Var är våra vuxna...

...när vi som bäst behöver dom? Ingen kan svara, vi har inga längre. Förr hade de hatt, och man visste att så länge man skulle buga för dem, resa sig för dem på bussen och lyssna och lära av vad de sa, då var man själv inte helt vuxen.

Idag behöver inte ens föräldrar vara helt vuxna, vilket tyvärr blir mycket tydligt i våra skolor. Kvinnor där ute: upp med en hand om någon tjej i din klass blev tafsad på under skoltiden? Du behövde inte räcka upp handen? Det är ett säkert tecken på att du och dina klasskamrater hade vuxna i er närhet...

Sydsvenskan 070220. Ann Herberlein skriver i kulturdelen om händelserna på Borås skola i höstas och rektor Ingwar Blomsters uttalande förra veckan.

Jag tror jag blir knäpp.

Inte av vad hon skriver, men av hela saken.

"I höstas uppmärksammade en grupp föräldrar att det förekom sexuella trakasserier bland eleverna. Killarna tafsade på tjerna och bröt sig in på skolans toalett, vilket tjejerna inte uppskattade." Är det något som en grupp föräldrar behöver uppmärksamma? Har det inte redan gått för långt (på just den skolan, i den kommunen, i det här landet, i den här tiden, i vårt sätt att behandla andra människor) om detta händer, vilket det gör enligt min erfarenhet av att växa upp i Sverige under 1980-och 90-talen, på en daglig basis? Föräldrar: LÄR era barn att det ALDRIG är accepterat att närma sig andra människors kroppar på ett sådant sätt!

Jag börjar snart tro att de elever som tafsar på andra, är barn till föräldrar som själva gjorde samma sak (och låt oss sluta låtsas som att det bara är killarna som tafsar på tjejerna!) och idag försvarar sig med att "det var ju bara lite oskyldigt, inget illa ment" och "boys will be boys, girls will be girls och egentligen är det ju bara ett sätt att säga att man är intresserad, fast man inte riktigt hittar orden, eller vågar uttala dem". Vilket jälva bullshit!

Jag citerar återigen Ann Herberlein: "Naturligtvis är det mer klandervärt att tonårskillar tafsar på tjejerna än att tjejer klär sig utmanade - men är det inte i själva verket ett uttryck för samma vilsenhet, samma tesande av den egna sexualiteten?"
- Nej.

Tjejer klär sig utmanande därför att vart hon än vänder sig i samhället uppmanas hon att göra det. Serier på TV, reklamer, skyltdockor, tidningar, magasin, musik. Alla säger de till henne, flickan, att det som förväntas av henne är att hon visar sin sexiga kropp (och med framgångar för s.k. "mulliga modeller", det vill säga normala kroppar, har det nu blivit okej att känna sig sexig även med normal kropp. Vilket är mycket bra, men snedriktat. Det är inte rätten att vara sexig oavsett kropp som varit problemet, det är kravet (i våra skolor manifesterade som, Herberlein igen, "...böjde sig ner och sköt upp stjärten i ansiktet på finniga tonårsynglingar med handsvett...") att vara sexig som är det för att få tillträde till den härliga kärleksgemenskap som mediabruset utlovar.

För killarnas del vill jag hävda att det som händer när de tafsar på flickorna är en dåligt vägledd pubertet. En pubertet som får sina ledstjärnor från samma mediabrus, men borde få det från en god och omtänksam, trygg och självständigt tänkande (far, mor, farbror, bror, syster, faster, granne) Vuxen.

Vidare har hon, Herberlein, fått för sig att det som tjejerna sysslar med när de klär sig utmanande är att testa sin sexuella makt. Jag skulle tolka det som att de testar sina nya, av puberteten omformade, kroppar för att få bekräftelse på om de duger som människor, om de är värda tillträde till den härliga kärleksgemenskapen (läs: heteronormativa tvåsamheten) som forfarande styr hela förbannade världen. Återigen är en god och omtänksam, trygg och självständigt tänkande (far, mor, farbror, bror, syster, faster, granne) Vuxen på sin plats.

Herberlein: "Uppenberligen behöver killarna upplysas om ett och annat."
- Ja, uppenbarligen.
"Men är det inte på sin plats att också ta en diskussion med tjejerna?"
- Är det inte på sin plats att också ta en diskussion med föräldrarna?

Sluta skuldbelägga flickorna. Sluta försvara killarna som endast interagerande med tjejernas för dagen valda tröja. Sluta be individer vi inte litar på som vuxna, att ta ansvar för fel begångna av (vad som borde vara) ett vuxet samhälle.

Allt om min mobiltelefon

Mobiltelefon. Mobil telefon. Bärbar telefon. En telefon att bära med sig. Att bära med sig en telefon är att bära med sig alla människor med tillgång till en telefon av något slag. Att bära med sig en mobil telefon är att vara i ständig kontakt, om än stundvis passiv sådan, det är att aldrig vara ensam.

