur, kanske är det formen som förändrats?

Jag tänkte ofta på en arbetskamrats händer för några år sedan. Hon var sju år äldre än mig, jag tänkte ofta på att hon var ung, men vuxen. Det var hennes händer som gjorde henne vuxen, de var inte den unga kvinnans, så som de var när jag lärde känna henne sju år tidigare.

Nu är det mina händer som blivit en vuxen kvinnas händer. De är vackra. Mina vuxna händer är vackra. De kan dessutom karda, spinna, smekas, klias, massera, rycka fästingar, rikta ljus, programmera fatfrog och göra inbakade flätor. De är bra.

Till Anna Larsson, SvD 070615

2007-06-15T02:21:00.000-07:00

Hej!

Först och främst får jag hålla med dig, "Helst hysteriskt" var, och är tycker jag, ett "helt hysteriskt" roligt program! Men, det smärtar när man möter det på gatan, när Patsy och Edina trippar (eller vinglar, vilket man vill) gatan fram i en fortsatt desperat jakt; föryngring, fönekelse och förvirrade värderingar och normer. H&Ms nya arena kommer förflytta oss än längre från lokalsamhällets nära och rena relationer, är jag rädd.

Jag handlar på H&M, eller ska jag kanske säga handlade. Efter detta lilla "ryck" tror jag inte att jag kommer att handla särskilt mycket alls. Samtidigt som jag skriver detta brev till dig surfar jag efter en söt liten stuga i norrland. Är det för att komma undan H&M, hyperkonsumtion, global aktivitet, reklam och storsamhället? Ja, jag tror det.

Vad är det vi söker så febrilt efter? Inte är det en bättre värld i alla fall, snarare tvärtom...

Hälsningar,
/yrsa

Kräsna kvinnor?

2007-05-17T05:50:00.000-07:00

Ser på TV. Singeltjejer på jakt efter den rätte: speed-dating, singelmiddagar, kryssningar, 40 middagsdejter på 52 veckor. "45 killar på 1 månad - ingen dög".

Jag undrar vad det är de saknar. Inte killarna och inte tjejerna, men situationerna där tycke förväntas uppstå?

-Idag är tvåsamhet norm, allt är som skapt för tvåsamhetens heliga idyll.-

Är själva jakten det som står i vägen för möjligheten att lyckas? Är den romantiska kärleken i kombination med partnerskapet i ett resonemangsäktenskap det ideal som flyr om man uttalar sin önskan högt?

Spänning, blickar, flirt, fantasier, förhoppningar, väntan, tro, hopp -och kärlek. Flyr de om man högt uttalar "det är därför vi är här, vi ska se om vi kan finna något intressant hos varandra, vi ska stämma varandra mot våra check-lists". Måste inte ovissheten finnas där som en komponent, nerv: "Flirtar vi? Har vi en överenskommelse på gång? Kommer någon av oss ta kontakt?"

Hur öppen är man för den andre om man skapar en check-list över egenskaper och ratar alla som inte genast tänder en gnista? Kan gnistan ens finnas om man letar efter den, förutsätter den? Eller behöver den ovisshet och överraskningmoment för att slå till?

- Jag vet att människor finner varandra via dating-sajter, speed-dating, kryssningar, blind-dates och kontaktannonser. Men händer det lika ofta som vid kaffe-automaten, på skolgårdar, föreningsmöten, i köer, vid poolkanter eller vid fotbollsplanens vita kantlinje just när dottern gör mål?
Ingen aning.-

Men, do check-lists & romance really match?

Och behöver jag verkligen bry mig, när sambon är så nära så nära och jag är uppfylld av denna närhet?

Udda

2007-05-10T13:10:00.000-07:00

Varför är vi rädda för det som är avvikande, det som vi har svårt för att vid en första anblick kategorisera? Jag tror att det kanske är för att allt som vi inte förstår lätt hamnar i facket "farligt" snarare än i facket "ta reda på mer om". Då blir frågan naturligtvis "Varför utforskar vi inte det avvikande istället för att undvika det?"

Johan Asplund har skrivit mycket tankeväckande om anonymitet i storsamhällen, städer, gesellschaft. Jag tror som vanligt att mycket av det vi upplever idag såg annorlunda ut förr. Nej, visst. Kanske var man inte mindre rädd för det avvikande, men kanske hade man större anledning att hålla sig avvaktande mot det därför att man redan kände sin omgivning? Allt som var avvikande var antingen känt och därmed flyttat till en annan kategori, eller nytt och därmed yrkade på försiktighet? Jag vet inte, kanske romantiserar jag de mindre bygemenskaperna mer än lovligt? Kanske var den avvikande inte alls flyttad till en annan kategori, bort från "farligt"? Eller så var kategorin för avvikande större, uppdelad i många fack? "Tattare var farliga och några man höll sig undan, byfånen var ofarlig men någon man höll sig undan"? Vilket åter för oss tillbaka till känd avvikelse och okänd. Jag vet varken fram eller tillbaka?

På en högskola jag studerat vid arrangerade en klass ett verklighetsspel. En avvikande figur dök upp på skolan och ställde frågor om spöken till studenterna i kafeterian. Kvinnojouren fick emotta en ökad mängd samtal från kvinnor som kände sig hotade av denne figur, påstod de. Jag undrar vad i denne figur som fick kvinnorna att känna sig hotade? En yngling med konstiga kläder pratar mer med studenter i kafeterian än andra studenter gör med varandra, han tog kontakt på fel sätt och pratade om "oförståeliga" ämnen. Han hotade aldrig någon, tog aldrig någon fysisk kontakt, figurerade inte utanför högskolans kafeteria, var inte aggresiv eller högljudd. Bör vi blir rädda, känna oss hotade av något sådant här, eller bör vi bli mer accepterande?

