Val

Mitt tågsällskap och jag diskuterar diverse spörsmål på tåget. Jag uppskattar det mycket.

Senast handlade det om val. Om valfrihet. Om ångest inför val och vad ett val egentligen är. Väljer är något vi gör varje dag, flera gånger. Vi väljer att gå upp på morgonen, i tid eller för sent. Kanske för tidigt? Vi väljer kläder, vi väljer frukost vi väljer utbildning, vi väljer bostad, vi väljer partner, vi väljer bilmärke, vi väljer vår identitet, vi väljer att låta någon annan välja vissa saker åt oss. Men består vår valfrihet verkligen av fria val, och mår vi bra av att välja så ofta som vi gör?

Vi har tidigare talat om livslinjer här på bloggen. Om konsumtion som kompensation för förkortad vertikal livslinje. Det är min mening och jag tänker hålla fast den ytterligare ett ögonblick. I dagens moderna/senmoderna/postmoderna, du vår välja själv, samhälle köper vi för att hålla vår nationella budget på fötter. Vi köper för att berätta om oss själva, vi köper för det får oss att känna oss fria att välja själva. Men får det oss att må bättre, eller innebär konsumtionen en ständig påminnelse om något vi håller på att förlora? Berättar TV-programmen normerande berättelser för oss om det fula som blir vackert under Knivens Val just därför att vårt utseende, apperance, är det enda vi känner våra vardagliga medmänniskor genom? Berättar bondesamhällets narrativer om insidan, om substansen, om normer för beteende medan industrisamhällets narrativer berättar om utsidan, om formen, om normer för apperance eftersom vi inte längre kan delta i varandras vertikala livslinjer?

Blir valen om framtid, vänner, boende, karriär, åsikter, kunskap, perspektiv tryckande eftersom vetskapen om vad vi väljer bort när vi väljer till är så stor? Är varje val livsavgörande? Är det bättre att känna till mindre om alternativen, att inte ha obegränsat med alternativ? Är detta en ångestskapande faktor och vad kan vi göra åt den? Kan vi och vill vi, verkligen, avstå från valfriheten?

(För att inte tala om den politiska och maktrelationella aspekten av val. Vem ger oss valen, vem låter oss se vilka val som finns, vem tjänar på de val vi gör?)


Är val bra? För vem är val bra?

Hur många vänner har du?

För tio år sedan, när jag var sexton, kunde jag med lätthet räkna upp tjugo vänner som jag kände verkligt väl. Förutom familjen. Vänner vars tankar, idéer, känslor, funderingar, rädslor, glädjen, intressen, styrkor eller svagheter jag väl kände till, var förtrogen med, hade vetskap om. Vänner som i verklig mening deltog i min vardag, jag i deras.

Idag kan jag nämna en människa, med viss modifikation två, som stämmer in på beskrivningen. Jag träffar fortfarande människor varje dag, jag har ett kontaktnät, jag deltar i gruppgemenskaper av olika slag på olika platser, men vänner har jag inte på samma sätt längre. Inte sådana där vardagsvänner som för tio år sedan. Mina välkända vänner träffar jag några gånger om året, talar med i telefon vid några tillfällen, skickar ett e-postmeddelande ibland. Men vi deltar inte längre i varandras vardag.

Detta kanske är fullt naturligt för en tjugosexårig sambo som flyttat mycket och som värderar hemmakvällar med familjen före studentlivet? Bekantskapskretsen blir större men vännerna färre? Människor försvinner in i familjegemenskaper, tätare cirklar, egna bestyr på ett sätt som 14-18 åringar inte behöver tänka på? Man delar inte hemligheter med vardagsvänner, man delar dem med sambon, familjen eller någon vän som funnits där länge?

Eller har jag blivit dålig på att umgås? Vill andra inte längre träffa mig, dela hemligheter med mig? Har jag stängt ute andra ur min vardag, finns där idag inte vänner utan kontakter - sorterade utifrån ämneskategorier: teatervänner, kursare, tidigare kursare, sambons vänner och familj, "hemmafolk", dansfolk?

Eller är detta vad som menas med ett abstrakt samhälle? Upplever alla kosmopoliter detta? Är barnet, ungdomen, en lokalt förankrad företeelse (för de barn som inte flyttat ofta), är den oflyttade alltid ett lokalt samhälle i sig, har den oflyttade människan alltid vardagsvänner? Är jag offer för en tid? Eller är jag offer för mig själv? Är detta mitt offer för tvåsamheten? Eller är detta mitt offer för en mognad personlighet?

Jag vet inte, men jag kan bli lite rädd. Kommer den där känslan som fyllde 14-åriga yrsa aldrig mer att infinna sig? Den där uppslukande, allt annat utestängande, evigt flytande, viskande, fnittrande, tillhörande, delaktiga tala-i-telefonen-fyra-timmar-i-sträck-känslan hon delade med sina många vardagsvänner. Är den borta? Försvinner den när man blir

vuxen

?

äldre

?

flyttad

?

tråkig

?


Eller är det bara mig det är fel på?