Laxburgare ICA (faktiskt goda!)
Buljongkokt vitkål (oerhört smakligt!)
Rotsaker i ugn, härligt röda av rödbetorna
Smaklig måltid till oss!
Friday, October 16, 2009
Saturday, October 10, 2009
Barn
Barn.
Jag har så svårt att förstå tankarna hos de som önskar sig ett barn, de som vill ha barn. HUR tänker man? VAD tänker man? Vad känner man, Hur känner man?
En bebis, ja ok. Det kan jag förstå. Liten, oskyldig, försvarslös, full av förhoppningar och möjligheter. Den tanken går ju bra. Man är nybliven förälder, man vet att det blir jobbigt, men det är man beredd på. Man sover dåligt, men kan inte se sig mätt. Jag hajjar. Jag förstår. Den tanken kan jag köpa.
En femåring. Ja, kanske. När den är tyst eller säger söta saker. När frågorna är heeelt underbara och kommentarerna minnesvärda. Man ser sig själv med denna femåring och man är stolt, vill berätta för kollegorna. Farmorfarfarmormormorfar tindrar med ögonen och vill vara barnvakt, tävlar om femåringens gunst. Jag hajjar. Jag förstår. Den tanken kan jag köpa.
En sjuåring, eller kanske till och med tioåring. Ja, visst. Som stolt förälder tänker man sig att barnet är begåvat, gör väl ifrån sig i skolan och har många vänner. Barnets intressen är intressanta även för föräldrarna - tänker man när man fantiserar innan man tar beslutet. Man tänker sig en bra relation, man får höra allt som händer i skolan och känner sig delaktig. Såklart, man får ju själv bestämma i sina fantasier.
Men en femtonåring??? Och då tänker jag inte på den bedrövliga, besvärliga tonårstiden med bråk och identitetskris och frigörelseprocesser. Nejdå, det kan ju kanske till och med vara roligt - om man är lagd åt det hållet.
Men hur ser man på sig själv om man vill ha en femtonåring (vilket man för det mesta får förr elelr senare om man skaffar barn)? Hur sitter man där, i tjugo-trettioårsåldern, och ser sig själv så VUXEN? Inte det vuxna i "jag försvarar den lilla bebisen mot den onda världen", inte det vuxna i "åh, sicka söta kommentarer om farfars skägg, nu ska jag lära ungen spela Memory", inte det vuxna i att skjutsa tioåringen till ridlektioner eller hockeyträning. Utan det vuxna i att ta ansvar för en familj med tonåringar? Hur tänker man när man längtar efter barn och tänker sig framtiden när man kommer fram till barnets femtonårsålder? Va?
DET förstår jag INTE.
När jag försöker tänka på att ta hand om en femtonåring så ser jag inte hur jag fortfarande kan vara JAG och göra det. Jag ser bara att det skulle gå om jag blev något annat. Förändrades. Och det vill jag kankse inte, inte så.
Jag har så svårt att förstå tankarna hos de som önskar sig ett barn, de som vill ha barn. HUR tänker man? VAD tänker man? Vad känner man, Hur känner man?
En bebis, ja ok. Det kan jag förstå. Liten, oskyldig, försvarslös, full av förhoppningar och möjligheter. Den tanken går ju bra. Man är nybliven förälder, man vet att det blir jobbigt, men det är man beredd på. Man sover dåligt, men kan inte se sig mätt. Jag hajjar. Jag förstår. Den tanken kan jag köpa.
En femåring. Ja, kanske. När den är tyst eller säger söta saker. När frågorna är heeelt underbara och kommentarerna minnesvärda. Man ser sig själv med denna femåring och man är stolt, vill berätta för kollegorna. Farmorfarfarmormormorfar tindrar med ögonen och vill vara barnvakt, tävlar om femåringens gunst. Jag hajjar. Jag förstår. Den tanken kan jag köpa.