Eller ska vi acceptera att våra uppfattningar om vad som är personligt farligt, vad vi blir rädda för, känner oss hotade av, är skiftande och det som skrämmer någon är ofarligt för någon annan?

Ur ett maktperspektiv, vem tjänar på att vi är rädda för det avvikande och vem förlorar? Finns det strategier för någon att kontrollera någon annans värld genom rädsla för avvikelse? Hur är det att vara avvikande? Vem tjänar på att du är rädd för att vara avvikande? Bör vi straffa avvikelse? Juridiskt, ekonomiskt, socialt? Straffas inte avvikande redan socialt? Är det rätt eller fel? Var går gränserna?

Vad tycker du?

Val

2007-04-26T04:01:00.000-07:00

Mitt tågsällskap och jag diskuterar diverse spörsmål på tåget. Jag uppskattar det mycket.

Senast handlade det om val. Om valfrihet. Om ångest inför val och vad ett val egentligen är. Väljer är något vi gör varje dag, flera gånger. Vi väljer att gå upp på morgonen, i tid eller för sent. Kanske för tidigt? Vi väljer kläder, vi väljer frukost vi väljer utbildning, vi väljer bostad, vi väljer partner, vi väljer bilmärke, vi väljer vår identitet, vi väljer att låta någon annan välja vissa saker åt oss. Men består vår valfrihet verkligen av fria val, och mår vi bra av att välja så ofta som vi gör?

Vi har tidigare talat om livslinjer här på bloggen. Om konsumtion som kompensation för förkortad vertikal livslinje. Det är min mening och jag tänker hålla fast den ytterligare ett ögonblick. I dagens moderna/senmoderna/postmoderna, du vår välja själv, samhälle köper vi för att hålla vår nationella budget på fötter. Vi köper för att berätta om oss själva, vi köper för det får oss att känna oss fria att välja själva. Men får det oss att må bättre, eller innebär konsumtionen en ständig påminnelse om något vi håller på att förlora? Berättar TV-programmen normerande berättelser för oss om det fula som blir vackert under Knivens Val just därför att vårt utseende, apperance, är det enda vi känner våra vardagliga medmänniskor genom? Berättar bondesamhällets narrativer om insidan, om substansen, om normer för beteende medan industrisamhällets narrativer berättar om utsidan, om formen, om normer för apperance eftersom vi inte längre kan delta i varandras vertikala livslinjer?

Blir valen om framtid, vänner, boende, karriär, åsikter, kunskap, perspektiv tryckande eftersom vetskapen om vad vi väljer bort när vi väljer till är så stor? Är varje val livsavgörande? Är det bättre att känna till mindre om alternativen, att inte ha obegränsat med alternativ? Är detta en ångestskapande faktor och vad kan vi göra åt den? Kan vi och vill vi, verkligen, avstå från valfriheten?

(För att inte tala om den politiska och maktrelationella aspekten av val. Vem ger oss valen, vem låter oss se vilka val som finns, vem tjänar på de val vi gör?)

Är val bra? För vem är val bra?

Hur många vänner har du?

2007-04-12T03:19:00.000-07:00

För tio år sedan, när jag var sexton, kunde jag med lätthet räkna upp tjugo vänner som jag kände verkligt väl. Förutom familjen. Vänner vars tankar, idéer, känslor, funderingar, rädslor, glädjen, intressen, styrkor eller svagheter jag väl kände till, var förtrogen med, hade vetskap om. Vänner som i verklig mening deltog i min vardag, jag i deras.

Idag kan jag nämna en människa, med viss modifikation två, som stämmer in på beskrivningen. Jag träffar fortfarande människor varje dag, jag har ett kontaktnät, jag deltar i gruppgemenskaper av olika slag på olika platser, men vänner har jag inte på samma sätt längre. Inte sådana där vardagsvänner som för tio år sedan. Mina välkända vänner träffar jag några gånger om året, talar med i telefon vid några tillfällen, skickar ett e-postmeddelande ibland. Men vi deltar inte längre i varandras vardag.

Detta kanske är fullt naturligt för en tjugosexårig sambo som flyttat mycket och som värderar hemmakvällar med familjen före studentlivet? Bekantskapskretsen blir större men vännerna färre? Människor försvinner in i familjegemenskaper, tätare cirklar, egna bestyr på ett sätt som 14-18 åringar inte behöver tänka på? Man delar inte hemligheter med vardagsvänner, man delar dem med sambon, familjen eller någon vän som funnits där länge?

Eller har jag blivit dålig på att umgås? Vill andra inte längre träffa mig, dela hemligheter med mig? Har jag stängt ute andra ur min vardag, finns där idag inte vänner utan kontakter - sorterade utifrån ämneskategorier: teatervänner, kursare, tidigare kursare, sambons vänner och familj, "hemmafolk", dansfolk?