Min mobiltelefon. Den är silvrig och ganska platt. Jag låser upp knapplåset och displayen lyser upp.

Valmöjligheter är viktiga för den moderne svensken. Därför har jag kunnat välja vilken bild jag vill ska visas i fönstret, jag har valt en enkel analog klocka. ”Den moderne svensken” kräver flertalet alternativ att välja bland när det gäller näst intill allt. Utbildningar, kläder, boende, kaffekoppar, restauranger, kaféer, kaksorter, partners. Listan kan göras lång. När det gäller mobiltelefoner finns det egentligen bara ett val som vi inte kan göra och det är att välja bort. Vi kan inte välja att leva en tillvaro i Sverige utan att mobiltelefonens existens gör intrång i vår vardag.

Mobiltelefonens utbredning idag har förändrat acceptansen runt dess användande. Idag betraktas det som självklart att ha en mobiltelefon. Den som avviker är den som inte har någon. Den myckna förekomsten av mobila telefoner har under de senaste åren förändrat inställningen till ringande mobiler från mycket irriterande i och störande det offentliga rummet till en mycket accepterande hållning. Dock! Alla delar inte denna acceptans och anser fortfarande att mobilen vid vissa tillfällen skall stängas av. Mobiltelefoner och den allt annat än samstämmiga synen på hur de bör hanteras innebär en källa till konflikter i både den offentliga och den privata sfären.

Tillgänglighet och kontakt med omvärld. När jag fick min första mobiltelefon var jag sjutton år och hade just flyttat till egen lägenhet. Min mor och far lånade ut sin mobiltelefon till mig för att kunna nå mig, men också för att jag skulle kunna nå omvärlden om något skulle hända mig. Den telefonen var stor, tung och klumpig. Det fanns inte många val att göra på den. Oftast lämnade jag den hemma, det var inte värt att släpa på den och jag hade inte vant mig vid hur den fungerade. Kontakt med omvärlden är av yttersta vikt för oss av många skäl. Informationstillägnan. Bekräftelse. Samvaro. Vårt behov av andra är mångsidigt. Och det är svårt att komma ifrån: om man snabbt behöver meddela sig med någon är det en befrielse att ha en telefon till hands. I nödsituationer kan en mobiltelefon innebära skillnaden mellan liv och död.

Idag har jag min lilla, lätta och diskreta telefon med mig nästan jämt om jag lämnar hemmet. Det är skönt att veta att alla kan medddela sig med mig när de så önskar. Det känns skönt att veta att jag kan meddela mig med andra. Det känns skönt att få stänga av den för att inte kunna bli kontaktad. Faktiskt är det till och med skönt att kunna visa utvalda människor att jag stänger av min mobil för att helt kunna ge min uppmärksamhet åt dem. På så sätt har mobiltelefonen blivit något annat än bara ett sätt att prata med folk när som helst. Mobiltelefonen erbjuder oss möjligheter att signalera till och meddela andra människor vår relation till dem.

En av standardfunktionerna för mobiltelefoner idag är SMS, en funktion som gör det möjligt för oss att skriva och skicka korta textmeddelanden. SMS har med tiden blivit den funktion som jag använder mest, mer än att ringa till någon. Jag använder SMS som ett sätt att tala om för andra att jag tänker på dem utan att behöva ta någon längre tid i anspråk. Alternativt tvinga någon att tänka en stund på mig. Kommunikationsteknologi som vi känner den idag och från något hundratal år tillbaka ger oss möjlighet att vara närvarande på fler ställen än ett. Den fysiska kroppen och intellektet delas i två enheter närvarande i olika dimensioner. Fenomenet är inte lika nytt som teknologin dock, som jag ser på saken är det att liknas vid att minnas eller drömma. Det nya är att vårt intellekt nu kan finnas samtidigt med andra i en dimension som nås via vår röst eller den text vi skickar mellan våra telefoner.

Mobiltelefonen har förändrat inte bara våra umgängesvanor, utan även vår vokabulär och vår syn på vad som tillhör den strängt privata sfären. Ämnen som förr hölls innanför hemmets väggar har flyttats ut i offentligheten, alla i omgivningen kan höra oss diskutera över telefonen inne i mataffären. En TV-kväll med den dos reklam som en sådan innebär gör det tydligt för oss att vårt behov av att prata, kommunicera och vara i kontakt, om än passiv sådan, är enormt. Men är det möjligheten, tillgången, som skapar behovet, eller behovet som skapar ökade möjligheter?

