om att prestera

jag behövde tydligen säga något mer idag. än vet jag inte riktigt vad, men jag tror det kommer. jag tror att jag ville tala om att prestera, jag tror att jag ville tala om vad som händer när man vet att man kan, jag tror att jag ville tala om något jag lärt mig om mig själv.

men det är så svårt att veta, det är så svårt att veta vad man lär sig, det är så svårt att veta vad man lärt sig innan man har tänkt färdigt på det. men jag vet att det blir mycket bättre om man vågar ta plats, om man vågar låta sin röst bära, om man vågar stå för att man tänkt, om man vågar säga vad man tänker, om man vågar tro att det man tänkt är värt att sägas. ibland, åtminstone.

läste bitterfittan i jul. det borde ni också göra, mina kära läsare (jo, ni är några stycken trots att jag uppdaterar sämre än, tja, vem då? vad har jag att jämföra med?). ni borde läsa den och ni borde läsa det kallas kärlek och ni borde läsa vi som aldrig sa hora (som måste vara en av de fem bästa böckerna som skrivits de senaste tvåhundrafemtion åren?) och så borde ni läsa den bok jag håller på att skriva...

/yrsa, som är med er alla där ute i den hårda stormen

hög puls

hade jag hög puls idag klockan 10?
-ja.
varför det?
-opponering.

ibland är det lite spännande att analysera vad det är man är nervös för, egentligen. är det kritiken? är det att försvara sina val? är det att sammanfatta den andres och leda diskussionen? är det att kritisera eller att inte låta kritisk? är det samma sorts nervositet som på veckans ord för tjugo år sedan?

det gick bra.