Eller är detta vad som menas med ett abstrakt samhälle? Upplever alla kosmopoliter detta? Är barnet, ungdomen, en lokalt förankrad företeelse (för de barn som inte flyttat ofta), är den oflyttade alltid ett lokalt samhälle i sig, har den oflyttade människan alltid vardagsvänner? Är jag offer för en tid? Eller är jag offer för mig själv? Är detta mitt offer för tvåsamheten? Eller är detta mitt offer för en mognad personlighet?

Jag vet inte, men jag kan bli lite rädd. Kommer den där känslan som fyllde 14-åriga yrsa aldrig mer att infinna sig? Den där uppslukande, allt annat utestängande, evigt flytande, viskande, fnittrande, tillhörande, delaktiga tala-i-telefonen-fyra-timmar-i-sträck-känslan hon delade med sina många vardagsvänner. Är den borta? Försvinner den när man blir

vuxen

?

äldre

?

flyttad

?

tråkig

?

Eller är det bara mig det är fel på?

Att vara hemma

2007-03-28T13:24:00.000-07:00

Vad innebär det att vara hemma? Är det en känsla eller en plats? Kan hemma vara en plats utan känsla, en känsla utan plats? Kan hemma vara en relation?

I staden där jag växte upp är allt sig likt, är inget sig likt, förändras allt, förändras ingenting. Går längs välbekanta gator, möter välbekanta vyer. Husen står där i samma färg på samma plats, men är ändå inte samma hus. Gatorna dammar i vårsolen på samma sätt som förr, bär samma namn, leder mot välkända platser. Ändå känner jag inte igen dem, känner inte igen känslan, känner bara minnet av det välbekanta.

Platserna som bär minnen, min vertikala livslinje är förbunden med dem. Så många förfäder från denna plats, ändå saknas närheten. Har jag låtit min horisontella livslinje ta för mycket plats? Har jag blvit för beroende av den? Har jag kommit att definiera mig mer utifrån den och mindre från min historia? Är detta ett resultat av ett modernt samhälle? Blir konsekvensen av våra abstrakta relationer att vi hittar hem överallt men aldrig känner oss hemma? Behöver vi, har vi kanske redan, omdefinierat vad hemma är? Vet du var du hör hemma?

Jag tror jag är hemma, men ibland känns jag så långt borta. Var är jag då?

För eller emot, är det frågan?

2007-03-22T01:30:00.000-07:00

(Först: Sidan håller på att stegvis byta utseende med enorm hjälp av sambon. Ha tålamod, den blir snart lika fin som en liten bit högt, blont, torrt gräs invid en lerig pöl och det övervintrade gröna gräset.)

Så satt jag där på 85-årskalaset igår. Tårta, vin, tårta, vatten, vin, vatten, vatten, bulle, tårta, kaffe, kaka, whiskey, vatten.

Diskussionen handlade om evolution, biologi, kultur, samhälle, och vad styr våra handlingar EGENTLIGEN? Hur mycket av oss är biologi, hur mycket styr samhälleliga regler över vår biologi, varför tvingas vi tänka bort vad evolutionen mejslat fram därför att samhället förväntar sig att vi handlar annorlunda? Runt bordet en arkeolog, en etnolog/så småningom humanekolog, en psykolog och en innebandyspelare, vilket visade sig utgöra en mycket väl lämpad mix för sådana här frågor!

Så sa jag något om förutsättningar för odling och "några grader varmare". Jag inflikade säkert något om vilka konsekvenser detta kan få för framtiden.

Då fick jag frågan: Så du är emot klimatförändringar då alltså?

Jag kunde inte svara på två sekunder. "Syntax error", kunde man ställa frågan så? För mig har frågan alltid varit om man orkar (och hur man motiverar andra att orka) engagera sig för att förhindra en eskalerande katastrof. Det hade aldrig slagit mig att andra kanske såg på frågan som något man mentalt ska/kan ta ställning för eller emot.

"Eh, ja?" "Är inte du?"

-Nej. eller, jo, men det blir ju varmt.

Det som slog mig i efterhand var att under de där två sekunderna hörde jag föreläsningar om klimatförhållande, koreoliskrafter, el niño, nattliga satelitbilder som visuellt synliggör centrum-periferi-relationer, exploatering av råvaruresurser, försörjningssätt och förutsättningar för dessa. Kort sagt, en och en halv termins studier i humanekologi flimrade förbi medan jag försökte sortera hur jag skulle förstå frågan som förvånade mig: gick inte alla omkring och tänkte på "fysiska och ekologiska förutsättningar för mänsklig, icke-industriell försörjning och industrisamhällets förutsättningar och konsekvenser"?

Hjälp mig nu, gott folk! Hur upplever ni att er omgivning tänker om den nuvarande debatten om klimatförändringar samt tidigare årtiondens diskussioner om försurning, avskogning, ökenutbredning, utdöende djurarter och kemisk förgiftning i näringskedjor? Upplever ni att det går att ställa frågan om man är för eller emot vad som händer vår jord? Hur upplever ni omgivningens förmåga att tänka i helhetsbegepp och långsiktigt?