Tid blir en spännande fråga...

språka

vi kan inte tänka utanför vårt språk. språket ger de system, eller strukturer vilka vi kan tänka i, formarna för våra tankar är vårt språk. våra hjärnor är uppbyggda efter samma struktur.
-säg något som inte finns!
-varför är drömmar så svårtberättade, svårtförståeliga när vi vaknar, men logiska när vi drömmer dem?
-det vi inte behöver uttryck, ord, begrepp för, finns inte.

tror du på detta?

mina frågor blir: finns det något bortom språket? hur griper vi tag i det? hur medvetandegör vi något för oss om vi inte kan använda våra ord att tänka om det kring det på det med?

vad är en byrå för någon som aldrig sett, hört talas om eller behövt en byrå?

hur kan man förklara vad en granne är om man inte har begrepp eller uttryck för bredvid, vänskap, hus, boplats, gata, brevlåda, del, hem, hushåll? Om man inte har en gräns mellan mitt ställe och ditt ställe.

finns grannen? är grannen något annat än för mig än för dig? alldeles säkert.

kan vi ha komplicerade handelsystem om vi inte har begrepp som värderar? pengar, det utlimata tecknet. som betecknar allt. som nämner värde på en sexårig flickas kropp. som männiksor dödar varandra för. vilket tecken! vilken symbol!

det vi inte behöver, det vi inte har, det vi inte önskar, det vi inte drömmer om behöver vi heller inget ord för. hur mäter man välstånd? ett samhälle/ett folk med alla önskningar uppfyllda, överensstämmande med förmågan att tillgodose de önskningarna, the true affluent society.

vilket är det mest outvecklade landet vi känner till?

--- vad är anti-hjältens motpol? ---

i och med användandet av symboler, något som står i något annats ställe, skapas en möjlighet att tala om det frånvarande och om det abstrakta. utan symbolen heller ingen möjlighet att tänka något man inte vet?

kreativiteten och det abstrakta tänkandet, som skiljer oss från djuren. om det finns en symbol för något, ett ord eller ett tecken, finns detta, exsisterar det i en symbolisk verklighet. kan man säga så? någon sanning om världen finns inte, även fästingen upplever och tolkar världen subjektivt.

J. v. Uxküll.
Sahlins.
Sassure.
Levi-Strauss.
Hornborg.

Nytt teckenspråk?

Vi sitter vid några bord i en bar. Vi blev ganska många till slut och har ställt samman några bord till ett långt. Jag studerar deras ansikten, pojkarna runt bordet. Egentligen borde jag inte kalla dem de, de flesta av dem är äldre än mig, eller jämnåriga. Några är ett par år yngre.

Men det är inte pojkar jag ska tala om, det är det teckenspråk de talar med varandra jag vill ägna en stunds reflektion. Födelsedagsbarnet vänder sig till någon vid bordet och säger något om det arbete han utfört vid sin dator under dagen. Han avslutar med att säga ”Det var bara att koppypejsta.” Jag är van, så jag vet vad han menar. Jag vet också att jag stavade ordet, eller orden som det egentligen är, fel. Rätt stavat ser det nya begreppet ut ”copy – paste”, som verb på svenska ”copy-pastea” och det betyder att man kopierar något på sin dator och klistrar in det någon annanstans. För mig som mest använder ordbehandlingsprogram handlar det om textredigering, men det går att använda lite överallt, i många program.

Men hur var det nu med tecknen? Jo, när pojken säger sitt koppypejsta rör hans fingrar på sig på ett säreget sätt. Han för sitt pekfinger i kors över tummen, som samtidigt drar sig mot mitten av handen. Jag har sett det förut, så jag vet att det inte är en tillfällighet. Pojken som nyss signalerat till sina vänner har vid ett tidigare tillfälle berättat för mig om hur han känt sig sliten i lederna på ena handen. Så stor del av hans arbete handlar om ”kontrollsäta”…och handen rörde sig. (Kontrollsäta skrivs egentligen ctrl Z, och är kortkommando för ”ångra senaste”.) Ja, för det rör sig om kortkommandon att utföra på ett tangentbord, för er som inte redan listat ut det.

Någon dag tidigare har min pojkvän berättat för mig om något som han läst i ett forum på Internet. Exakt hur han uttryckte sig kommer jag inte ihåg, men jag fastnade vid hans händer som när han pratade om vad folk SAGT rörde sig upp och ner i luften, tummar och pekfingrar tillsammans, som ett stiliserat pekfingervalsande på en skrivmaskin. Även denna gång förstod jag vad tecknen betydde: Någon hade SAGT något på ett forum, och för att illustrera att det var ett textligt uttalande skrev han i luften på ett tangentbord.

Att ny teknik och användandet av teknik påverkar vår sociala samvaro råder knappast någon tvekan om. Att vårt språk påverkas av våra dagligt utförda handlingar är heller inget nytt, stallet har sin vokabulär, restaurangbranschen sin, teatern talar med sina uttryck och spelutvecklarna med sina. Ja, för det är det de är, pojkarna runt det långa bordet på krogen denna fredagkväll. Och de talar med fingrar, uttalar ord ingen kunde ana för femtio år sedan.