Mitt i världens virrvarr

Så jag gick där med min lilla kasse. Klockan var runt åtta på kvällen, en fredag.

Jag gick förbi biografen, tjejer i stövlar med grova strumpkanter som tittade upp över stövelskaften. Pojkar med pösiga byxor eller nyrakade hakor.

Så fick jag bilden av mig själv där mitt på gatan, i fredagskvällens skockar av människor. Där var jag, mitt i myllret. Jag såg mig själv mitt i staden. Mitt bland alla människor som, likt myror, virrvarrade omkring. Så såg jag hela jordklotet, fyllt av människor. Som myllrar. Jag såg mig själv mitt i världens virrvarr.

Det var en tröstande tanke, men samtidigt skrämmande.

Vill jag verkligen vara en av dem som anonymt myllrar runt vårt klot? Vad är meningen med detta myller, detta virrvarr? Spelar det någon roll vad meningen är? Kan meningen vara att bara vara mitt i detta myller, mitt i detta virrvarr?

Insikten sköljer över mig. Jag har funnit en av Mina Sanningar. Det är en trygg känsla, detta att inte spela någon roll. Slappnar av och känner efter: jag är obetydlig i det stora Alltet, i den stora Tiden, i det väldiga.

Jag lever på utandningar. I min hemliga värld. Flyter samman med världens virrvarr och andas


ut


/yrsa