Såg första avsnittet av Planeten som sändes i SVT. TV-apparater bärs genom staden för att dumpas på en speciell soptipp som väst köpt in sig på. För oss är det självklart, naturligtvis kastas våra TV-apparater och annan elektronisk utrustning där därför att det är billigare än att behöva ta hänsyn till de miljökrav som ställs hos oss. Det ger oss en ren och fin våräng, och det ser bra ut i vår miljöstatistik. Tyvärr sa en man de intervjuade att de var tvungna att ta hand om vårt avfall därför att vi inte hade någon plats. Menade han att han trodde att vi redan smutsat ner vår egen mark så vi inte hade någon plats, eller menade han det som en rättmätig anklagelse "Väst har inte plats för de har för många rena skogar, ängar och vattendrag"? Jag förstod aldrig vilket, och helt ärligt tycker jag inte att det ena är bättre än det andra. Antingen är det synd om honom som blivit så utnyttjad av världssystemets ojämna ekologiska utbyte och inte ens är medveten om det (FY FY FY på nord/väst/i-länder/productive economies!!!) eller så förstod han precis och då är det synd om "oss" som är sådana jävla idioter att vi tror att Syd/tredje världen/u-länder/extractive economies kommer att låta oss slippa stå till svars den dagen de får möjlighet att säga till på skarpen.

Vad som hände på kalaset?
Nej, jag drog inte en föreläsning om hur "varmt" hos oss påverkar andra delar av världen, hur förödande detta skulle kunna vara för mänsklighetens försörjning, vilka jag tror är de som skulle få mat och vad det innebär för andra djurarter. (Lite senare fick jag iaf berätta om termodynamikens första och andra lag, och varför de är så extremt viktiga när man talar om miljö och försörjning, så jag blev nöjd ändå.) Men jag fick tydligt veta vad jag lärt mig sedan i höstas. TACK alla undervisande lärare och författare vi läst, TACK klassen för bra diskussioner!

Ibland behöver man lite vardag för att förstå sina studier.

13.25, vardagar

2007-03-14T06:35:00.000-07:00

Klockan slår 13.25 och vi sätter oss framför TVn, slår på kanal 6. Lunchen i knät, eller på spisen för det är lunchtid såhär dags på dagen. "Captains logg, star-date..." och så är det igång. Programmet är ungeför 40 minuter långt, inklusive reklampauser.

Förutom att själva serien är bra, och omåttligt älskad genom tiderna, finner jag det mest givande att fundera på hur ämnen förs upp på agendan, diskuteras och ältas. Och för dramaturgins skull behöver man få ett svar på ofta mycket knepiga moraliska, politiska, etiska och känslomässinga dilemman. Tidsresorna är naturligtvis alltid väldigt omdiskuterade, liksom andra rasers rätt till sina kulturyttringar och kulturellt styrda förehavanden. Hur annorlunda får Andra vara innan de blir så annorlunda att vi måste förändra dem? Kan, ska, bör man blunda för Andras, i våra ögon, orättvisa handlande? Ska man alltid hjälpa nödställda, oavsett hjälpens tänkbara konsekvenser? Hur förklarar man för ett folk att större politiska makter beslutat något om deras land över huvudet på dem som anser sig vara rättmätiga landägare, som nu får se någon annan göra anspråk på deras förfäders landskap?

Diskussionen i serien berör folk, raser, planeter och solsystem vi aldrig tidigare hört talas om, men det är inte svårt för oss att känna igen vilka ämnen det är som egentligen behandlas. Kanske bör serien visas på samhällskunskapslektioner för högstadiet? Kan distansen som dramatiseringen innebär erbjuda en god plattform för mindre infekterade diskussioner?

Nej, detta är inte ett inlägg om pedagogiska metoder, detta är bara ett sätt att få er alla att bänka er 13.25 på vardagar. Kanal 6. Vi kan diskutera avsnitten här, om ni vill.

Perronger och väntsalar

2007-03-09T06:00:00.000-08:00

Perronger är spännande. I allmänhet råder någon slags övertygelse om att vad som helst kan hända på en perrong, antagligen eftersom så många människor är samlade på ett och samma ställe. Ihopfösta, tvingade till en slags relation. Jag minns mina dagar inom teatern. Otaliga gånger har improvisationsövningen handlat om tågperronger eller väntsalar av andra slag. I improvisationerna har man sedan kunnat möta de mest fantastiska figurer som genast kastat sig i interaktion med de andra. Vi har också diverse filmer som utspelar sig på tågperronger och i väntsalar. Även där florerar spännande möten, lustiga figurer och händelserika scener.

Men det är sällan så det ser ut på en verklig perrong.

Här råder snarare en strikt regel om närhet och avstånd, när en ny individ når perrongen gäller det för henne eller honom att finna en plats lagom långt (eller nära) de andra så att balansen inte rubbas. "Fylla tomrum" och ju fler som väntar ju snävare får man låta sin personliga sfär expandera i rummet. Och den är viktig, superviktig. Betrakta människornas ansikten nästa gång du befinner dig i den där väntan: De som står där utan sällskap är de mest oberörda människorna i universum! Blicken riktad framåt, oseende, kanske snett ner i marken en bit framför fötterna. En tidning? En mobiltelefon? Inga hastiga rörelser, då och då en blick mot spåret "Kommer tåget snart?" Men du vet, för du känner det själv i din kropp, att även då ingen här ser ut att bry sig om någonting alls runt omkring dem känner de av omgivningen med känsliga spröt. kommer någon för nära? Är jag för nära någon? Beter någon sig annorlunda? Kan jag höra den där gruppens samtal? Tittar nåogn på mig? När kommer tåget?

