Enklare och svårare saker

Spanar in min gamla hotmail. Ser helt plötslit att jag har fyra utkast som jag inte har en aning om vad de är för några. Tre är från juli 2001, ett lite senare. Så jag läser dem, för jag har ingen aning om vad jag tänkte skriva till de där människorna för mer än sex år sedan.

Skriver ni dagbok? Läser ni någonsin det ni skrev för länge sedan?

Det är inte alltid helt lätt att se sig själv i backspegeln, det är inte alltid lätt att se de tankar, drömmar, funderingar och rädslor man en gång hade. Man kan se något man förlorat, man kan se något man inte visste att man fått. Jag såg något som gjorde ont då, jag såg något som känns bra idag.

Det var inga långa mejl jag hade skrivit, varför hade jag inte skickat dem? Jag kan inte komma ihåg idag, jag kan inte se det i breven. Men något hindrade mig. Vad?

(Ett var till dig, det från lite senare. Jag kan inte se något som hindrar att jag skulle skickat det. Det finns inga konstigheter i brevet, men jag är ändå glad att jag inte gjorde det.)

Jag såg också något i brevet till flickan med flätor. Vi träffades igår. Jag såg att jag ville henne gott då och jag vet att livet är gott mot henne idag. Jag vet också att hon kommer att vimla länge och att hon kommer att hitta hem. Liksom jag idag vet att den som skrev de där breven som aldrig skickades kommer att hitta hem. Hem till dig. Hem till sig.

---------------

Badrumsfunderingar

Att spackla är ungefär som att bre en smörgås.
Man hämtar upp ur byttan, klenar runt det för att få det jämnt och jämnar sedan till det ytterligare. Det är mjukt och följsamt och ju mer man klenar runt, ju lösare (mer smält) blir det.

Man får inte ta för mycket, men för lite gör ingen glad heller.

Vi gör ett nytt badrum. Nej, inte riktigt. Vi har rivit ut allt utom avloppsbrunn och toalettstol ur badrummet och gjutit ett nytt golv i halva rummet, upphöjt femton centimeter för att skapa lite dynamik. Så kaklar vi väggar och lägger klinkers på golvet. Sandsten i en bård och glasmosaik i en bänk vi ska bygga. Det kommer att bli riktigt snyggt.

Vi får hjälp av sambons pappa och försöker göra så mycket som möjligt själva. Man lär sig en del. Om sig själv och sambon, sambons pappa och badrumsbygge. Det är nyttigt. Jag trodde till exempel att jag var stark. Glöm det! Mitt slitande i våttapeten gör ingen skillnad, de andra petar lite så lossnar den. Det är en nyhet för mig, jag trodde alltid att jag var av den ickeklena, starka och tuffa typen av tjej. Det är jag alltså inte.

Jag trodde också att jag var duktig på att hjälpa till. Men hittills har sambon (trots tre gånger heltidsarbete) spenderat mer än dubbelt så många timmar som jag i badrummet. Jag trodde att jag skulle vara där inne och lära mig kakla, cirkelsåga och gjuta, men det har jag alltså inte. Ytterligare en lärdom.