En sjuåring, eller kanske till och med tioåring. Ja, visst. Som stolt förälder tänker man sig att barnet är begåvat, gör väl ifrån sig i skolan och har många vänner. Barnets intressen är intressanta även för föräldrarna - tänker man när man fantiserar innan man tar beslutet. Man tänker sig en bra relation, man får höra allt som händer i skolan och känner sig delaktig. Såklart, man får ju själv bestämma i sina fantasier.
Men en femtonåring??? Och då tänker jag inte på den bedrövliga, besvärliga tonårstiden med bråk och identitetskris och frigörelseprocesser. Nejdå, det kan ju kanske till och med vara roligt - om man är lagd åt det hållet.
Men hur ser man på sig själv om man vill ha en femtonåring (vilket man för det mesta får förr elelr senare om man skaffar barn)? Hur sitter man där, i tjugo-trettioårsåldern, och ser sig själv så VUXEN? Inte det vuxna i "jag försvarar den lilla bebisen mot den onda världen", inte det vuxna i "åh, sicka söta kommentarer om farfars skägg, nu ska jag lära ungen spela Memory", inte det vuxna i att skjutsa tioåringen till ridlektioner eller hockeyträning. Utan det vuxna i att ta ansvar för en familj med tonåringar? Hur tänker man när man längtar efter barn och tänker sig framtiden när man kommer fram till barnets femtonårsålder? Va?
DET förstår jag INTE.
När jag försöker tänka på att ta hand om en femtonåring så ser jag inte hur jag fortfarande kan vara JAG och göra det. Jag ser bara att det skulle gå om jag blev något annat. Förändrades. Och det vill jag kankse inte, inte så.
Åldrar
Ja, jag vet inte om jag är tillräckligt gammal för att prata om "när jag var ung", eller om "förr i tiden", men jag säger mig vara tillräckligt gammal för att kunna se olika tider i mitt liv, olika åldrar om man så vill. Jag tycker mig också ha levt tillräckligt länge för att kunna se hur olika tider lett vidare och sammanfattningsvis lett mig till där jag är idagg.
Nej, det kommer inte bli någon exposé över Mitt Liv. Det blir inte ens några godbitar. Det blir bara en långsam betraktelse, om ens det?
Jag har en hund av en viss ras därför att jag växt upp med en.
Jag bor i den stad jag bor därför att jag hellre ville vara med i gemensapen än att sitta i publiken.
Jag arbetar där jag arbetar därför att jag avskydde utbildningen som ledde mig söder ut.
Jag lever med den man jag lever med för att jag träffat de andra och inte lever med dem.
Jag åker tåg varje dag därför att jag bodde där jag gjorde när jag flyttade söder över.
När jag var fjorton var jag en annan än den jag är idag. Idag gillar jag den jag var då, men då...det vete katten... När jag var 22 var jag kanske den jag helst vill vara men då var så mycket annat fel, så jag blev den jag är idag. Nu tror jag att jag aldrig kommer att vara någon annan än den jag är idag. Ändå vill jag så gärna vara någon annan, göra något annat, leva på ett annat sätt.
Nej, det kommer inte bli någon exposé över Mitt Liv. Det blir inte ens några godbitar. Det blir bara en långsam betraktelse, om ens det?
Jag har en hund av en viss ras därför att jag växt upp med en.
Jag bor i den stad jag bor därför att jag hellre ville vara med i gemensapen än att sitta i publiken.
Jag arbetar där jag arbetar därför att jag avskydde utbildningen som ledde mig söder ut.
Jag lever med den man jag lever med för att jag träffat de andra och inte lever med dem.
Jag åker tåg varje dag därför att jag bodde där jag gjorde när jag flyttade söder över.
När jag var fjorton var jag en annan än den jag är idag. Idag gillar jag den jag var då, men då...det vete katten... När jag var 22 var jag kanske den jag helst vill vara men då var så mycket annat fel, så jag blev den jag är idag. Nu tror jag att jag aldrig kommer att vara någon annan än den jag är idag. Ändå vill jag så gärna vara någon annan, göra något annat, leva på ett annat sätt.
Subscribe to:
Posts (Atom)