Hur tätt folk än står packade i sin väntan bibehåller de denna min av totalt ointresse, skulle aldrig drömma om att interagera med en fämling om det inte blev absolut nödvändigt. Denna nödvändighet skulle omgärdas av och uttyrckas i korta, enstaviga, formellt mycket trevliga och artiga ordalag. Så vida den som tilltalar inte är full eller påverkad av andra substanser, då kan man kosta på sig att säga ifrån. Men inte för bryskt, för man vet ju aldrig. Kanske bäst att låtsas att man inte hör?

Nä, sällan finner man så ointressanta, men till bredden fyllda, situationer som tågperronger. Där gör sig den moderne svensken verkligen gällande!

Vägen till tåget

2007-03-07T03:10:00.000-08:00

Jag vet att om jag har femton minuter på mig kan jag ta på mig ytterkläderna, låsa ytterdörren och snabbt promenera till tåget, hitta avgången på informationstavlan, gå till perrongen och hinna med tåget.

Tjugotvå minuter innan tåget ska gå står jag med ytterkläderna på, ryggsäcken på ryggen och ropar "Hej då" inåt lägenheten. Jag vet att det inte tar mer än någon sekund innan min sambo uppenbarar sig i dörröppningen in till sitt kontor, med utsträckta armar och ett leende. "Hej då, darling!" Så kramas vi, pussas en eller ett par gånger, jag säger "Ha en bra dag" och berättar när jag planerar att komma hem. Han svarar "Ha en bra dag" och så vinkar jag genom dörrspringan när jag går. Om vi hör att det är andra på gång i trappuppgången avslutar vi snabbt och jag går ut på gatan. Annars stänger han dörren, jag tar några steg ner för trappan och vänder mig om och vinkar. Då låser han dörren och jag går ut på gatan.

Att denna vana, denna ritual är oerhört viktig blir extra tydlig om vi någon dag skulle vara osams. Då står jag där med skorna på redan trettiotvå minuter innan tåget går, så vi ska ha tio minuter på oss att bli sams. I min familj skiljs man inte åt som ovänner.

Ute på gåtan börjar kryssandet mellan hundlortarna på trottoaren. Varför är det så svårt för människor i större städer att förstå att om man har hund i stan får man införskaffa (och använda) de svarta plastpåsarna?

På klara, torra och ljusa dagar är det inget problem. Då ser man lortarna och kan lätt undvika att trampa på dem. I snöslask, regn eller nattetid är det svårare. Då brukar jag tänka att alla hundägare som går där med sina hundar trots allt är de som får med sig mest lort hem. Har ni någonsin sett en hund väja för bajs gömt i snöslask? Hehe...

Fascinerande är även de hundägare som är så stolta över sina hundars lortar att de införskaffar svarta påsar och sedan hänger upp dem, fyllda med stoltheten, i närmaste trädgren. Tyvärr är ju påsarna inte genomskinliga, så poängen faller ju pladask; ingen annan kan ju se vad ägaren är så stolt över.

Så rundar jag hörnet nere på gatan och slänger en hastig blick på kyrkans urtavla. Varför finns det så få byggnader i städer som har klockor? I staden där jag växte upp funderade jag ofta på detta när jag gick till bussen på skolmorgnar. Under min ca trettio minuter långa promenad fram till torget fanns det inte en enda byggnad med en klocka. Lite jobbigt, tyckte jag. Detta var innan min första mobiltelefon, långt innan mobiler började fungera som klockor för var man. Armbandsur har aldrig varit min grej, så de där promenaderna minns jag fortfarande som en kamp mot klockan...som jag inte kunde se. (Jag missade aldrig bussen.)

Fram för fler byggnader med tidvisare!

Så fortsätter jag förbi Stadsbiblioteket. Där står varje morgon en klunga med mäniskor och väntar på att biblioteket ska öppna. Är detta vanligt? Brukar din stads bibliotek ha kö på morgonen?

Jag har fortfarande inte kommit på om det kanske går någon kurs av stapeln på biblioteket, eller om någon skola kanske har lektioner där. Det är många unga människor. Roligt är det i alla fall att så många hittar till biblioteket!

Väl nere vid stationen kommer nästa undvikandefas. För ett år sedan kunde man promenera fram till stationshuset och gå in med endast ett "Nej tack". Detta "Nej tack" kunde sägas med ett leende och med ögonkontakt med den person som erbjöd mig en gratistidning. Idag tar jag sats. Fyra till sex personer delar ut tre till fyra tidningar varje morgon. Det gäller att med blicken stadigt fästad på dörrarna man ska ta sig igenom högt och tydligt säga "Nej tack" till alla på en gång. Ögonkontakt är uteslutet. Till en början försökte jag. Men det går inte, frustrationen har vuxit sig allt för stor. Dessa tidningar ska jag ytterligare fyra gånger under dagen behöva säga "Nej tack" till, i studentstaden och på väg hem igen.

Dörrarna svänger upp framför mig. Inte behöver den moderne svensken anstränga sig med att faktiskt röra vid dörrarna och använda sin egen muskelstyrka för att öppna dem. Vi behöver göra så lite som möjligt på en dag. Vi har maskiner, robotar, anställda, teknologi och pengar som tar hand om jobbet åt oss. Är inte detta ett av de stora bekymren? Som jag sagt i en tidigare blogg: Om det inte vore för att vi vill spara på kaloriuttaget skulle jorden inte möta några kriser av den storleksordning som 1900-talet erbjöd oss.

Jag går ner till perrongen och ser mig omkring. Står mitt ressällskap där redan? I så fall, kan jag överraska henne eller har hon redan sett mig? Om hon inte står där försöker jag hitta en synlig plats. Perronger är spännande platser. Dem ska jag skriva om nästa gång, läs mer då!

