Det gäller att hålla kontakten om man vill fortsätta vara vänner.

Så enkelt är det. Det gäller att hålla kontakten om man vill fortsätta vara vänner.

Många gånger i livet träffar man någon som man faller för. Man delar med sig och får i retur. Tankar, stöd, omtanke, skratt och mothugg. Vänskap.

Så händer något som gör att man inte längre delar samma schema: man flyttar, får nytt jobb.... Vad man gör då, hur man gör då, är helt avgörande för hur fortsättningen blir.

Jag har en särskild människa "där ute". En människa som jag talar allt mer sällan med, men som "alltid finns där". Jag undrar ibland "hur länge?", hur länge kan man sitta ihop på grund av det man delade? För alltid? Jag tror att vi hoppas på, nej räknar med, det.

Men i slutändan handlar det helt om att höra av sig, att inte bli främlingar inför varandra. Att då och då kolla läget.

Vi brukar vid de tillfällena bekräfta vår speciella roll i varandras liv, och det känns äkta. Men hur långt kan man gå innan det slutar kännas så? När har man passerat "gränsen" för äkta, reell, vänskap, och "vänskap som var"? Och, hur vet man?

Jag har två andra särskilda männsikor som jag sällan träffar men som också alltid finns där. Hur länge?
"Det gäller att hör av sig!"

Några andra har glidit ut i periferin - jag blir jätteglad om de vill trippa in i centrum igen - men hur? gör? man? då?
"Det gäller att höra av sig!"

Nu ska jag gå och ringa min särskilda människa!

/yrsa,
som ser fram emot 30

Jag har blivit nästan vuxen

...så nu vet ni det!

Bara två steg kvar, så är jag helt vuxen.

Och bara ett därtill så har jag nått alla mål.

Då ska jag börja om, med det som känns bäst just då.

"Från tid till annan" var det...

För 8-10 år sedan höll jag just på att upptäcka den svenska folkliga musiken. Den slog ut allt, ingen tvekan om var jag hörde hemma. I samma veva köpte jag en skiva av Robbie Williams, som jag gillade. Kanske mest för att han var söt, såg ofarlig ut, sjöng nyanserat men ändå innerligt, såg lite pojk-busig ut. Jag tror helt enkelt att jag fortfarande var lite småförtjustt i den Robbie Williams jag läst om i Okej när jag var tonåring. Minns en intervju där han sa sig vara Take Thats "busiga lillpojk", eller nåt sånt. Och det gick såklart rätt in i yrsas lilla hjärta, så 14 hon var!

Gillade den där skivan iaf, speciellt en låt.

Plockade fram den idag efter att inte ha ägnat den en tanke på 6 år - det har varit folkmusik och endast folkmusik - och den är fortfarande bra! Skäms litegrann.






eller, förresten...




skäms ganska mycket!

over and out
/yrsa