Tåget kommer in och vi drar oss mot det tågset som vi vet kommer att kopplas på framför det första. Det nya är fullt av tomma platser. Kan något vara fullt av tomt? Hum?

Har vi tur avgår tåget i tid, annars kanske vi får ta ett annat.

Grönt

2007-03-04T13:42:00.000-08:00

Vi har krukväxter i våra fönster. En del av dem lever inte särskilt länge. Några lever riktigt länge. De flesta ser lite halvrisiga ut.

Problemet, som jag ser det, är det här med pengar och vinst. Och att spara in på kaloriuttaget. Om pengar inte var det viktigaste, om vinsten inte var drivkraften och om man inte var så rädd för att utföra kroppsarbete skulle vår planet inte vara på den väg den är.

Så man får fråga sig själv hur mycket man är villig att ge avkall på. För i svaret man får när man är riktigt ärlig mot sig själv ligger svaret på framtiden. Hur fina lösningar våra forskare och uppfinnare än hittar på kommer problemen att kvarstå så länge vi inte ger avkall. På kontorslandskap med airkondition och superdatorer, på några extra rum att värma upp, på färdiglagad mat, på flest plagg ur årets kollektion, på klirr i kassan, på antal dokusåpor att välja mellan. Svaret, som vi sagt förut, ligger i morötterna. Som du odlar själv på din egen täppa helt enligt naturens egna spelregler.

Var är våra vuxna...

2007-02-22T01:45:00.000-08:00

...när vi som bäst behöver dom? Ingen kan svara, vi har inga längre. Förr hade de hatt, och man visste att så länge man skulle buga för dem, resa sig för dem på bussen och lyssna och lära av vad de sa, då var man själv inte helt vuxen.

Idag behöver inte ens föräldrar vara helt vuxna, vilket tyvärr blir mycket tydligt i våra skolor. Kvinnor där ute: upp med en hand om någon tjej i din klass blev tafsad på under skoltiden? Du behövde inte räcka upp handen? Det är ett säkert tecken på att du och dina klasskamrater hade vuxna i er närhet...

Sydsvenskan 070220. Ann Herberlein skriver i kulturdelen om händelserna på Borås skola i höstas och rektor Ingwar Blomsters uttalande förra veckan.

Jag tror jag blir knäpp.

Inte av vad hon skriver, men av hela saken.

"I höstas uppmärksammade en grupp föräldrar att det förekom sexuella trakasserier bland eleverna. Killarna tafsade på tjerna och bröt sig in på skolans toalett, vilket tjejerna inte uppskattade." Är det något som en grupp föräldrar behöver uppmärksamma? Har det inte redan gått för långt (på just den skolan, i den kommunen, i det här landet, i den här tiden, i vårt sätt att behandla andra människor) om detta händer, vilket det gör enligt min erfarenhet av att växa upp i Sverige under 1980-och 90-talen, på en daglig basis? Föräldrar: LÄR era barn att det ALDRIG är accepterat att närma sig andra människors kroppar på ett sådant sätt!

Jag börjar snart tro att de elever som tafsar på andra, är barn till föräldrar som själva gjorde samma sak (och låt oss sluta låtsas som att det bara är killarna som tafsar på tjejerna!) och idag försvarar sig med att "det var ju bara lite oskyldigt, inget illa ment" och "boys will be boys, girls will be girls och egentligen är det ju bara ett sätt att säga att man är intresserad, fast man inte riktigt hittar orden, eller vågar uttala dem". Vilket jälva bullshit!

Jag citerar återigen Ann Herberlein: "Naturligtvis är det mer klandervärt att tonårskillar tafsar på tjejerna än att tjejer klär sig utmanade - men är det inte i själva verket ett uttryck för samma vilsenhet, samma tesande av den egna sexualiteten?"
- Nej.

Tjejer klär sig utmanande därför att vart hon än vänder sig i samhället uppmanas hon att göra det. Serier på TV, reklamer, skyltdockor, tidningar, magasin, musik. Alla säger de till henne, flickan, att det som förväntas av henne är att hon visar sin sexiga kropp (och med framgångar för s.k. "mulliga modeller", det vill säga normala kroppar, har det nu blivit okej att känna sig sexig även med normal kropp. Vilket är mycket bra, men snedriktat. Det är inte rätten att vara sexig oavsett kropp som varit problemet, det är kravet (i våra skolor manifesterade som, Herberlein igen, "...böjde sig ner och sköt upp stjärten i ansiktet på finniga tonårsynglingar med handsvett...") att vara sexig som är det för att få tillträde till den härliga kärleksgemenskap som mediabruset utlovar.

För killarnas del vill jag hävda att det som händer när de tafsar på flickorna är en dåligt vägledd pubertet. En pubertet som får sina ledstjärnor från samma mediabrus, men borde få det från en god och omtänksam, trygg och självständigt tänkande (far, mor, farbror, bror, syster, faster, granne) Vuxen.

Vidare har hon, Herberlein, fått för sig att det som tjejerna sysslar med när de klär sig utmanande är att testa sin sexuella makt. Jag skulle tolka det som att de testar sina nya, av puberteten omformade, kroppar för att få bekräftelse på om de duger som människor, om de är värda tillträde till den härliga kärleksgemenskapen (läs: heteronormativa tvåsamheten) som forfarande styr hela förbannade världen. Återigen är en god och omtänksam, trygg och självständigt tänkande (far, mor, farbror, bror, syster, faster, granne) Vuxen på sin plats.

Herberlein: "Uppenberligen behöver killarna upplysas om ett och annat."
- Ja, uppenbarligen.
"Men är det inte på sin plats att också ta en diskussion med tjejerna?"
- Är det inte på sin plats att också ta en diskussion med föräldrarna?

Sluta skuldbelägga flickorna. Sluta försvara killarna som endast interagerande med tjejernas för dagen valda tröja. Sluta be individer vi inte litar på som vuxna, att ta ansvar för fel begångna av (vad som borde vara) ett vuxet samhälle.

Allt om min mobiltelefon

2007-02-09T06:48:00.000-08:00

Mobiltelefon. Mobil telefon. Bärbar telefon. En telefon att bära med sig. Att bära med sig en telefon är att bära med sig alla människor med tillgång till en telefon av något slag. Att bära med sig en mobil telefon är att vara i ständig kontakt, om än stundvis passiv sådan, det är att aldrig vara ensam.

Min mobiltelefon. Den är silvrig och ganska platt. Jag låser upp knapplåset och displayen lyser upp.

Valmöjligheter är viktiga för den moderne svensken. Därför har jag kunnat välja vilken bild jag vill ska visas i fönstret, jag har valt en enkel analog klocka. ”Den moderne svensken” kräver flertalet alternativ att välja bland när det gäller näst intill allt. Utbildningar, kläder, boende, kaffekoppar, restauranger, kaféer, kaksorter, partners. Listan kan göras lång. När det gäller mobiltelefoner finns det egentligen bara ett val som vi inte kan göra och det är att välja bort. Vi kan inte välja att leva en tillvaro i Sverige utan att mobiltelefonens existens gör intrång i vår vardag.

Mobiltelefonens utbredning idag har förändrat acceptansen runt dess användande. Idag betraktas det som självklart att ha en mobiltelefon. Den som avviker är den som inte har någon. Den myckna förekomsten av mobila telefoner har under de senaste åren förändrat inställningen till ringande mobiler från mycket irriterande i och störande det offentliga rummet till en mycket accepterande hållning. Dock! Alla delar inte denna acceptans och anser fortfarande att mobilen vid vissa tillfällen skall stängas av. Mobiltelefoner och den allt annat än samstämmiga synen på hur de bör hanteras innebär en källa till konflikter i både den offentliga och den privata sfären.

Tillgänglighet och kontakt med omvärld. När jag fick min första mobiltelefon var jag sjutton år och hade just flyttat till egen lägenhet. Min mor och far lånade ut sin mobiltelefon till mig för att kunna nå mig, men också för att jag skulle kunna nå omvärlden om något skulle hända mig. Den telefonen var stor, tung och klumpig. Det fanns inte många val att göra på den. Oftast lämnade jag den hemma, det var inte värt att släpa på den och jag hade inte vant mig vid hur den fungerade. Kontakt med omvärlden är av yttersta vikt för oss av många skäl. Informationstillägnan. Bekräftelse. Samvaro. Vårt behov av andra är mångsidigt. Och det är svårt att komma ifrån: om man snabbt behöver meddela sig med någon är det en befrielse att ha en telefon till hands. I nödsituationer kan en mobiltelefon innebära skillnaden mellan liv och död.

Idag har jag min lilla, lätta och diskreta telefon med mig nästan jämt om jag lämnar hemmet. Det är skönt att veta att alla kan medddela sig med mig när de så önskar. Det känns skönt att veta att jag kan meddela mig med andra. Det känns skönt att få stänga av den för att inte kunna bli kontaktad. Faktiskt är det till och med skönt att kunna visa utvalda människor att jag stänger av min mobil för att helt kunna ge min uppmärksamhet åt dem. På så sätt har mobiltelefonen blivit något annat än bara ett sätt att prata med folk när som helst. Mobiltelefonen erbjuder oss möjligheter att signalera till och meddela andra människor vår relation till dem.

En av standardfunktionerna för mobiltelefoner idag är SMS, en funktion som gör det möjligt för oss att skriva och skicka korta textmeddelanden. SMS har med tiden blivit den funktion som jag använder mest, mer än att ringa till någon. Jag använder SMS som ett sätt att tala om för andra att jag tänker på dem utan att behöva ta någon längre tid i anspråk. Alternativt tvinga någon att tänka en stund på mig. Kommunikationsteknologi som vi känner den idag och från något hundratal år tillbaka ger oss möjlighet att vara närvarande på fler ställen än ett. Den fysiska kroppen och intellektet delas i två enheter närvarande i olika dimensioner. Fenomenet är inte lika nytt som teknologin dock, som jag ser på saken är det att liknas vid att minnas eller drömma. Det nya är att vårt intellekt nu kan finnas samtidigt med andra i en dimension som nås via vår röst eller den text vi skickar mellan våra telefoner.

Mobiltelefonen har förändrat inte bara våra umgängesvanor, utan även vår vokabulär och vår syn på vad som tillhör den strängt privata sfären. Ämnen som förr hölls innanför hemmets väggar har flyttats ut i offentligheten, alla i omgivningen kan höra oss diskutera över telefonen inne i mataffären. En TV-kväll med den dos reklam som en sådan innebär gör det tydligt för oss att vårt behov av att prata, kommunicera och vara i kontakt, om än passiv sådan, är enormt. Men är det möjligheten, tillgången, som skapar behovet, eller behovet som skapar ökade möjligheter?

Tid blir en spännande fråga...

språka

2007-02-08T01:52:00.000-08:00

vi kan inte tänka utanför vårt språk. språket ger de system, eller strukturer vilka vi kan tänka i, formarna för våra tankar är vårt språk. våra hjärnor är uppbyggda efter samma struktur.
-säg något som inte finns!
-varför är drömmar så svårtberättade, svårtförståeliga när vi vaknar, men logiska när vi drömmer dem?
-det vi inte behöver uttryck, ord, begrepp för, finns inte.

tror du på detta?

mina frågor blir: finns det något bortom språket? hur griper vi tag i det? hur medvetandegör vi något för oss om vi inte kan använda våra ord att tänka om det kring det på det med?

vad är en byrå för någon som aldrig sett, hört talas om eller behövt en byrå?

hur kan man förklara vad en granne är om man inte har begrepp eller uttryck för bredvid, vänskap, hus, boplats, gata, brevlåda, del, hem, hushåll? Om man inte har en gräns mellan mitt ställe och ditt ställe.

finns grannen? är grannen något annat än för mig än för dig? alldeles säkert.

kan vi ha komplicerade handelsystem om vi inte har begrepp som värderar? pengar, det utlimata tecknet. som betecknar allt. som nämner värde på en sexårig flickas kropp. som männiksor dödar varandra för. vilket tecken! vilken symbol!

det vi inte behöver, det vi inte har, det vi inte önskar, det vi inte drömmer om behöver vi heller inget ord för. hur mäter man välstånd? ett samhälle/ett folk med alla önskningar uppfyllda, överensstämmande med förmågan att tillgodose de önskningarna, the true affluent society.

vilket är det mest outvecklade landet vi känner till?

--- vad är anti-hjältens motpol? ---

i och med användandet av symboler, något som står i något annats ställe, skapas en möjlighet att tala om det frånvarande och om det abstrakta. utan symbolen heller ingen möjlighet att tänka något man inte vet?

kreativiteten och det abstrakta tänkandet, som skiljer oss från djuren. om det finns en symbol för något, ett ord eller ett tecken, finns detta, exsisterar det i en symbolisk verklighet. kan man säga så? någon sanning om världen finns inte, även fästingen upplever och tolkar världen subjektivt.

J. v. Uxküll.
Sahlins.
Sassure.
Levi-Strauss.
Hornborg.

Nytt teckenspråk?

2007-02-07T13:33:00.000-08:00

Vi sitter vid några bord i en bar. Vi blev ganska många till slut och har ställt samman några bord till ett långt. Jag studerar deras ansikten, pojkarna runt bordet. Egentligen borde jag inte kalla dem de, de flesta av dem är äldre än mig, eller jämnåriga. Några är ett par år yngre.

Men det är inte pojkar jag ska tala om, det är det teckenspråk de talar med varandra jag vill ägna en stunds reflektion. Födelsedagsbarnet vänder sig till någon vid bordet och säger något om det arbete han utfört vid sin dator under dagen. Han avslutar med att säga ”Det var bara att koppypejsta.” Jag är van, så jag vet vad han menar. Jag vet också att jag stavade ordet, eller orden som det egentligen är, fel. Rätt stavat ser det nya begreppet ut ”copy – paste”, som verb på svenska ”copy-pastea” och det betyder att man kopierar något på sin dator och klistrar in det någon annanstans. För mig som mest använder ordbehandlingsprogram handlar det om textredigering, men det går att använda lite överallt, i många program.

Men hur var det nu med tecknen? Jo, när pojken säger sitt koppypejsta rör hans fingrar på sig på ett säreget sätt. Han för sitt pekfinger i kors över tummen, som samtidigt drar sig mot mitten av handen. Jag har sett det förut, så jag vet att det inte är en tillfällighet. Pojken som nyss signalerat till sina vänner har vid ett tidigare tillfälle berättat för mig om hur han känt sig sliten i lederna på ena handen. Så stor del av hans arbete handlar om ”kontrollsäta”…och handen rörde sig. (Kontrollsäta skrivs egentligen ctrl Z, och är kortkommando för ”ångra senaste”.) Ja, för det rör sig om kortkommandon att utföra på ett tangentbord, för er som inte redan listat ut det.

Någon dag tidigare har min pojkvän berättat för mig om något som han läst i ett forum på Internet. Exakt hur han uttryckte sig kommer jag inte ihåg, men jag fastnade vid hans händer som när han pratade om vad folk SAGT rörde sig upp och ner i luften, tummar och pekfingrar tillsammans, som ett stiliserat pekfingervalsande på en skrivmaskin. Även denna gång förstod jag vad tecknen betydde: Någon hade SAGT något på ett forum, och för att illustrera att det var ett textligt uttalande skrev han i luften på ett tangentbord.

Att ny teknik och användandet av teknik påverkar vår sociala samvaro råder knappast någon tvekan om. Att vårt språk påverkas av våra dagligt utförda handlingar är heller inget nytt, stallet har sin vokabulär, restaurangbranschen sin, teatern talar med sina uttryck och spelutvecklarna med sina. Ja, för det är det de är, pojkarna runt det långa bordet på krogen denna fredagkväll. Och de talar med fingrar, uttalar ord ingen kunde ana för femtio år sedan.